Anonym (Olycklig) skrev 2020-03-18 07:17:06 följande:
Det tror jag absolut. Men sedan vet jag inte var gränsen mellan depression och sorg går.
Jag är förändrad efter min skilsmässa och processen som ledde dit (en lång utdragen sorg). De sista 10 åren är jag en helt annan person än vad jag var tidigare. Låg, tyst och tillbakadragen. Har mycket svårare att engagera mig i vardagliga diskussioner - eftersom min hjärna är upptagen av att mala svarta tankar. Detta får mig nog att framstå som ointresserad och nonchalant. Och omgivningen ser mig nog som personlighetsförändrad.
Gameofthrones skrev 2020-03-18 13:44:09 följande:
Jag har ändrat på min personlighet genom åren har blivit mer aktsam vem jag talar med ansikte mot ansikte. Jag tittar på beteende, kroppsspråk . Jag är social till gränser, är alltid glad , pratar om allmänna saker men på djupet få människor.
jag blev vuxen sen barnsben och det har gynnat mig positivt genom åren man blir klokare och har tagit beslut i tidig ålder. Jag ska inte bli såhär som mina svenska föräldrar levde destruktivt , väldigt mkt, länge, jämnan, Bestämde mig för lyckas. Har jobbat sen tidig tonårstid. Och jag har fått tur med äktenskap och fina barn,
Så det är nog på positivt och negativt att man ändrar sin personlighet.
Jag tar det som ett postivt just i detta fall.
Anonym (pppp) skrev 2020-03-18 13:54:23 följande:
Kort svar ja.
Längre svar: ja, eftersom man formas av sina erfarenheter så kan sådant hända. Tex genom en stor kris eller annat så kan sidor komma fram som inte varit så tydliga innan. Man försöker helt enkelt skydda sig själv. Inte så konstigt.
Hej på er och till alla andra som hoppar in i denna tråd!
Okej, om jag ger en exempel scenario: En man på 26 år. Alltid glad, positiv och trevlig. Inga konstigheter eller avvikande beteende hos honom. Han bodde dock på ett skyddad boende.
Låt oss att vi utgår från att han bodde på något boende. Inte på grund av missbruk eller funktion/psykisk nedsättning eller besvär. Utan ett boende för de som rymt ifrån sin familj/misshandlande partner eller så. I hans fall, har han brutit kontakten med sin familj.
Flyttar ut för att komma till en vanlig lägenhet.
Han har tidigare inte klagat eller visat någor aggressivt beteende och bott på hos oss i 2 år. Och i sådan lång tid borde man kunna märka av om det fanns något aggression hos honom eller avvikande beteende och/eller annat. Men nej, alltid glad, positiv och trevlig.
Det enda ''klagomål'' som skedde ifrån honom var vid ett tillfälle där han menade att han kände sig ensam och en aktivitet som han inte fick gå på, på grund av missförstod. Hade det inte blivit något missförstod hade han självklart fått gå på denna aktivitet. Men på grund av kommunikationsbrist för oss personal. Så blev det något fel och aktiviteten blev inte av. Det var han själv som skrev upp sig och vi missförstod att INGEN hade skrivit upp sig. Så det blev fel.
Jag trodde vi kom bra överens efter hans klagomål efter att klarlagt att han inte är ensam.
Efter några månader senare utan någon kontakt med honom. Så dyker han plötsligt upp till verksamhetsledaren för boendet och har en HELT ANNAN INSTÄLLNING. Total personlighetsförändrad. Det är som om den tjugosexåriga mannen som är väldigt sympatisk och känslig. Plötsligt visar mer eller mindre kyla och ego beteende. Det känns så sorgligt att det gör ont. Var är den goa kilen man kände tidigare? Vad hände? Vart han hjärtekrossad? Han pratade oftast gott om att han har en önskan om att bilda en familj. Vart han så pass ledsen att han kom in i denna inställning eller vad har hänt med honom?
Han har inte släppt missförståndet och syftade på att aktiviteten har han rätt till och det är ''bara att fixa fram det''. Han syftade på att han visst var ensam och utanför. Just för att boendets personal skjutsade oftast två andra unga klienter i ungefär hans ålder och han har tagit reda å allt i efterhand att det blev fika m.m utan hans närvaro. Han syftade på att ingen knackade på hans dörr för att hänga med ut m.m. Han syftade på att han fråga flera gånger om han kunde hänga med och den enda kontakten han fick, var en kvinna i ungefär hans ålder. Och menade: ''Hon skulle passa bättre som kontaktperson än den riktiga kontaktpersonen!''.
Han syftade på mycket om att han var mer ledsen är arg eller någon andra känslor. Den personen som man inte alls kunde tänka sig vara rasistisk blev plötsligt en sådan som syftade på att människor i en annan bakgrund förstör Sverige.
Han blev placerad i ett tryggt område, men det kunde hända lite saker då och då. Men ingen riktigt utsatt område egentligen. Så min fråga är om han har fått notera någonting som gjort honom ledsen.
Kan han ha råkat komma i kontakt med någon rasistisk grupp? För några av personalen var rädda om att han skulle plötsligt finna något dåligt gäng att börja umgås med. Vissa av oss sa dessutom att undvika sådana typer och fokusera på andra fina människor. Men vi trodde samtidigt att han skulle fixa det bra, för han hade/har en god bästa vän som han talade gott om. Och oftast kom bra överens med de ambitiösa människor, naturintresserade typer m.m.
Han var en sådan go killen som nu syftar på att han är täckt av sorg på grund av hur arbetet med honom gott till. Ja, jag är ledsen över att tiden inte med honom blev av och om vi var mer lyhörda när han vid ett tillfälle klagade om att aktiviteten inte blev av och att han kände sig ensam. Så önska jag att vi gjorde någonting när han sa det första gången.
Kan han ha blivit än mer sorgsen efter att bott ensam?
Jag utgår även av att han inte har någon kontakt med sin familj fortfarande och kan det hänt att han känt sig än mer ensam?
Det är så sorgligt att jag gråter och känner smärta för det känns som den fina goa killen finns där och att kunna kalla tillbaks den fina killen kan komma tillbaka med rätt metod. Men hur?
Önska att jag kunde spola tillbaks tiden så man kunde knacka på hans dörr.
Han syftade på mycket att han var BARA ledsen.