Kärlek

Tycker om frågeställningen, och tycker att vi ska ta oss an den genom diskussion.

För mig är kärlek ingenting som går att förstå på vetenskaplig väg, utan jag upplever det snarare som något metafysiskt.

Min definition av kärlek innefattar att jag hyser en stark affektion till en annan människa och är en abstrakt inre upplevelse. Det jag känner kärlek inför är något i den andres väsen och utstrålning. Det är alltså något abstrakt som väcks inom mig. Detta känner jag inför många människor, både vänner, familj och kollegor.

Ren kärlek, dock, är för mig sällsynt, där få eller inga motkrav finns (på t.ex. att jag förväntar mig att de ska ge mig något tillbaka, eller bete sig på ett visst sätt som är tillräckligt tillfredsställande). Ren kärlek hyser jag högst för en handfull människor, och innebär att jag sätter deras lycka likvärdigt med min egen och skulle välja bort mina egna behov för deras i många lägen. 

Det var någon som en gång sa att kärlek är en förmåga, och det kan jag hålla med om. Men för mig innebär det också en stark inre upplevelse som riktar sig mot något utanför en själv alt. gentemot sig själv. 

Ex. du gör en positiv handling för en annan människa, t.ex. verbal uppmuntring eller ger denne en present. Men upplevelsen inom dig är dock avgörande för om detta kan anses vara en handling av kärlek. 

Jag har ägnat mycket tid att studera den aspekten också, och anser att det är lika svårt att ge svar på som den övergripande frågan kring vad kärlek är.

Men om vi förfinar konceptet för att fortsätta betrakta kärleksbegreppet som heligt. Kanske är det först när ömsesidighet uppstår som det går att kalla något för kärlek, inte i alla fall, men i många. Givandet och tagandet, handlingar som bekräftar varandra etc. Dvs. kärlek uppstår oftast genom ett möte på något sätt. Och i det här mötet så finns det förväntningar på att vi ska få varandra att må bra. Är det nödvändigtvis något själviskt att må bra? Varför kan inte "att må bra" betraktas som något vackert? Varför är vi själviska bara för att vi vill må bra? Kan den aspekten få finnas med utan att det smutsar ner idén om kärlek?

Det går ju att studera frågan ur olika synvinklar.

Du flummar till det mindre än jag, och det är det väl värt. Att du ens funderar över vad kärlek är. Folk ifrågasätter för lite.

En sak som jag tror mig veta inte är kärlek är förälskelsen. Men det går också att diskutera. Tycker dock att man blir alldeles för desillusionerad under inflytande av den sortens tillstånd! Förälskelse känns snarare som ett begär, och man blir lika självisk som vilken annan drogmissbrukare som helst.

Nu får ju inte jag samma reaktion vid chokladätande som vid förälskelse, det tidigare är för sött.

Men det är just det som gör kärleken rätt svårbegriplig. För jag vill betrakta det som något utöver hormoner, något som har med ett djupare band att göra. Tid och rum och kontinuitet krävs rätt ofta för att fördjupa en relation, och ömsesidighet. Men inte alltid som sagt. 

Jag tror t.ex. på att du kan älska någon utan att spendera mycket tid ihop och utan att du får så mycket tillbaka. Ibland kan du också välja att börja älska någon oegoistiskt, dvs. du märker att du inte får så mycket tillbaka, men du gör ett val att fortsätta ge mycket av dig själv. Det är ett väldigt vackert val, för den som klarar av det. Nu tänker jag inte på relationer där vi är väldigt ömsesidigt beroende av varandra. Dvs. "relationskontrakt" som man t.ex. har med en kärlekspartner, där förväntas det ändå att man ger varandra näring i viss mån.

Jag liknar dig avseende att inte vilja/eller ha behov av att umgås med den jag älskar så mycket. Men för många tycks det vara tvärtom, vilket kan få en att känna sig rätt onormal.

Ja det är där kärlek blir knepigt, eftersom den både tycks upplevas så olika hos olika människor och kan värderas så olika. Jag t.ex. känner starkare kärlek till vissa vänner än till min familj eller kärlekspartner. Och det beror ju mycket på vad jag själv värderar.