Treplustvå86

Thu 30 Apr 2020 09:57

25 svar

Min sjuåring lyssnar inte

Hej

Lång historia kort.

Jag har tre barn och två bonusbarn. Jag har en sambo sedan ca ett år tillbaka. Mina tre barn har sedan 2015 bott i fosterhem, frivilligt placerade pga att jag mådde dåligt så jag inte kunde ta hand om dem.

Sista två åren har varit rätt bra för mig, och umgänget har ökats på mer och mer och i juni ska de flytta hem på heltid.

Mitt problem är att min yngsta dotter som är 7 får tjur-skov ibland. Bör det händer så vägrar hon lyssna. Pratar inte. Vill inte göra nånting. Hon sitter bara och tjurar. Det kan bero på egentligen ingenting alls.

Ta imorse som exempel.

Hon och mellanbarnet har varit hos mig denna vecka. Idag skulle de på fritids för att sen åka till mormor och morfar över helgen då jag jobbar. (Jag jobbar dygn som personlig assistent). Vi hade som vanligt lagt fram kläder och gjort allt klart redan igår kväll. Men efter frukosten, som gick jättebra, så ville hon inte ha de byxor hon bestämt igår på sig idag. Klockan tickar och jag försöker hjälpa henne hitta några andra byxor. Hon SKA ha ett par helgråa byxor. Som vi inte har. Jag blir mer stressad. Hon vill inte byta om från sin onepiece till skolkläderns för att hon fryser. Jag säger till på skarpen eftersom vi börjar få väldigt bråttom till bussen. Hon gör ingenting. Jag diskuterar. Jag försöker hitta byxor som kan duga. Jag blir arg. Jag försöker lämna henne ifred för att klä på sig. Klockan går. Min sambo blir irriterad och försöker resonera med henne. Jag försöker klä på henne men då har hon kissat på sig där hon satt på golvet. Jag är bära en panikattack och försöker allt jag kan för att behärska mig. Gråter. Diskuterar. Försöker tvinga på henne byxor. Hon skriker och gråter. Jag skriker och gråter. Bonussonen har vaknat och kommer ut från sitt rum. Mellanbarnet står klar i hallen och ser olycklig ut. Sambon är arg. Jag lyckas tvinga på henne byxor och strumpor med milt våld. Jag bär upp henne skrikande för trappen till hallen. Panikattacken bultar i bröstet på mig och jag kämpar med andningen för att behålla fattningen. Lyckas tvinga på henne skorna. Vi har missat bussen. Sambon kör fram bilen. Som tur är jobbar han hemifrån just nu. Bär ut dottern till bilen. Hon biter mig i axeln när jag ska spänna fast bältet. Jag blir arg och ryter ifrån. Vi åker till skolan. Jag bär in henne till fritids. Kramar om henne. Säger att jag älskar henne. Säger att vi ses imorgon. Lämnar henne till personalen. Hon gråter. Jag försöker att inte gråta. Säger hejdå igen. Hon vill inte släppa taget om mig. Jag ger henne en sista kram. Säger igen att jag älskar henne. Hon ger mig en gråtande puss på armen när vi kramas. Jag säger hejdå och går därifrån.

Jag mår skit.

Hur ska jag hantera en sån här situation?

Jag tror inte att det egentligen handlade om de gråa byxorna. Jag tror de kan vara en påhittad anledning att bråka för att hon inte vill åka ifrån mig kanske?

Jag känner sån otrolig press på mig att allt måste fungera klockrent nu för att Soc inte ska tycka att jag inte klarar av att ta hand om dem på heltid. Visst, alla föräldrar har problem och bråkar med sin barn. Men jag måste klara allt. Jag får inte misslyckas minsta lilla.

Jag vill bara gråta. I vanliga fall är hon hur go och glad som helst. Men när dessa tjur-skov kommer så vet jag inte hur jag ska hantera henne.

Det går inte att prata, lirka, bli arg, förklara, skrika. Ingenting fungerar då.

Jag har många gånger suttit med henne när vi inte har bråkat och pratat med henne om hur vi båda kan göra för att undvika såna här bråk. Och då går det bra. Men allt det är som bortblåst när hon är på ett sånt här humör.

