Vi som försökt en längre tid - första barnet

Kan inte citera Janni, men jättegrattis!! 

Otroligt! :D <3 <3 <3 jätteglad för din skull <3 <3 <3 

Tack fina Janni <3 

JAG ÄR GRAVID!! Så sjukt har knappt fattat det ännu själv. Det räckte med det där enda lilla perfekta embryot. Har knappt sovit inatt. Vaknade supertidigt och va så nervös. Tog först ett predictor early som visade ett starkt streck direkt. Vågade inte tro på det och tänkte att jag kanske hade lagt det åt fel håll och det var kontrollstrecket som syntes haha. Så tog ett digitalt som också visade gravid väldigt fort. Är så lycklig och ska försöka att bara njuta av detta.

Testet blev förstås negativt, som alltid. Allt känns hopplöst just nu! Mitt hjärta krossas! Jag är så jäkla ledsen och arg och känner mig som skit. Varför sviker min kropp mig gång på gång?!!!!!!! Och jag har inte ens några ägg i frysen för dom var för dåliga, så kommer få vänta hur länge som helst för att få göra om detta. Vem fan vet när mensen dyker upp? och sen måste man vänta en mens till? Och sen har väl alla semester. Vet inte hur jag ska orka detta. Känns som jag aldrig kommer få uppleva det som andra får. 

Igår så sköljde ett illamående över mig vid lunch och jag började ju såklart fundera på om det kaaanske kunde betyda något. Min man sa till slut åt mig att ta ett test, men jag hade bara gamla, utgångna test kvar. Jag tog typ fyra stycken och alla kom tillbaka positiva!

Jag vågade dock inte tro på dessa, så idag på lunchen stack jag iväg och köpte ett nytt, digitalt test. Och det visade också positivt! Jag är helt chockad, vågade ju inte tro att det skulle bli något!

Hej allihop!

Som några av er kanske minns så hängde jag i den här tråden sedan start och försökte skaffa barn med mitt ex i nästan 2 år. Jag kraschade lite efter min IVF i december och separation i januari, så jag har inte hängt med här i gruppen sedan dess men ser vid en snabbtitt att jag fortfarande känner igen flera namn. Vad har hänt för er under 2022 hittills? Jag såg att Soff precis gjort äggplock, vilket fantastiskt resultat!  Håller alla tummar för er!

Jag hoppas att det är okej att jag tittar in här, även om jag inte gör några aktiva barnförsök nu efter min separation 1 januari. Mycket har hänt sedan dess, inte minst att jag hittat kärleken i en fantastisk vän som jag känt i 12 år och nu äntligen var vi singlar samtidigt och så fort vi började dejta så föll vi handlöst. Det känns verkligen så rätt, att jag hittat min person nu. Vi vill båda ha barn så vem vet, jag kanske kommer tillbaka till tråden i framtiden när vi börjar försöka  Jag har fått sånt enormt stöd av er under mina år med ofrivillig barnlöshet och om det är okej för er så tittar jag gärna in här lite framöver för att heja på er fantastiska kämpar! 

Idag blev det återföring! Av mina 15 ägg blev 6 st befruktade; varav 1 sitter i mig nu och 3 kommer odlas vidare på. Antar att resterande 2 inte var tillräckligt bra kvalitet på helt enkelt.

Resultatet kan naturligtvis bli mycket värre, det kan ju hända att inga ägg blir befruktade! Men jag kände/känner mig lite ledsen och besviken över detta. Trodde nog ändå att det skulle bli fler som skulle odlas vidare på denna gången. 

Kan heller liksom inte låta bli att jämföra med den förra ivf:en där det också var 3 st som odlades vidare på, och 0 gick till frysen. Är så himla rädd för att det ska bli samma scenario igen. Även om jag vet att detta är en helt ny omgång och kan vara heeeelt annorlunda..

Jag vet, så himla dumt att ens tänka på detta nu. Jag ska fokusera på det embryo som nu "skvalpar runt" i mig. Han sa att det var av "högsta kvalitet", vilket såklart är väldigt positivt. Nu kan man bara hålla tummarna. 

Här kommer ett super-downer inlägg. Förlåt, jag måste bara få skriva av mig men känner att jag vill varna på förhand..

Det verkar som att vi misslyckats försök nr 18 naturligt och nu har vi bara ett försök kvar innan vi provar IVF. Men varför skulle försök nummer 19 gå? Och om ingenting är fel på mina ägg eller min mans spermier så tänker jag spontant att det är under nidationen det går fel och då hjälper ju inte IVF heller. Alltså fy jag bryter ihop. Känner mig så okvinnlig och fel. Jag kommer aldrig att få barn eller chansen att få känna hur det känns att vara gravid med en efterlängtad bebis. Jag vet att min man tycker att jag är hans drömkvinna men han förtjänar verkligen någon som kan ge honom en framtid med en komplett familj. Så kärleksfull och omtänksam han är och vilken fin pappa och förebild han skulle bli och det är mitt fel att han aldrig någonsin bli det och det gör så ont. Dumma mig och dumma kropp. Jag har verkligen inga höga tankar om mig själv idag, känner mig helt värdelös, HELT värdelös. Denna gången tog det så mycket hårdare än alla andra gånger, vet inte varför