maskbo skrev 2020-01-20 12:42:39 följande:
Ja, jag förstår. Hade det inte varit för att mitt mående periodvis inte går att missa, så hade jag antagligen varit på samma plats som du. För det är jättesvårt att prata och visa hur man mår. Jag tänker att det nog ändå hade varit bra för dig att söka hjälp (och jag fattar att du också inser det, men att du helt enkelt inte kan förmå dig till det). Du har ju ändå en bra förutsättning i att du enbart (och notera att jag skriver "enbart" - inte "bara", för det finns inget "bara" i detta) lider av ångest, och inte av depression. Det gör inte situationen det minsta mindre plågsam, men det gör det kanske lite lättare att angripa den, om du förstår hur jag menar. Ångest och depression är - iaf som jag upplever det - varandras totala motpoler; i ångesten finns det en livsvilja - och ofta en väldigt stark sådan - medan i depressionen vill man bara dö. Ofta blir ångesten och rädslan så överväldigande att man bara vill dö, för att man verkligen inte orkar mer, men det är precis just därför: för att man inte ORKAR. Inte för att man tycker att livet är meningslöst. Tvärtom ser man livet som nåt fint, mysigt, roligt... bara att man själv inte når fram till det liksom, för att allt det där FARLIGA är i vägen. I depressionen, däremot, finns det ingen mening med livet öht; allt är bara meningslöst och likgiltigt, och döden känns som en barmhärtig befriare. Väldigt ofta går de två hand i hand, så att man har de här två motstridiga känslorna gentemot livet på en gång, men det ändrar inte det faktum att de är helt olika i grunden. Eller, det är så här jag upplever det iaf. Min poäng är hur som helst att har man då enbart ångestbiten, där man trots allt ändå ser en poäng med livet, så borde det ju vara lättare att få bukt med, om man får professionell hjälp. All vårdpersonal har ju tystnadsplikt, så även om jag verkligen, verkligen tror att det bästa hade varit att berätta för dina närstående, så kan du ju "hålla det hemligt" även om du söker hjälp. Jag förstår att du skulle skämmas även inför den du sökte hjälp hos, men det vore ju trots allt en "utomstående".
Slutligen vill jag bara kommentera följande:
"något allvarligare"? Det är alldeles illa nog, det du behöver utstå varenda dag. Om man ser till graden av plåga, eller vad man ska säga, så tycker jag att ångest är den värsta psykiska "åkomman" man kan drabbas av.
När det gäller hur mycket din kropp och hjärna kan orka är svaret: hur mycket som helst. Det finns ju inget direkt fysiskt hot i psykisk ohälsa. Indirekt finns det så klart - om man har väldigt mycket ångest kanske man slutar att äta, till exempel, vilket ju i sin tur får fysiska följder, och till slut kan det ju vara så att man MENTALT inte orkar mer, så att man tar livet av sig - men ångesten i sig kan inte skada dig fysiskt. Nu var det väl kanske inte detta du undrade iofs, utan kanske snarare hur länge du ska orka MENTALT, utan att bryta ihop. Jag har tyvärr inget svar på det... där är ju så många faktorer som spelar in... jag hoppas iaf av hela mitt hjärta att du faktiskt söker hjälp

Om du vill ha mer konkret hjälp med hur du lämpligen går till väga får du jättegärna pm:a mig.
Ja, visst vet jag att jag borde söka hjälp. Om jag söker hjälp så kommer jag nog bara våga säga att jag har ångest, inte att jag är rädd för så många "vuxensaker". Jag har dock hört att om man går till vårdcentralen och säger att man har ångest, så får man bara lite tabletter utskrivna och blir hemskickad. Men vad vet jag, kanske skulle jag bli hjälpt av läkemedel. Egentligen skulle jag ju behöva bli grundligt utredd, eftersom jag haft dessa problem hela livet. Samtidigt har jag svårt att avgöra vad som är normalt, eftersom jag alltid har mått så här. Hur mycket ångest ska man ha, normalt sett? Jag har ju inget att jämföra med.
Ja, jag menar framför allt mentalt, men även fysiskt. Kroppen påverkas ju av stress, särskilt långvarig. Men mest undrar jag hur jag kunnat gå så här länge utan att bli deprimerad eller få panikångest.
Tack snälla, jag kanske PM:ar om jag vågar avslöja mitt nick <3