Otrohet - gått ett år nu..

Alltså... Jag hade kanske kunnat förlåta om min man var så full och borta och det hände 1 gång med en random, okänd
Och att han sedan fick ångest och ångrade sig. Och därefter verkligen kämpar, visar och gör ALLT för att få tillbaka tilliten.
MEN en relation i   T R E  HELA ÅR??!!! Aldrig i livet!!! Det där var inget snedsteg eller misstag, det där var medvetet val!
OCH, han var/är förälskad 110%. En man kan inte pippa en annan kvinna i så många år utan några känslor alls. Och dessutom går till henne på sin rast också, ja, då var han bra betuttad. 
Att du konfronterade honom fick hela hans värld att rasa då han blev påkommen. Han hade fortsatt i 3-5 år till, så länge det hade gått. Så pass tills barnen blivit större och han hade lämnat dig, barnen för kollegan.

Jag hade om jag var du, flyttat ut tillfälligt till någon vän/släkting eller hyr en 1a. Få lite space och egentid, bara då kan du tänka klart och hitta rätta svaret för vad du ska göra.
Men helt ärligt. Jag hade skiljt mig. Oavsett om han nu visar sig vara bra, du kommer alltid ha den tanken i bakhuvudet om NÄR han ska göra det igen. Så fort han kanske inte svarar på flera timmar så kommer tankarna igen om att han är med någon. Får han samtal och går iväg så kommer du automatiskt att tänka det är en ny älskarinna. 
Vill han inte ha sex några gånger för han har "huvudvärk" så kommer du automatiskt tänka att han har säkert varit med en annan.
Det går aldrig läka från sånt här. Såklart kan man ha en bra relation, ha kul, mannen är bra men just tankarna i bakhuvudet kommer alltid finnas där. Skadan är redan skedd. Ert förhållande var som en vacker Orrefors vas som sedan tappats i golvet och gått sönder, ni limmade ihop men man kan fortfarande se att sen är sönder och inte hel