Vi som försökt en längre tid - första barnet
Vill bara säga att jag är så tacksam för alla er kloka och fina människor i denna gruppen, som trots egna jobbiga situationer stöttar och peppar och hjälper en när man knappt orkar själv <3
Vill bara säga att jag är så tacksam för alla er kloka och fina människor i denna gruppen, som trots egna jobbiga situationer stöttar och peppar och hjälper en när man knappt orkar själv <3
Bim om några dagar och jag känner att mensen är på ingång som vanligt :'( ... tog ett test för en gångs skull innan bim, och det visade förstås negativt också. Tvärblankt som alla andra test man tagit. Spär ytterligare på känslan av att man har en oduglig kropp som inte ens kan göra det den är skapt för att göra... och nu kommer också min mardröm att besannas, som jag varit rädd för så länge. Min bror och hans sambo kommer definitivt få deras barn innan jag ens blir gravid.
Trodde jag aldrig att jag skulle hamna här. Aldrig. Stressen blir alltmer påtaglig och ångesten... det är en sån enorm sorg för mig att dom hinner få sitt barn innan jag ens blivit gravid, med många andra runtomkring mig. Och det plågsamma är att jag utvecklat en sådan ilska kring detta. Jag vill bara skrika ut att "NI SKA BARA VETA HUR LYCKLIGT LOTTADE NI ÄR, FÖR NI HAR INGEN ANING!!!" Och självklart är dom tacksamma....men dom förstår inte HUR..... behöver jag ens förklara för er härinne, ni förstår ju vilka känslor man går igenom.
Nästa IVF nu då. Vill bara sätta igång nu. Men en röst inom mig säger också, tänk om jag iallafall någon gång kunde bli gravid på naturlig väg. Bara för att bekräfta att min kropp KAN lyckas....min kropp KAN göra det den är skapt för att göra. Det skulle vara en sådan lycka.
Usch. Är så ledsen att du också behöver känna det där du med..KRAM till dig med! <3 Ja, det är verkligen lätt att skylla på sin kropp. Man vill ju bara att den ska göra det den är skapt för. Men som du säger. Det är ju så mycket som påverkar, och jag tror precis som du säger att den livsstil, stressen som är etc., försvårar väldigt mycket. Det är så mycket som läggs på den enskilda individen på något sätt.
Ja det kommer säkert bli bra <3 Man bara önskar så himla mycket att det bara kunde ske. Som för så många andra. Man försöker se det positiva i att vi snart kommer få hjälp. Kommer kännas tryggt tror jag att hamna i händer på människor som kan detta, som hjälper folk dagligen att bli gravida.
<3Kram! <3
Aa, en hemsk känsla verkligen :( en sådan besvikelse på sin egen kropp.
Ja det kan verkligen kännas så enormt orättvist. Och ibland känner jag nästan att jag kanske borde söka hjälp och prata om detta, för just att hantera ilskan som uppstår av den orättvisan..och besvikelsen etc... För det gör verkligen ont ibland.
Åh :( ja jag känner verkligen igen det. Om vi alla bara kunde få slippa känna så. Tänk att bara få uppleva det som du säger, att faktiskt vara gravida ihop och vara mammalediga ihop. Jag tänkte samma sak när min vän skulle få barn. Att "snart kommer jag också vara gravid" osv.. Hon fick sin unge för länge sen.
Jag känner typ att jag isolerar mig mer och mer från massa människor jag bryr mig om, för att det är för smärtsamt att träffa dom och deras nyfödda. Samtidigt som det smärtar att inte ha dom i mitt liv på samma sätt längre. Men vad är jobbigast!? jag vet inte.
Tack <3 jag hoppas vi alla här inne inte behöver vänta länge till <3
Aa, känns som att den kommer igång idag, eller imorn :( verkligen..
Fick dessutom en käftsmäll till idag. Ett meddelande på min telefon (missade samtalet för att jag sov......) där dom sa att nytt beslut tagits att vi ska få specialistvård, igen!! :'( TROTS kompletteringen i remissen. Helt ärligt. Jag orkar snart inte mer. Jag är sönderstressad av att rodda och kämpa med detta hela tiden. Vill vara lägga ner och skita i alltihop.
