Du kanske skulle bli yrkesmilitär?
Halvt på skämt, men annars så känner jag igen mig. Jag kommer dock från en bakgrund med bara trauma och skit och har inte fått börja terapi än pga långa köer. Men hoppas på att det ska bli bättre.
Hela mina barns uppväxt har jag mått såhär. Jag längtar nästan tills de är helt vuxna och jag bara behöver ta halvkasst ansvar för mig själv, samtidigt som det känns hemskt att jag tänker så.
Precis som du säger så är det nog vanligt att också folk som på olika grunder vill fly undan det vanliga livet söker sig till kloster, inte bara troende. Vissa kanske bara får de andra där att tro att man är troende, eller så kanske de också själva försöker inbilla sig att de är det. Här i Grekland där jag bor finns det ett stort område som heter Agios Oros, som säger sig vara heligt och är stängt för allmänheten (förutom en väldigt liten del). Det fungerar lite som en autonom stat, ungefär som vatikanen, och där bor det bara munkar, endast män, kvinnor är förbjudna. Munkarna tar sig aldrig därifrån och de är förbjudna att kommunicera med den yttre världen, dvs även sin fd familj om de har någon. Det finns många historier om dom som har beslutat sig för att lämna sitt tidigare liv bakom sig för att bo där. I många fall tyder det på att det har funnits män som är homosexuella som inte kunnat leva ut sin sexualitet, eller kanske skäms för det, som beslutat sig för att fly omvärlden och försöka glömma bort det dom är eller det dom inte är, och försöka koncentrera sig på något helt annat. Grekland har hittills varit väldigt traditonellt vad gäller könsroller och sexuell läggning, speciellt förr i tiden vad det absolut inte accepterat i samhället att vara homosexuell och en stor synd, och många hade det som en hemlighet hela livet.
Andra försökte komma ifrån dåliga familjeförhållanden. De kanske hade en hemsk uppväxt med våld inblandat, eller så hade de inga föräldrar, eller så var de fattiga och hade inga pengar.
Det är säkerligen långtifrån alla som beslutar sig för att bo i kloster som verkligen är troende.
Med det sagt så tycker jag du ska tänka på andra alternativ först. Speciellt Sverige är ett land där samhället ställer väldigt höga krav på en. Till och med en sån liten grej som en flytt till Grekland gjorde för mig att jag kände mycket mindre press. Och jag har stött på andra, både svenskar och greker, som i Sverige kände en stor psykisk påfrestning och led av depressioner och stress, men som upptäckte att längre perioder i Grekland gjorde susen. Och man kunde verkligen se hur mycket lyckligare de ser ut här. Vissa flyttade hit för gott. Skillnaden (förutom solen) är bland annat att alla har mycket lägre krav på allt här. Här handlar det till exempel inte så mycket om att göra karriär, utan här handlar det om att skaffa ett jobb som man kan behålla. Eftersom ekonomin är så dålig här, så är man glad bara man har ett jobb. ?Inget jobb är skam?, är ett grekiskt ordspråk. Och det är det ju lite i Sverige. Eftersom det är vanligt här att ens ekonomi inte är på topp, så finns det heller ingen press på att man måste ha det perfekta huset, den perfekta bilen, åka på långa resor. Därefter finns det också väldigt höga krav i svenska samhället som man måste uppfylla som förälder. Man måste vara den perfekta föräldern som aldrig skriker och som sysselsätter barnen och som klarar allting själv utan hjälp. I Grekland känner jag att man tillåts vara lite mer människa, vilket betyder att man kan slappna av lite. Och sen får de flesta väldigt mycket hjälp från mor och farföräldrar här med sina barn. Det är liksom ingen skam att be om hjälp, eller man behöver inte ens be om hjälp, man bara får den som att det är något självklart, något naturligt.
Jag säger inte att du borde flytta till just Grekland, men det jag menar är att det kan ju vara just Sverige som är problemet för dig, vilket det har varit för många. Och alla dessa mörka dagar, det är ju som bäddat för depression. Jag klarade inte av dom höll på att bli galen.
Sen har du funderat över hur det skulle vara att åka till ett annat land och jobba voluntärt? Där har jag också hört att många ?vilsna? människor har hittat en plats. De fokuserar så mycket på människorna de hjälper (kan vara svält eller krig) så de inte hinner tänka på sig själva överhuvudtaget. Så man hjälper människor samtidigt som man blir hjälpt själv. Något att fundera på kanske?
Den diagnos jag har fått (som jag tror är fel) fick jag när mina barn var 8 och 12 år gamla. Innan dess hade jag aldrig haft kontakt med psykiatrin.