Hur ska jag göra???

PS förlåt för ett monsterlångt inlägg. .

Treplustvå86

Thu 30 Apr 2020 10:48

#2

Det är just det. Allt har varit precis som vanligt. Bra dag igår. Super nattning. Bra frukost.

Som jag skrev misstänker jag att det ligger djupare. Att det kan ha och göra med att hon kanske letar anledning att bråka för att hon egentligen inte vill åka från mig.... Sånt kommer ju inte vara ett problem sen när de flyttat hem helt. Men jag behöver ändå hitta ett sätt att hantera detta situationer för de dyker ju upp ibland ändå. Om hon fått för sig nåt hon vill och inte får det, typ.

Jag måste få henne att acceptera att man inte alltid får som man vill och att hon måste lyssna på vad jag säger. Ibland har man helt enkelt inte tid att vänta/leka osv. Har vi inga gråa byxor kan hon inte ha såna på sig. Bussen väntar inte på oss, vi MÅSTE bli klara och gå hemifrån en viss tid. Man måste till skolan och jobbet i tid.

Det är det jag behöver hjälp med i första hand. Men även hur jag ska hantera henne när det skiter sig och blir bråk.... ????

Treplustvå86

Thu 30 Apr 2020 14:21

#8

Till anonym svarare.

Självklart kommer jag att hålla ut. Detta är inte en normal vanlig situation utan ett infall som bara kommer ibland. Vi har en jättefin relation i övrigt.

Jag vet också att det viktigaste är villkorslös kärlek. Och det får hon. Massor av. Men nånstans måste det ändå bli en vardag som fungerar. För mig. För barnen. För alla inblandade. Hon måste kunna lyssna även när det är något som inte blir exakt som hon vill.

Det jag ville med detta inlägg var att få tips på strategier som kan hjälpa mig i dessa situationer.

Du säger att det inte har att göra med vad Soc tror att jag klarar av. Men. Så här är det. En "vanlig" mamma får ha problem, bråka med utåtagerande barn, "misslyckas" ibland, utan att det är något konstigt med det. Jag, som är, pga familjehemsplaceringen, granskad av Soc, får inte det. Allt ska flyta på och minsta misstanke om att jag inte klara av/orkar/håller ut så blir min förmåga som mamma ifrågasatt av myndigheterna. Det ger en otroligt stor press också. Att "detta får inte hända" bör det blir en situation, och det gör det än svårare att hantera.

Till papayamango.

Jag är säker på att det ligger djupare anledning bakom. Hon bor fortfarande kvar i familjehemmet men är hos mig en vecka plus en helg i månaden tills de flyttar hem i juni.

Jag försöker ha rutiner på morgonen. Väckning, frukost, badrum, klä på sig, gå till bussen. Vi packar väskorna och lägger fram kläderna kvällen innan.

Jag har förklarat lungt att bussen åker ifrån oss. Att jag måste komma i tid till jobbet. Att man måste gå i skola i Sverige och därmed komma i tid på morgonen också. Och i vanliga fall är detta inget problem alls.

Denna morgon var ett exempel på hur ett av hennes "utbrott" eller vad man ska kalla det, kan se ut. Det är inte specifikt knutet till just mornarna.

Det som är lika , typ lika iaf, i de flesta av gångerna är just det att hon kniper igen och vägrar prata. Vilket är fruktansvärt frustrerande för mig. Det går inte att få ur henne ett svar. Därför vet man sällan vad som är fel.varför hon är arg/sur/ledsen. Vad hon vill/inte vill som är problemet. Därmed är det extremt svårt att lösa. Och att diskutera ett problem med någon som inte svarar/pratar ger sällan eller aldrig någon framgång...

Jag vet att det är en väldigt speciell situation i o m hemflytt osv. Det är ju en stor del av en sjuårings liv att vara ifrån mamma mer eller mindre i flera år. Och vi måste ju nu lära känna varandra på nytt liksom. Det är lika stor prövning/omställning för dem som för mig. Mina barn var ju dessutom små senast vi bodde ihop.

