Är jag en överdrivet nojig förstabarnsmorsa?

Gud vad jag känner igen mig! Inte exakt samma "issues" men överlag och just min känsla kring det. Ständigt nojig, på hugget, beredd. Nu är min 1,5 och visst är det lugnare, jag har lugnat ner mig lite och vi har *peppar peppar* oftast bra rutiner. Men ändå fortfarande lite samma.

Kunde aldrig bara åka iväg, eller knappt planera det heller. Inte för att hon gallskrek men sömn och mat funkade inte och jag fick betala senare. Och just att ingen förstår. Andra med bebisar ville att vi skulle hänga med på det ena och det andra, jag bara orkade inte. Och fortfarande lite panik över att hitta på saker. Så många som har väckt henne, typ velat köra vagnen och STANNAR för att titta på något... har precis börjat förskolan och dom säger att hon är känslig/inkännande. Dom andra blir ledsna/otåliga mm när aktivitet ska bytas, min reagerar 10 minuter före det. Dom är imponerande av henne. Kontentan är väl att jag inser att det inte är konstigt att jag blir "stressad", jag känner in hennes känslor ständigt och hon är väldigt känslig. På ett bra sätt också. Luddig svar!