Tack för fina ord <3 Stor kram till dig <3
Just nu är jag bara så himla ledsen, då vi IGEN fick beslut om specialistvård, trots ändring i remiss att vi inte behöver det. Och så skulle dom höra av sig till mig 22 september!? för att diskutera detta?! Känner mig som en skit i rymden som inte har något att säga till om, och allt ligger i deras händer när det gäller denna viktiga fråga. Och det känns förjävligt. Jag orkar inte mer. Vänder det inte snart, och något positivt händer, så kommer jag nog behöva sjukskriva mig. För jag känner mig helt utmattad och mentalt förstörd av detta.
Jag ringde min läkare och förklarade läget och uttryckte min frustration. Hon tycker dom krånglar otroligt mycket på reproduktionsmedicin. Hon erbjöd sig att försöka få tag på dom, och personligen prata med dom om vad det är för sjukdom jag har och att det inte är nödvändigt med specialistvård för mig. Så nu hoppas jag verkligen att hon får tag på dom. Dom är jättesvåra att få tag på... man kan få vänta ett par dagar på telefontid... det är mental tortyr i sig. Men läkare kanske har lättare att komma fram på nåt sätt. Jag hoppas det.
Kram <3
Uppdatering från mig. Jag fick ju återigen besked om specialistvård, trots att vi inte behöver det. Och detta gör mig så himla frustrerad och ledsen. Min läkare erbjöd sig att ringa dom på reproduktionsmedicin igår, och kolla vad som händer egentligen. Blev väldigt glad att hon kunde göra ett försök, för jag har inte ork kvar knappt. Hon ringde tillbaka till mig och sa att dom på reproduktionsmedicin hade sagt att vi står i kö för vanlig ivf (jag antar hos dom). Jag blir så förvirrad. Först får jag ett röstmeddelande att dom bedömt att vi ska få specialistvård, sen står vi i kö för vanlig ivf hos dom!? Vad är det som gäller egentligen!? Och vi vill ju kunna välja klinik! Vi vill inte ha vår ivf i Huddinge, då det är så meckigt att behöva ta sig dit. Dom utsätter en för sådan enorm stress!
Jag ställde mig i telefonkö igår, och har fått en telefontid hos dom imorn på förmiddagen, så får se då vad dom säger om detta. Man börjar nästan undra om det är man själv som är knäpp i huvet som inte fattar nåt!? eller om det faktiskt är såhär rörigt!?
Uppdatering från mig. Jag fick ju återigen besked om specialistvård, trots att vi inte behöver det. Och detta gör mig så himla frustrerad och ledsen. Min läkare erbjöd sig att ringa dom på reproduktionsmedicin igår, och kolla vad som händer egentligen. Blev väldigt glad att hon kunde göra ett försök, för jag har inte ork kvar knappt. Hon ringde tillbaka till mig och sa att dom på reproduktionsmedicin hade sagt att vi står i kö för vanlig ivf (jag antar hos dom). Jag blir så förvirrad. Först får jag ett röstmeddelande att dom bedömt att vi ska få specialistvård, sen står vi i kö för vanlig ivf hos dom!? Vad är det som gäller egentligen!? Och vi vill ju kunna välja klinik! Vi vill inte ha vår ivf i Huddinge, då det är så meckigt att behöva ta sig dit. Dom utsätter en för sådan enorm stress!
Jag ställde mig i telefonkö igår, och har fått en telefontid hos dom imorn på förmiddagen, så får se då vad dom säger om detta. Man börjar nästan undra om det är man själv som är knäpp i huvet som inte fattar nåt!? eller om det faktiskt är såhär rörigt!?
Jag vet inte hur många trådar jag läst om att inte bli gravid och få missfall här på familjeliv men jag har aldrig skrivit själv. Dock har många av dessa trådar, och särskilt denna gett en känsla av att man inte är totalt ensam vilket det annars kan kännas som många gånger. Jag är 33 år och jag och min sambo har försökt få barn i ett år. En regelbunden cykel och ägglossning varje månad, blivit gravid tre gånger men alla har slutat i tidiga missfall. Det tredje missfallet fick jag bekräftat igår och jag kände att allt bara rasade. Har försökt hålla uppe hoppet och tron på att det ska lösa sig även om jag inser nu att jag nog gått in i en depression senaste halvåret då det inte tagit sig. Blev först gravid ganska snabbt två gånger när vi började försöka men sen dröjde det 7 månader tills denna gång och detta missfall. Allt känns bara nattsvart just nu och jag vet inte hur jag någonsin ska våga hoppas igen. Tycker jag gjort precis allt jag kan, stressar mindre, slutat träna så hårt (tar bara promenader nu) äter varierat och mer protein, minskat gluten, slutat dricka alkohol och kaffe, tar alla vitaminer man kan tänka sig. Gjorde en privat utredning i våras där allt ?såg bra ut?. Känner att jag griper efter halmstrån för att hitta något som kan vara fel så att jag kan ändra något och ha någon form av kontroll på situationen men vet inte vart jag ska leta längre :(
Tänker så på alla oss som går igenom det här och känner en sån enorm känsla av orättvisa just nu.