Jag önskar att någon har några visdomsord att dela med sig av som kan hjälpa mig hantera när detta händer.

Runtomkring är inga problem mellan oss. Vi pratar om sånt här när vi båda är lugna och glada och då går det jättebra. Men i stundens hetta glömmer hon allt vi pratat om, även fast jag påminner henne....

Treplustvå86

Thu 30 Apr 2020 14:27

#9

Anonym (2 barns mor) skrev 2020-04-30 13:11:24 följande:

Din 7åring är inte mogen att bo med er.

Hur har barnets liv sett ut tidigare?

Bodde dina 3 barn tillsammans i samma hem i 5år?

Kan dina barn lita på dig nu?

Varför tror du inte det? Svårt att göra den bedömningen baserat på endast en isolerad händelse och ingen annan information öht.

Alla tre vill flytta hem, längtar till juni och räknar dagarna, bokstavligen talat. Myndigheterna skulle inte varit med på denna planering heller om inte barnen var redo att flytta hem.

Barnen har alltid bott tillsammans, och i samma hem. De har haft mer eller mindre regelbundet umgänge med mig under den tiden, och mycket mer, 100% stabilt umgänge sedan ett år tillbaka.

Ja, de kan lita på mig.

Treplustvå86

Thu 30 Apr 2020 15:27

#11

Rebecca1987 skrev 2020-04-30 14:47:17 följande:

Fast det kommer inte bli en händelse det kommer bli fler. Hon ska vänja sig vid allt. Flytta hem till mamma, ny kille som mamma har och dela tiden med dessutom andra barn. Det händer mycket i hennes huvud. Ni måste anpassa er till hennes behov och vad hon reagerar på inte hon. Hon ska inte anpassa sig till din sambo han borde backa många steg och låta dig sköta henne på egen hand. Det blir jätte fel om han lägger sig i

Nej, detta är inte en händelse. Det händer titt som tätt, men inte särskilt ofta. Det händer inte bara hos mig utan även hos t.ex. hennes mormor och morfar, som de förövrigt har haft regelbunden tät kontakt med hela livet. De är där minst varannan helg och typ alla lov osv. Detta är inget nytt beteende. Och inget som är knutet till just mig.

Självklart ser jag / vi till hennes behov. Men oavsett så måste hon kunna lära sig att lyssna på mig. Att acceptera att livet inte alltid är exakt just på hennes villkor. Det finns saker i livet man som både barn och vuxen måste göra. Som att gå till skolan, jobba, passa bussen osv.

Bara för att de är på väg att flytta hem nu så är det inte okej att bete sig hur man vill. Finns det inga gråa byxor så får man ta några andra. Jag kan inte trolla fram ett par gråa byxor.

Och min sambo håller sig ifrån för det mesta. Men de måste ju alla tre kunna lära känna honom också, och han dem. De måste kunna lyssna på och respektera honom också. Det fungerar ju inte att bo tillsammans men inte kunna ta hand om varandras barn som bor i samma hushåll.

Jag har fortfarande bara fått svar som debatterar anledningen till hennes beteende, och huruvida de bör flytta hem eller ej.

Jag bad inte om detta, utan om konkreta tips och råd på hur jag kan hantera det när det blir såhär.

Självklart är anledningen till det också viktig, men, det är något som är omöjligt att veta. Speciellt utan att man känner henne och vet allt om henne, mig och vår situation i stort.

Treplustvå86

Thu 30 Apr 2020 16:18

#13

Wkdvlsö skrev 2020-04-30 15:34:58 följande:

Men alltså, du är helt säkert på att det inte handlar om ett par gråa byxor, och ändå argumenterar du i det tillfället med en sjuåring om byxor, buss och liknande, trots att du vet att det inte är det som det handlar om? Om så är fallet struntar hon i vilket och provocerar/testar ännu mer för att dra ut på det.

Om jag hade varit du hade jag behåll lugnet och frågat ifall det kan vara så att lilla Maja är egentligen är ledsen för att vi måste säga hejdå och att hon vill vara med mamma lite till? Visa empati och förståelse.

