Enda barnet i familjen känner mig så ensam

Jag är ensambarn och i år fyller jag 35. Under min barndom önskade jag mig ofta syskon. Alla mina kompisar hade syskon och de kunde alltid leka med varandra, de hade alltid kul tyckte jag. Men sedan jag blev tonåring har jag aldrig saknat syskon. När jag kom i tonåren fick jag en lite bredare bild, jag förstod att allt inte alltid var en dans på rosor i syskonrelationer.

Min mamma har idag ingen kontakt med sina två syskon. Relationer kan förändras över tid både till det bättre och till det sämre. Bara för att man får ett syskon så finns det ingen garanti att man får en vän i systern/brodern. Idag i vuxen ålder är jag faktiskt glad att jag inte har några syskon. Jag tänker att det faktum att jag inte har några syskon säkert har besparat mig en massa dramatik, och jag har heller inte behövt jämföra mig i prestation med ett syskon så jag har aldrig behövt känna mig mindervärdig. 

Du sörjer en bild du har av syskonskap. En fin bild som vissa syskon delar med varandra. Men det finns minst lika många syskon som har kyligare relationer med varandra. 

Din sorg kan bottna i en känsla/känslominne från ett tidigare liv. Du kanske har delat ett starkt syskonskap i ditt förra liv. I detta livet finns det känslomässiga minnet och saknaden av just DITT syskon kvar. Den personen du delade syskonskapet med i ditt förra liv har inte fötts som ditt syskon i detta liv. Antingen är denna person kvar i andevärlden, eller så har den personen fötts som en annan person i ditt liv. Finns det någon förälder eller vän som du känner dig extra nära?

Jag förstår din känslomässiga saknad. Men den syskonrelation du kanske hade i ditt förra liv.. alltså om du hade fått ett syskon i detta liv så hade det inte funnits några garantier för att det hade blivit med samma person och en lika fin relation.

I ditt förra liv kanske du saknade andra relationer istället, som t.ex. sann kärlek till en partner. Det är ju så i livet att det aldrig är helt komplett. Kram till dig TS <3