Kärlek

Tycker om frågeställningen, och tycker att vi ska ta oss an den genom diskussion.

För mig är kärlek ingenting som går att förstå på vetenskaplig väg, utan jag upplever det snarare som något metafysiskt.

Min definition av kärlek innefattar att jag hyser en stark affektion till en annan människa och är en abstrakt inre upplevelse. Det jag känner kärlek inför är något i den andres väsen och utstrålning. Det är alltså något abstrakt som väcks inom mig. Detta känner jag inför många människor, både vänner, familj och kollegor.

Ren kärlek, dock, är för mig sällsynt, där få eller inga motkrav finns (på t.ex. att jag förväntar mig att de ska ge mig något tillbaka, eller bete sig på ett visst sätt som är tillräckligt tillfredsställande). Ren kärlek hyser jag högst för en handfull människor, och innebär att jag sätter deras lycka likvärdigt med min egen och skulle välja bort mina egna behov för deras i många lägen. 

Det var någon som en gång sa att kärlek är en förmåga, och det kan jag hålla med om. Men för mig innebär det också en stark inre upplevelse som riktar sig mot något utanför en själv alt. gentemot sig själv. 

Ex. du gör en positiv handling för en annan människa, t.ex. verbal uppmuntring eller ger denne en present. Men upplevelsen inom dig är dock avgörande för om detta kan anses vara en handling av kärlek. 

Jag håller med om vad du säger. Kärlek är något abstrakt, i alla fall för mig, men jag kan inte låta bli att tänka om kärlek bara är själviskt. Jag menar, man gör något bra för någon man tycker om, men handlar det i slutändan inte om att man själv ska må bra?

Bara en tanke.

Jag har ägnat mycket tid att studera den aspekten också, och anser att det är lika svårt att ge svar på som den övergripande frågan kring vad kärlek är.

Men om vi förfinar konceptet för att fortsätta betrakta kärleksbegreppet som heligt. Kanske är det först när ömsesidighet uppstår som det går att kalla något för kärlek, inte i alla fall, men i många. Givandet och tagandet, handlingar som bekräftar varandra etc. Dvs. kärlek uppstår oftast genom ett möte på något sätt. Och i det här mötet så finns det förväntningar på att vi ska få varandra att må bra. Är det nödvändigtvis något själviskt att må bra? Varför kan inte "att må bra" betraktas som något vackert? Varför är vi själviska bara för att vi vill må bra? Kan den aspekten få finnas med utan att det smutsar ner idén om kärlek?

Det går ju att studera frågan ur olika synvinklar.

Det var inte min mening att smutsa ner kärleken på något sätt. Visst är den vacker om den är ömsesidig och utan behåll. Jag tror att kärleken är en god kraft, hur man än vänder och vrider på det. Med det sagt så är jag ändå lite ambivalent i frågan.

Ska inte flumma till det för mycket. Jag har bara tänkt på kärlek så mycket!

Du flummar till det mindre än jag, och det är det väl värt. Att du ens funderar över vad kärlek är. Folk ifrågasätter för lite.

En sak som jag tror mig veta inte är kärlek är förälskelsen. Men det går också att diskutera. Tycker dock att man blir alldeles för desillusionerad under inflytande av den sortens tillstånd! Förälskelse känns snarare som ett begär, och man blir lika självisk som vilken annan drogmissbrukare som helst.

Tack..

En förälskelse, om man nu ska diskutera det, har egentligen inget med kärlek att göra. Som du säger, med risk för att bara upprepa det du redan så briljant har klarlagt, så är en förälskelse inget annat än en kemisk  reaktion. Ett begär, som du sa. Vill jag känna mig förälskad så kan jag äta en chokladbit. Samma reaktion där.

Nu får ju inte jag samma reaktion vid chokladätande som vid förälskelse, det tidigare är för sött.

Men det är just det som gör kärleken rätt svårbegriplig. För jag vill betrakta det som något utöver hormoner, något som har med ett djupare band att göra. Tid och rum och kontinuitet krävs rätt ofta för att fördjupa en relation, och ömsesidighet. Men inte alltid som sagt. 

Jag tror t.ex. på att du kan älska någon utan att spendera mycket tid ihop och utan att du får så mycket tillbaka. Ibland kan du också välja att börja älska någon oegoistiskt, dvs. du märker att du inte får så mycket tillbaka, men du gör ett val att fortsätta ge mycket av dig själv. Det är ett väldigt vackert val, för den som klarar av det. Nu tänker jag inte på relationer där vi är väldigt ömsesidigt beroende av varandra. Dvs. "relationskontrakt" som man t.ex. har med en kärlekspartner, där förväntas det ändå att man ger varandra näring i viss mån.

Jag tror att man kan ha "olika" kärlek för olika personer. Djupare eller ytligare. Som sagt, kärlek är ett knepigt ämne. Om man har en relation, eller om jag har en relation, för att bli lite personlig, så behöver jag mitt utrymme. Jag klarar inte av att vara för mycket med en person, men det betyder inte att jag inte älskar den personen. Ibland dock så vill jag vara mycket med den personen jag älskar. Det är inte ofta det händer dock. Jag är lite mer för de små grejerna, om man säger så.

Jag tror också att kärlek är relativ, beroende på vem man frågar. Kärlek för dig kanske inte är det samma som kärlek för mig, eller rättare sagt vi kanske inte värdesätter kärleken på samma sätt.

Jag liknar dig avseende att inte vilja/eller ha behov av att umgås med den jag älskar så mycket. Men för många tycks det vara tvärtom, vilket kan få en att känna sig rätt onormal.

Ja det är där kärlek blir knepigt, eftersom den både tycks upplevas så olika hos olika människor och kan värderas så olika. Jag t.ex. känner starkare kärlek till vissa vänner än till min familj eller kärlekspartner. Och det beror ju mycket på vad jag själv värderar.

Ja, det beror ju på hur man värderar de. Jag till exempel är lite av en ensamvarg så jag umgås inte så mycket med folk eller har så många vänner, men de jag har känner jag kärlek för och som jag brukar säga:" Det är bättre att ha 2 bra vänner än 5 halvbra". Nu gled vi visst in på vänskap, men det är väl också en slags kärlek.