Min sjuåring lyssnar inte

Det är just det. Allt har varit precis som vanligt. Bra dag igår. Super nattning. Bra frukost.

Som jag skrev misstänker jag att det ligger djupare. Att det kan ha och göra med att hon kanske letar anledning att bråka för att hon egentligen inte vill åka från mig.... Sånt kommer ju inte vara ett problem sen när de flyttat hem helt. Men jag behöver ändå hitta ett sätt att hantera detta situationer för de dyker ju upp ibland ändå. Om hon fått för sig nåt hon vill och inte får det, typ.

Jag måste få henne att acceptera att man inte alltid får som man vill och att hon måste lyssna på vad jag säger. Ibland har man helt enkelt inte tid att vänta/leka osv. Har vi inga gråa byxor kan hon inte ha såna på sig. Bussen väntar inte på oss, vi MÅSTE bli klara och gå hemifrån en viss tid. Man måste till skolan och jobbet i tid.

Det är det jag behöver hjälp med i första hand. Men även hur jag ska hantera henne när det skiter sig och blir bråk.... ????

Till anonym svarare.

Självklart kommer jag att hålla ut. Detta är inte en normal vanlig situation utan ett infall som bara kommer ibland. Vi har en jättefin relation i övrigt.

Jag vet också att det viktigaste är villkorslös kärlek. Och det får hon. Massor av. Men nånstans måste det ändå bli en vardag som fungerar. För mig. För barnen. För alla inblandade. Hon måste kunna lyssna även när det är något som inte blir exakt som hon vill.

Det jag ville med detta inlägg var att få tips på strategier som kan hjälpa mig i dessa situationer.

Du säger att det inte har att göra med vad Soc tror att jag klarar av. Men. Så här är det. En "vanlig" mamma får ha problem, bråka med utåtagerande barn, "misslyckas" ibland, utan att det är något konstigt med det. Jag, som är, pga familjehemsplaceringen, granskad av Soc, får inte det. Allt ska flyta på och minsta misstanke om att jag inte klara av/orkar/håller ut så blir min förmåga som mamma ifrågasatt av myndigheterna. Det ger en otroligt stor press också. Att "detta får inte hända" bör det blir en situation, och det gör det än svårare att hantera.

Till papayamango.

Jag är säker på att det ligger djupare anledning bakom. Hon bor fortfarande kvar i familjehemmet men är hos mig en vecka plus en helg i månaden tills de flyttar hem i juni.

Jag försöker ha rutiner på morgonen. Väckning, frukost, badrum, klä på sig, gå till bussen. Vi packar väskorna och lägger fram kläderna kvällen innan.

Jag har förklarat lungt att bussen åker ifrån oss. Att jag måste komma i tid till jobbet. Att man måste gå i skola i Sverige och därmed komma i tid på morgonen också. Och i vanliga fall är detta inget problem alls.

Denna morgon var ett exempel på hur ett av hennes "utbrott" eller vad man ska kalla det, kan se ut. Det är inte specifikt knutet till just mornarna.

Det som är lika , typ lika iaf, i de flesta av gångerna är just det att hon kniper igen och vägrar prata. Vilket är fruktansvärt frustrerande för mig. Det går inte att få ur henne ett svar. Därför vet man sällan vad som är fel.varför hon är arg/sur/ledsen. Vad hon vill/inte vill som är problemet. Därmed är det extremt svårt att lösa. Och att diskutera ett problem med någon som inte svarar/pratar ger sällan eller aldrig någon framgång...

Jag vet att det är en väldigt speciell situation i o m hemflytt osv. Det är ju en stor del av en sjuårings liv att vara ifrån mamma mer eller mindre i flera år. Och vi måste ju nu lära känna varandra på nytt liksom. Det är lika stor prövning/omställning för dem som för mig. Mina barn var ju dessutom små senast vi bodde ihop.

Jag önskar att någon har några visdomsord att dela med sig av som kan hjälpa mig hantera när detta händer.

Runtomkring är inga problem mellan oss. Vi pratar om sånt här när vi båda är lugna och glada och då går det jättebra. Men i stundens hetta glömmer hon allt vi pratat om, även fast jag påminner henne....

Nej, detta är inte en händelse. Det händer titt som tätt, men inte särskilt ofta. Det händer inte bara hos mig utan även hos t.ex. hennes mormor och morfar, som de förövrigt har haft regelbunden tät kontakt med hela livet. De är där minst varannan helg och typ alla lov osv. Detta är inget nytt beteende. Och inget som är knutet till just mig.

Självklart ser jag / vi till hennes behov. Men oavsett så måste hon kunna lära sig att lyssna på mig. Att acceptera att livet inte alltid är exakt just på hennes villkor. Det finns saker i livet man som både barn och vuxen måste göra. Som att gå till skolan, jobba, passa bussen osv.

Bara för att de är på väg att flytta hem nu så är det inte okej att bete sig hur man vill. Finns det inga gråa byxor så får man ta några andra. Jag kan inte trolla fram ett par gråa byxor.

Och min sambo håller sig ifrån för det mesta. Men de måste ju alla tre kunna lära känna honom också, och han dem. De måste kunna lyssna på och respektera honom också. Det fungerar ju inte att bo tillsammans men inte kunna ta hand om varandras barn som bor i samma hushåll.

Jag har fortfarande bara fått svar som debatterar anledningen till hennes beteende, och huruvida de bör flytta hem eller ej.

Jag bad inte om detta, utan om konkreta tips och råd på hur jag kan hantera det när det blir såhär.

Självklart är anledningen till det också viktig, men, det är något som är omöjligt att veta. Speciellt utan att man känner henne och vet allt om henne, mig och vår situation i stort.

Ja du, lätt att vara efterklok. Självklart är det enkelt i efterhand att resonera så. Men mitt i allt just då, så tänker man inte så lätt på sånt förrns det är för sent. I vanliga fall räcker det med några påminnelser om att skynda sig lite, gå i badrummet nu, dags att klä på sig för vi ska gå snart, osv. Men nu börjar det med att leta efter ett par andra byxor. Hittar dem inte, ber henne ta på sig vilka som helst medans jag kollar så hennes bror gjort sig klar att gå. Detta även för att ge henne lite tid och utrymme att lugna sig och lösa problemet på egen hand. Det brukar blir bäst så i dessa lägen. Nästa gång jag kommer ner och frågar hur det går är hon än mer arg/irriterad/tjurig eller vad man nu ska säga. Och så rullar det på i fel håll. Det är inte alltid så lätt att vara lugn och eftertänksam och klok i såna lägen. Givetvis är det det bästa, men som sagt. Ibland skiter det sig...

Varje gång lär man sig ju att tänka på nya saker inför den eventuella nästa liknande situation. Som t.ex att vara lugnare. Men. När det verkligen inte fungerar och klockan går så här det på tålamodet och lugnet minskar.... ????