Smilla93 skrev 2021-04-19 21:21:54 följande:
Fy vad tråkigt att höra om alla dina missfall, får ont i hjärtat! Jag har har blivit spontan gravid en gång men det slutade med MÅ i ca vecka 8. Det är det värsta jag varit med om så jag kan inte ens tänka mig hur ni mår i er situation! Beklagar verkligen!!
Efter MA i januari förra året förälder vi ett tag på naturlig väg men då jag har pcos och väldigt konstiga cykler tog vi hjälp i somras. Då fick jag först hjälp med att få till regelbundna ägglossnigar eftersom vi trodde att felet låg där. När det fortfarande inte gick fick min sambo lämna sperma prov och det visade sig att hans spermier hade nedsatt funktion, så kombon är alltså inte perfekt. Remissen för ivf gick iväg i början av februari och vi var på första mötet i mitten av mars, så det tog ungefär 6 veckor från att remissen gick iväg tills första mötet. Men det är nog olika på olika ställen verkar det som.
På första mötet gjordes VUL och läkaren gjorde bedömningen vilket protokoll och vilken hormonbehandling som skulle vara lämpligt. Därefter fick vi träffa en sjuksköterska som gick genom hela processen och fick lära oss hur vi skulle ta sprutorna. Jag har dock inte fått sätta igång med behandlingen ännu då det är kö nu i dessa tider, så jag vet inte riktigt när jag kommer gå börja heller.
Det som har kostat kostat är hormonerna och läkarbesök, men kom direkt upp till spärren för högkostnadsskyddet när jag hämtade ut hormonerna så nästa runda kommer jag inte behöva betala. Normalt är väl att få 3 föröka bekostade av landstinget, därefter får man bekosta resterande föröka själv.
Vet tyvärr inget om att bli spontangravid, men vi har väl inte direkt förökt.sedan vi fick reda på att ivf var aktuellt. Jag tycker att det är väldigt skönt att slippa pressen av att planera in sex och att istället bara ha det när lusten finns. Men sen är ju oddsen att vi skulle bli gravida väldigt liten så det är väl också därför vi inte orkar kämpa på egen hand längre.
Tack för ditt utförliga svar och för din omtanke. <3
Jag var knäckt mf 1 och 2 ungefär. Och efter mitt utomkveds men det blev väl ett trauma i sig när jag vaknar upp 2 dygn senare och inte vet va dsom har hänt, känner mig stympad när jag får veta att de tagit ut en äggstock och en äggledare. Sörjde det fostret ovanligt mycket. Men sedan har jag väl blivit avtrubbad. Vet inte riktigt med min sambo, han visar inget och säger inget. Men han har rätt svårt med orden också och gräver ner sig i jobb istället. Vill inte mala på för mycket heller.
Jag känner att någonting är fel och stödet är väl sådär ifrån vårdens sida känner vi. Det är mest "det blir så ibland för vissa kvinnor". Som om mf så tidigt liksom inte riktigt räknas.. Vår läkare är både överläkare och kirurg på gyn i vår stad så fattar inte riktigt varför hon vill ta sig an oss. Det som görs nu kan vilken underläkare som helst göra. Jag tror hon misstänker något och tror att hon ändå kommer få oss som patient längre fram. Jobbar själv i vården och vet hur hierarkin fungerar. Sambon kallar mig paranoid.
Igår sa hon att allt ser normalt ut och att det inte är något fel på mig, då ilsknade jag till och sa "bara för att ni inte lyckats ta reda på vad som är fel än betydde rinte det att allt är som det ska. Någonting är fel med min kropp, jag vet det. Titta noggrannare". Misstänker själv att jag är överfertil och blir gravid på alla ägg, även de dåliga. Eller att jag möjligtvis har någon genetisk sjukdom de inte har screenat efter. Förlorar alla graviditeter i blastocyststadiet, kan tom se det på vad som kommer ut. Så sjukt har det blivit. Så insatt har jag blivit. Det finns ingen romantik eller glädje kvar i detta längre. Vi vill bara ha vårt barn nu. Ingen av oss kommer att glädja oss under en hel graviditet. Det känns sorgligt med tanke på att det skulle bli min första. Min sambo har åtminstone ett sen innan. Kan bli otroligt avundsjuk och svartsjuk på det. Och missunsam när jag är på mitt sämsta.
Jag och hans son har en underbar relation men ibland kan jag tom titta på honom och inuti mig rikta ilska mot honom. Ilska för att jag min första inte kommer vara min sambos första. Att han aldrig kommer att kunna förstå helt. Då skäms jag utav bara helvete. Det är ju inte grabbens fel. Han är helt ljuvlig och jag älskar honom ändlöst trots att han inte är min. Men det är inte samma sak som sitt eget kött och blod. De är bägge fantastiska men på olika sätt..
