Vi som försökt en längre tid - första barnet

Soff, BIM 20/6, 33 år (15:e försöket)

Kul att så många ville ansluta sig hit <3 även om ingen av oss hade velat hamna här alls förstås >< ... 

Ja jag hoppas det kommer bli en lättnad för dig med. Man fungerar ju olika förstås, men för min del så känner jag att jag "kartlagt" min cykel så länge nu att det egentligen inte ger mig mer än stress att fortsätta. Jag började liksom analysera sönder mina temp-kurvor, och ibland kunde jag inte sova för att jag var rädd för vad tempen skulle visa på morgonen. Det kändes inte bra.

Sen är det förstås svårare om man har en oregelbunden cykel, då kan jag tänka mig att det blir en stress att INTE tempa och ta ÄL-test (åtminstone fram tills att ÄL skett). Men har man en regelbunden cykel finns det egentligen ingen anledning att fortsätta tänker jag. 

Hej <3 <3 

Precis, samma här <3 känns skönt att ha en grupp där vi alla kan känna mest samhörighet <3

Åh, jag har tänkt på dig flera gånger och förstår att du måste mått/mår dåligt över detta. Jag kan bara föreställa mig hur jag själv hade känt. Fruktansvärt! :( <3 känner verkligen med dig. Som att det inte varit kämpigt nog liksom. 

Jag håller tummarna för dig <3 Kramar 

<3 Jag med!! Tycker det känns mycket bättre så <3 Åh, det hoppas jag verkligen med! <3 

Va skönt att du känner du att du tagit dig ur det värsta och kan se det så nu <3 även om det SÅKLART fortfarande är jobbigt! <3 Är hemskt hur man ska behöva slängas mellan hopp och förtvivlan på det sättet. 

Förstår dig helt. Det är verkligen en helt annan sak att få ventilera med de som faktiskt går igenom denna resa som innebär så otroligt mycket blandade känslor. Innan jag gick in i detta så hade jag inte en ANING om detta. Och jag hade heller inte förstått tror jag om någon pratade med mig om det, även om jag hade försökt att vara stöttande förstås. Jag har varit tvungen att själv uppleva detta för att förstå vad det handlar om. Hur stark längtan blir, hur smärtsamt det är när det inte blir något, hur hopplöst det kan kännas etc. etc. etc. Och håller med om att det lätt viftas bort, istället för att faktiskt prata om det. Det gäller mycket annat också. Tror i många fall att vi är "programmerade" sen barnsben att man tröstar genom att rikta fokus framåt, inte i nuet. Ibland vill man ju bara prata, få medkänsla som du säger, ventilera, inte att det ska "hittas en lösning till problemet", att man ska "se det på det här sättet". Det är liksom vad det är, och låt mig vara där en stund.

Min bror och hans sambo väntar ju barn nu som kommer i september. Jag har berättat för honom om detta, men jag märker att han inte riktigt förstår (det har gått extremt lätt för dom). Jag har pratat en hel del med min mamma, som i sin tur också pratat med min bror som undrat hur det är med mig. Hon har bland annat förklarat att jag exempelvis inte orkar med gravidmagar etc. just nu. Ändå så skickar han en bild på henne med gravidmagen och deras son häromdagen i en gruppkonversation. Jag svarade inte ens. Jag förstår ju att han inte menar illa, han ville bara dela med sig när dom var ute på en utflykt, men för mig blir det jättekonstigt när jag berättat om detta. 

<3 Tack <3 Kramar