Jag hatar barnvecka

Jag tror att det är något fel med honom. Jag vet att jag är extra känslig men inte såpass extra känslig att jag feltolkar allt negativt vilket han påstår. Antingen vill han skrämma bort oss och faktiskt inte ha oss här, eller så är han rejält skev på något vis. Han har betett sig konstigt förr, i oktober och mars när han plötsligt blev avståndstagande, kall, negativ, kritisk m.m. I mars gjorde han också slut, utan att ge nån egentlig förklaring. Han ångrade det sen och ansträngde sig för att få mig tillbaka, och har eftet det betett sig klanderfritt, kärleksfullt, förstående etc fram tills nu.

Nej som sagt är jag i tanken redan på väg. Hursomhelst om det följer det mönstret som har varit tidigare så kommer han snart ta ännu mer avstånd från mig känslomässigt, stänga mig ute med frågetecknen, ev göra slut. Och redje gången gillt..

Äh. Känns som att TS kommer hitta något sätt att släta över hans beteende och hitta ologiska men logiska orsaker till varför det ändå är en god idé att bo ihop "vi har pratat lite ikväll och har ändå bestämt oss för att ge det en chans, jag upplevde att han lyssnade på mig och han lovade att åtminstone en gång i veckan slipper jag korv och köttbullar, sen fick jag en puss och det var allt jag behövde för att förstå att han menar allvar". 
Sen kommer det komma en ny tråd om ett halvår om att förhållandet inte fungerar och 50 pers kommer ge en massa tips och råd i onödan. Och hjulet snurrar vidare.

Jag avvaktar och ser hur denna vecka utvecklar sig. Nu är han trevligare igen när barnen inte är här. Förstår inte varför han blir otrevligare när hans barn kommer hit.

Jag slutar göra saker för att behaga honom nu hursomhelst. Jag skiter i hans klagomål. De är hans problem, inte mina. Nu gör jag det som jag känner för. Jag kommer gå på det han sagt tidigare att jag ska vara mig själv och göra det jag vill. Sina klagomål kan han ta och stoppa upp nånstans och det ska jag säga till honom nästa gång de kommer.