Min sjuåring lyssnar inte

Jag tänker att du måste acceptera att hon kommer att få såna här episoder emellanåt. Hon har goda skäl till det - har bott ifrån dig sedan mkt liten, stora förändringar på gång och en känslig ålder. Ibland händer det ju saker med och i ens barn som man inte kan ?ta bort? utan bara måste förhålla sig till. Jag tror att om du börjar se på hennes reaktioner så, så kommer det att kännas lättare för dig. Att du inte skuldbelägger dig själv, eller heller blir sur på henne, utan accepterar att det kommer vara såhär ett tag, det kan omöjligt undvikas. Då kommer du att kunna gå in i situationen med ett större lugn och trygghet, som ger henne lugn och trygghet.

Sen rent konkret, när du nu måste räkna mer att detta kommer att hända då och då: Se till att (typ alltid) ha goda tidsmarginaler, så att det finns tid för små bryt utan att ?allt? fallerar. Öva på att se bortom tex byxorna, påminn dig själv om att något annat kan ligga bakom. Upprepa det för dig själv så att du kommer ihåg även i kritiska lägen.

I just detta läge hade jag konstaterar för mitt barn att jag tyvärr inte kan göra något åt byxorna men kanske kan jag göra något annat? Vill hen ha en kram? Är det något annat som känns jobbigt som vi ska prata om? (man kan gissa och ge förslag också, om det behövs). Ska vi se om vi inte kan rota fram favorittröjan istället, fast den är lite smutsig - skulle det kännas bättre då? Osv. Det handlar om att på olika sätt visa att jag vill hjälpa barnet, att jag bryr mig. Det kommer att sätta dig som förälder i en bättre sinnesstämning också: att tänka att du vill hjälpa ditt barn, jämfört med att ?lösa situationen?. Detta kan ju tillämpas även om byxorna faktiskt fanns där men du sagt nej till dem av någon annan anledning; då kan man säga att man inte kommer att ändra sig men gärna vill hjälpa på annat sätt så att det ska kännas bättre.

Din sambo måste också vara införstådd med detta, att dina barn måste tillåtas krisa ibland utan att någon vuxen blir sur.

Slutligen: jag tycker inte all det låter så illa egentligen, att din dotter surar ihop ibland. Det kunde vara så mycket värre. Du behöver bara hitta ett förhållningssätt där du inte rycks med och själv blir för orolig. Försök se dig själv som en Sherlock eller McGyver när sådant här händer, som har som mission att hitta den bästa lösningen, för det klarar du! <3