Ja du, lätt att vara efterklok. Självklart är det enkelt i efterhand att resonera så. Men mitt i allt just då, så tänker man inte så lätt på sånt förrns det är för sent. I vanliga fall räcker det med några påminnelser om att skynda sig lite, gå i badrummet nu, dags att klä på sig för vi ska gå snart, osv. Men nu börjar det med att leta efter ett par andra byxor. Hittar dem inte, ber henne ta på sig vilka som helst medans jag kollar så hennes bror gjort sig klar att gå. Detta även för att ge henne lite tid och utrymme att lugna sig och lösa problemet på egen hand. Det brukar blir bäst så i dessa lägen. Nästa gång jag kommer ner och frågar hur det går är hon än mer arg/irriterad/tjurig eller vad man nu ska säga. Och så rullar det på i fel håll. Det är inte alltid så lätt att vara lugn och eftertänksam och klok i såna lägen. Givetvis är det det bästa, men som sagt. Ibland skiter det sig...

Varje gång lär man sig ju att tänka på nya saker inför den eventuella nästa liknande situation. Som t.ex att vara lugnare. Men. När det verkligen inte fungerar och klockan går så här det på tålamodet och lugnet minskar.... ????

Treplustvå86

Thu 30 Apr 2020 23:49

#20

Anonym (Soc.) skrev 2020-04-30 17:03:10 följande:

Fast det ÄR konkreta tips eftersom barnets beteende naturligtvis s djupt hänger ihop med hur hon mår känslomässigt. Att din sambo ska backa ÄR ett konkret tips. Att du inte får skrika och gråta eller tvinga i samband med ett utbrott är också ett konkret tips. Du måste vara en klippa i det gungfly barnen just nu befinner sig i. Det du beskriver om att barnen bor mestadels hos familjehemet, en vecka hos dig och din nya kille och även tillbringar helger hos mormor känns som en väldigt hattig tillvaro. Om de nu ska vånjas vid att flytta hem så kanske det inte är läge att utöver det vara helger hos mormor. Kamske bättre att mormor hälsar på barnen hos dig istället.

Tack för bra input. Men vill bara förklara lite ang mormor. De har aldrig haft det 100 bra i familjehemmet. De blir hunsade, militärt styrda. Får ej äta med de andra i familjen. Ej hänga sina kläder ihop med deras. Ej vara någon annanstans än på sitt rum förutom vid mat och dusch typ. Jag gjorde t.om en Orosanmälan förra sommaren då jag misstänkte att de fick stryk därhemma. Det ledde såklart inte längre än en utredning och en polisanmälan som båda lades ner pga bristande bevisning... Barnen sa det blivit bättre efter anmälan gjordes iaf, men ändå...

De har under hela tiden de varit placerade varit hos mormor och morfar varannan helg och alla lov och högtider. Det är de som är deras fasta punkt i tillvaron. I familjehemmet har de aldrig haft den trygghet som en kärleksfull vuxen ska ge ett barn. Så nej. Mormor och morfar ska inte rubbas på. Dessutom är det endast 42 dagar kvar tills de flyttar hem och vi har haft denna umgängesplanering sedan nyår så känns inge bra att ändra på den nu för bara en månad typ...

Treplustvå86

Thu 30 Apr 2020 23:52

#21

Anonym (Q) skrev 2020-04-30 19:02:32 följande:

I den situationen hade jag sagt "Åh vad dumt att vi inte har några gråa byxor! Du som ju bara vill ha gråa byxor (Identifiera problemet). Jag ser en tjej som är besviken och ledsen (Se hennes känslor). Jag kan också känna mig besviken när det inte blir som jag ville (validera hennes känslor och relatera till henne). Men vad ska vi göra? Hur ska vi lösa det här problemet? Vad kan jag göra för att hjälpa dig?(öppna upp för gemensam problemlösning)."

