Är jag en överdrivet nojig förstabarnsmorsa?
Har en underbar sexmånadersbebis, första barnet och allt har egentligen gått bra från start utöver det vanliga; sömnbrist, hormoner som stormar och allmänt baby life.
Min dotter sover enbart ca 20-minuterslurar under dagen så länge det inte sker i vagnen för då kan hon sova myyyycket längre bara den rullar. Jag går typ två timmar, minst, varje dag för att hon ska få sova ordentligt.
Men jag är så himla orolig av mig om ALLT. Typ stressad, konstant. Hon är inte en bebis man bara kan ta med sig överallt då hon är otroligt mottaglig för intryck. Sover inte och äter inte när vi inte är hemma. Ibland kan man få i henne lite. Kan bara somna i famnen till vagg, trots att vi försökt massa annat (inget större problem dock då det är mysigt).
Jag märker att de få ggr vi haft barnvakt (enstaka gånger bara korta stunder) så blir det liksom samma. Hon äter inte när hon är med till ex farmor
Och jag känner ibland att andra inte kan förstå vikten av att hon äter och sover då detta inte är helt självklart för min bebis. Till ex att inte stanna vagnen för då vaknar hon - ALLTID. Och ge mat i tv-rummet - helt omöjligt för henne att äta då. Så det slutar med en extremt trött och extremt hungrig bebis när vi kommer och hämtar henne sen. Och jag går sönder av stress och känner att jag inte fanns för mitt barn. Vet att farmor älskar att ta hand om henne men ja, ändå. Jag drar mig för att ha barnvakt just för att jag vet hur det "blir". Mormor har det börjat gå bättre med då de ses oftare. Men även då kan jag bli stressad.
Har åkt med henne själv i bil typ tre ggr, korta turer. Handlat själv med henne två ggr. Drar mig för allt, vill att hon ska få ro och vara nöjd och kunna äta/sova ordentligt vilket nästan bara går i hemmet. Gör sååå ont i mammahjärtat de gånger rutinerna fallerar och hon visar att hon liksom blir "orolig".
Hur ska man hantera sin oro?! Blir det bättre?!