34 år - bitter och deprimerad, hur länge orkar man?

Hej,

Vill mest bara hoppa in och säga att jag kan relatera, och det är väl det som på något sätt är gott med denna del av forumet.

Vi har inte försökt lika länge, ca 1,5 år och genomgått 2 IVF privat i väntan på landstinget som förmodligen inte blir fören nu till hösten/vintern. Att ha två IVF som inte fungerat och sedan behöva återigen bli ståendes utan hjälp och bara vänta tär och gör mig oerhört skör. De värsta dagarna ser jag knappt meningen att gå upp ur sängen eller hur livet någonsin kan se annorlunda ut än mörkret man är i just nu. Jag ser mitt liv nästan som två delar; "innan ofrivillig barnlöshet" och nuet som "ofrivilligt barnlös" i form av både mående såklart men även förändring av hela ens person på något sätt. Jag känner inte igen mig själv och är orolig över hur långt det ska gå innan det faktiskt "löser sig". Jag har supersvårt att hålla mig positiv i processen och skulle nästan säga att man är i en depression, fast inte en klassisk depression, utan något annat? Svårt att förklara men tror du förstår.

Sen har man såklart bra dagar också, men de är alldeles för då ju längre tiden går.

Vårt problem är att jag har låg äggreserv så tidspressen ligger hårt an, misstänker att det förmodligen är något mer som ligger bakom än bara äggreserven, men Sverige gör väldigt vaga undersökningar.

Något som jag tyckt varit skönt har varit att lyssna på t.ex. ruvarpodden, där pratar de en del om när det väl löser sig, vilket det gör för nästan alla, så finns det ändå ett liv efteråt. Men det är ovissheten och väntan som förgör en. Men att kunna relatera, veta att man inte är ensam.

Att hantera det hela som en pågående kris och sorgeprocess är också något som fått mig att förstå mig själv mer och bli lite snällare mot mig själv vissa dagar. I slutändan tror jag det kommer lösa sig för både dig, mig och andra här inne, vårt problem är bara; när & hur? 

Precis, ovissheten är det värsta. När man förhoppningsvis kan se tillbaka på det så kommer det vara en helt annan känsla man sitter i.

Jag var också helt uppskrämd innan mina IVF behandlingar, men kan säga att det inte alls är lika hemskt som man bygger upp i sitt huvud.

Om man inte har nål/sprutfobi så är sprutorna lätthanterliga och gör för det mesta inte ont alls. Det kan svida till lite om man drar den i en nerv eller blodkärl, men inte alls att det gör ont, ONT. Utan lite obehag som försvinner snabbt.

Äggplock har jag gjort 2 stycken och gick superbra rent fysiskt, ingen smärta, dock är man öm efteråt, som mensvärk, men man får med sig lite starkare smärtstillande hem. alla har såklart olika upplevelser, men för mig så hade jag kunnat göra sprutor och äggplock på löpande band. Men innan jag hade gjort det första gången så var jag helt förstörd av oro. Andra gången var det en helt annan upplevelse eftersom jag redan hade gjort allt en gång :) Personalen brukar vara omtänksamma och omhändertagande och man får morfin och lokal smärtlindring osv vid äggplock.

Sen så funkar det ju såklart inte alltid på första försöket, för vissa gör de det. För oss har vi gjort 2 som inte fungerat, men det är 70% inom 3 IVF försök som får barn. Och de finns de som behöver fler såklart, men oftast så går det förr eller senare. Har man tur och får massa embryon i frysen så blir det en "enklare" process mellan IVF turerna.

Nej verkligen inte, tror de flesta känner att det gick lättare än de trodde. Iallafall rent fysiskt. Det svåraste för mig har varit det psykiska, hur många äggblåsor, hur många ägg, hur många befruktade, hur många överlevde och sen det sista såklart; blev det något? Den biten är tusen gånger värre än ingreppen. Men man överlever det också på något sätt. Dag för dag.

Vi har kört IVF privat i väntan på landstinget då det var 8 månaders väntetid eller mer när vi fick remissen inskickad i årsskiftet.

På första IVF i februari fick vi bara 3 ägg som blev 2 embryon, ingen överlevde.

Andra IVF i april fick vi 11 ägg, 6 embryon och ett gick att frysa. Vi gick i valet och kvalet om vi skulle sätta in frysblaston men vi köpte bara 2 försök och det hade kostat en slant att sätta in blaston. Sedan så pga låg AMH så vill jag försöka spara på den stackars rackaren ifall vi skulle bli gravida via landstingets försök sen, kanske kan bli ett syskon i framtiden, eftersom mina chanser förmodligen bara kommer försämras. 

Vi hoppas komma till landstinget nu i augusti/september om vi har tur. När jag talade med dem för någon vecka sedan så hade väntetiden kortats ner till 5 månader, men tror inte vi hinner med innan sommaren eftersom vi inte blivit kallade än. Så just nu är det bara överlevnad över sommaren som gäller.

Kanske skönt att hinna med inseminering innan sommaruppehållet, även om det kanske känns som att det inte ger lika mycket som en IVF eventuellt kommer göra. Finns ju alltid en chans! Det som håller mig lite uppe, att vi kan försöka på egen hand iallafall, även om chansen är låg, så existerar den iallafall! Dock har jag inga stora förhoppningar.