Barn får utbrott. Vissa är större än andra och vissa barn får fler utbrott än andra. Det som i min erfarenhet fungerar bäst är att lyckas hålla sig lugn tills barnet själv lugnar ner sig. Lite tid (vilket man inte alltid har när man har bråttom på morgonen) tar udden av de mesta av raseriet. Tala tystare än vanligt så att barnet måste anstränga sig lite för att höra. Ha ett öppet och vänligt kroppsspråk.

Kan man förebygga så är det betydligt effektivare, särskilt när man har bråttom. Det verkar som om ni redan hade gjort lite grundarbete med att välja ut kläder kvällen före, men jag tänker mer på när du ser att hon håller på att börja sätta sig på tvären. Charma henne lite, lirka lite innan det går åt fanderns. Berätta en saga medan ni klär på henne eller berätta om grannens nya kattungar. Låt henne fibbla med din telefon medan ni sätter så byxorna.

Tack för bra tips!

Jag mår jättedåligt över att jag inte lyckades behärska mig bättre igår men kan inte ändra på det nu. Bara prata om det med henne, och brorsan som hörde/såg på när vi ses nästa gång. Och ta med mig erfarenheten och lärdomarna till nästa gång och hoppas på att vi löser det bättre då än sist.

Treplustvå86

Fri 1 May 2020 00:28

#22

Anonym (Soc.) skrev 2020-04-30 16:56:14 följande:

Du missar också separationen hon utsätt för vad det gäller familjehemmet som varit hennes känslomässiga nav under halva hennes liv. Du behöver trygga henne det. Hur har du/famijehemmet/soc tånkt att den relationen ska se ut efter att hon flyttat till dig?

Som jag skrev i mitt förra svar så har de inte haft det så jättebra u familjehemmet tyvärr. Men ja, självklart är det också en sorts separation. Och självklart så påverkar det dem på många sätt.

Soc har dock inte ens föreslagit någon "umgänesplan" ö.h.t med dem efter placeringens upphörande. Familjen har dessutom aldrig klarat av att hålla en normal form av kommunikation oss emellan. Knappt svarat på sms om det inte varit ett måste och då oftast sådär några dagar senare... Det låg i en tidigare umgängesplanering att jag skulle ringa barnen 1-2 gånger i veckan (jag bodde 10 mil ifrån dem då så kunde inte ses lika ofta som nu) men inte ens då gick det mer än sporadiskt någon gång i månaden typ att få tag i dem så jag fick prata med barnen trots planeringen att det skulle ske....

Treplustvå86

Fri 1 May 2020 00:34

#23

Anonym (Inte konstigt) skrev 2020-04-30 18:56:51 följande:

Men va?! Din dotter har blivit flyttad från tryggheten hon har haft de senaste fem åren för att flytta tillbaka till ett hem hon inte kommer ihåg. Det är väl helt naturligt att hon beter sig som hon gör. Tvång, skäll och ilska i en sådan situation är totalt fel. Har inte Soc erbjudit föräldrakurser och stöd?

Anonym (Inte konstigt) skrev 2020-04-30 18:56:51 följande:

Men va?! Din dotter har blivit flyttad från tryggheten hon har haft de senaste fem åren för att flytta tillbaka till ett hem hon inte kommer ihåg. Det är väl helt naturligt att hon beter sig som hon gör. Tvång, skäll och ilska i en sådan situation är totalt fel. Har inte Soc erbjudit föräldrakurser och stöd?

Nope. Ingenting. Mer än att "du kan ju alltid höra av dig om du behöver prata". Och i nästa andetag "det är tre barn med stora behov, är du säker på att du klarar detta?" Vilket gör att jag känner att minsta lilla jag visar osäkerhet eller så, så kommer de blåsa upp det till att jag inte kan ta hand om mina barn alls.

Jag vet att det är mycket jobb, mycket att lära oss, mycket att reda ut osv. Ja, de är barn med stora behov. Men jag måste väl också få lov att vara osäker ibland, vi måste väl kunna ha konflikter, få en möjlighet att lära oss "as we go" ?? Det är väl orimligt av dem att tro eller förvänta sig att allt ska gå klockrent hela tiden eller att allt bara ska funka direkt?? ????

Min sjuåring lyssnar inte

INNEHÅLL