Exakt, en balans av hälsosam samvaro med andra, och att även ha trivsel när man är ensam. Jag upptäckte att jag hade trauma, och efter att jag jobbade hårt på att överkomma allt som har med det att göra, så tyckte jag om att vara ensam. Jag började läsa mer och mer tillexempel, och sen började jag sakna att ha någon att dela tankarna (från allt jag läste) med hehe. Jag tror vissa har tur och trivs ensamma utan att behöva gå igenom en resa som jag själv gjorde, och idag kan jag tänka tillbaka på hur jag önskade att jag var lika tillfreds som andra verkade vara (som jag inte kunde känna förut), medans idag ser jag båda perspektiven. Är så tacksam över det såklart. Jag blev en ny människa. Med det sagt, jag tyckte det var intressant med att börja skriva ner vad jag mindes från drömmar, och jag började meditera (har tappat den vanan senaste året tyvärr) men i samband med det så började mina drömmar få ett helt nytt liv. Det är som att mina drömmar erbjuder mig sådant jag i vaket tillstånd saknar, eller önskar, tillexempel uppleva att träffa riktigt underbara individer och ibland resa genom tiden och se mig själv som ett barn i vardagen. Vad har ni för erfarenhet av att undersöka era drömmar? Jag tycker, i mitt fall, att varje natt har blivit en utsträckning av mitt vakna liv.. Det blir aldrig kolsvart om man säger så. Ibland kanske, men 9/10 nätter minns jag vad jag drömmer.
När jag var yngre fungerade drömmar inte på samma sätt som idag, den jag är idag. Då var det mest fantasi och mardrömmar, och konstigheter. Så.. i slutändan är jag inte ensam, vare sig det är min verklighet i vaket tillstånd eller inte, för i drömmarna så får jag träffa så många "människor" som antingen utmanar mig eller tillfredställer min nyfikenhet eller ett slags socialt utbyte. Kan det vara så för alla?