Jag hatar barnvecka

Kände för att uppdatera denna tråd. På grund av min envishet och obotliga optimism stod jag ut i ett halvår med att bo med honom och hans barn. Nu är jag lyckligt utflyttad sen ett halvår tillbaka och dumpade honom helt och hållet för en vecka sedan. Jag förstår inte hur någon människa överhuvudtaget orkat bo med honom i 8år med de fruktansvärda narcissistiska drag han hade. Jag hade ingenting att säga till om ifråga om bonuslivet, hans ungar fick skrika och gapa och kasta skit omkring sig och ta sönder mitt barns leksaker hur de än ville med förklaringen "barn är barn" samtidigt som han i perioder glodde på mig som något som katten släpat in, anklagade mig för allt (jag hatar hans barn, jag kan inte anpassa mig, jag döljer saker, jag vill egentligen inte vara med honom, jag utnyttjar honom etc etc), höll tre timmar långa förhör, tog bort all närhet och bekräftelse, kommenterade mitt beteende konstant som en överkritisk sportkommentator m.m.

När jag slutligen äntligen flyttade tillbaka hem friade puckot och trodde att det skulle lösa allt. Haha! att jag inte alls svarade höll han över mig i resterande del av vårt förhållande, "jag friade faktiskt till dig" och trodde att det skulle väga upp att han efter en lugn period fortsatte med sitt idiotiska beteende med fruktansvärda diskussioner, anklagelser, utbrott etc. Som sagt groteskt förvånad att någon kunnat stå ut med skiten i 8år, när jag knappt överlevde 2.

Jag är så tacksam för att jag aldrig hyrde ut min lägenhet, trots att det var något som narcissistaset störde ihjäl sig på, så att vi enkelt kunde flytta tillbaka. Nu har vi det lugnt och skönt och härligt i vår gamla lägenhet och hemvist:)

Aldrig mer en narcissist och aldrig mer bonusfamilj.

Nej, snarare malus. Fy tusan för att ha en man med ungar sedan innan, då lever jag hellre själv. JAg gillar inte ens barn rent generellt.

Spelar ingen roll om ungarna är vuxna, då ska man låtsas gilla deras avkommor istället.

Det är som att be om problem när det ska dras in andras ungar i livet.

Själv har jag varken tålamod eller lust att engagera mig i kids som är fullständigt likgiltiga för mig.

Tja, det är väl tur att vi alla är olika.

För mig är en man med barn otänkbart, en med vuxna barn... ytterst tveksamt av skäl jag nämnt tidigare.