Vi som försökt en längre tid - första barnet

Sitter här och hulk gråter. Jag har fram tills nu varit rätt okej i IVFn, känt att det får gå som det går och är meningen. Förra IVFn fick vi inga embryon till frysen och har tänkt att det inte skulle bli så denna gången. Trodde genuint jag var okej med det. Men nu fick vi brev om att ingen av våra 5 embryon har klarat sig till frysen. Är helt förstörd igen.

Det är så jävla orättvist. Folk som blir gravida naturligt. folk som får embryon till frysen. Är så jävla trött på att kämpa och vara olycklig. Allt känns nu helt hopplöst, igen, precis som de gick förra gången. Varför skulle detta embryot klara sig om de 9 andra inte gjort det? Får återgå till att hulk gråta och tycka livet är orättvist.

En jobbig vecka har snart passerat. Har haft huvudvärk/migrän sen i tisdags, så i princip sängliggandes sen dess, plus att jag fick mens i onsdags med fruktansvärda mensvärkar. Alltså, 19:e försöket ner i toaletten. Fick idag en bild på min brorsas nyfödda som föddes tidigt imorse. Är glad för deras skull, men gör samtidigt ont. Det borde vara vi, också. Livet känns så fruktansvärt orättvist. 

Det hände dock en positiv sak denna veckan. Jag bokade in möte med Her Care, som jag hade i tisdags, innan mitt huvud började sprängas. Jag tog blodprov förra veckan där dom testar massvis med saker, inför mötet. 

Hon jag pratade med tyckte det var mycket som tydde på att jag hade för lite progesteron, och lite för högt östrogen. Så nu kommer jag få testa progesteron-kräm denna cykel! (äntligen!!) Med start CD16. Det känns väldigt hoppfullt. Är rädd att jag ska bygga upp för mycket hopp och falla ner i ett svart hål om det inte funkar nu bara, men jag försöker att bara se detta som något bra och att det nu faktiskt händer något nytt!! Känns jättebra. Så nu hoppas jag att det 20:e försöket ska bli det sista.. så vi kan slippa den här helvetesresan, och påbörja en ny bättre sådan <3 

Detta är det absolut galnaste jag har varit med om. Jag är gravid.

TRIGGER VARNING, berättar om hur jag fick reda på det.

Igår bestämde jag och min kille att vi skulle ta ett test idag, på ruvar dag 10. Jag vaknar tidigt, runt 7. Han brukar alltid vakna ganska sent. Jag känner sån ångest kring testet, har aldrig fått ett endaste streck. Tänker att jag vill inte göra en stor sak av det. Vi tar aldrig test i normala fall tillsammans. Jag tänker att jag går upp och tar det negativa själv, inte en tanke om att det skulle vara positivt.

Jag väntar aldrig tiden ut utan jag börjar alltid stirra på testet direkt. Efter 1 minut börjar jag se ett spöksteck. Tänker att folk får ju det, men jag har ALDRIG fått ens en antydan till ett streck. 1 minut till går. Jag börjar skaka. DÄR ÄR NÅGONTING. Börjar gråta när jag inser att det är för starkt för vara spök, även om de fortfarande är svagt.

Sätter mig på golvet och tar ett digitalt. Vid denna punkten är jag säker på min sak. Och som sagt, det kommer upp gravid 1-2. Jag bara gråter och skakar. Hämtar en barnbok som jag köpt för snart två år sedan, lägger på köksbordet tillsammans med testen och kallar på min kille att han ska komma då vi kan testa. Han kommer ner, jag filmar. Hans reaktion var PRICELESS. Får vara ut ett ljud som låter som en höna haha.

Vad ska jag göra nu?? Hur ska jag bete mig??