Har läst mycket om trombyl men det tror jag inte de testade för då. Jag fick lite känslan av att de tyckte vi var lite löjliga som sökte hjälp efter bara två missfall som de kallade det. Men det var som att jag hade en känsla av att något var fel redan då. Och då sökte vi ändå privat. Men jag förstår precis känslan av att vilja göra något annorlunda, känns som att då kan man hoppas på något sätt att det kanske var just det som orsakade det. Men först ska man ju ens ha turen att bli gravid igen. Vill helst få tips/råd av en läkare men känns som att man knappt har något att hämta där. De gånger jag velat titta så att allt bara ser okej ut efter missfallen har jag känt mig som en idiot för att jag ens ringt. Mitt TSH-värde låg på 3,9 vilket är normalt men ändå över vad jag läst mig till ska vara optimalt när man vill bli gravid. Till slut fick jag en läkare via nätet att skriva ut det men på fertilitetskliniken kommenterade de inte ens det. Vet att jag greppar efter minsta lilla men har någon testat akupunktur?
Fy att du ska behöva gå igenom detta :( är hemskt också att vilja ha hjälp och bli bemött med kyla när man är i en så pass utsatt situation. Jag hoppas verkligen att ni kan få hjälp snart att få en förklaring till missfallen. Jag tror det finns en förklaring till det mesta, det är bara det att en utredning känns så bristfällig på vissa plan.. Många gånger får man ju vara sin egen detektiv.. läkare etc... känns det som..
Jag skulle t.ex vilja testa progesteronkräm för jag tror att det skulle hjälpa mig av olika skäl, men det är ju ingen som kan skriva ut det till mig. Då får jag isåfall betala över 4000:- hos en privat, som sen förmodligen kommer ta än mer betalt på vägen.. och eftersom jag nu är så nära ivf valde jag att lägga ner kämpandet att få testa sån kräm. Krafterna tar ju slut också.
Det är ju så himla kämpigt detta. Och inte konstigt att du känner som du gör! <3 :(
Jag har testat akupunktur under en period (10 tillfällen ca 1gång/veckan) men det gav mig tyvärr inte mycket. Jag har också testat zonterapi 5 tillfällen, vilket hittils inte heller gett några resultat. Sen var det ju ändå inte bortkastat på så sätt att jag tyckte om behandlingarna, blev avslappnad etc. Men gravid är jag inte.
Just nu känner jag att jag är trött på att slänga mina pengar på alla möjliga grejer, behandlingar, kosttillskott etc. för hittils har inget av det hjälpt.
Kram till dig <3
Jag kanske skriver helt rörigt. Det är helt nytt för mig att skriva här men jag hoppas att ni hänger med. Kändes skönare än vad jag trodde att få skriva av sig lite för även om jag har vänner som lyssnar är det ändå en sån stark känsla av att man inte förstår om man inte varit där själv.
Läkaren skrev ut lägsta dosen levaxin och sen följde jag upp 6 veckor senare genom att testa via Werlabs och då hade det sjunkit till 1,5 alla fall så jag tänker att det är bättre alla fall men jag är så trött som ni skriver att försöka leka läkare själv. Jag har också varit helt besatt av att få tag progesteronkräm och hittade till slut en utländsk sida som man kunde beställa progesterall från men samtidigt kanske man behöver någon form av uppföljning så att man tar det rätt. Men man blir ju desperat att hitta något men jag känner också att jag är så trött på att lägga pengar på alla kosttillskott, tester, privata läkarbesök, alla dessa försök man ändå gör.
Zonterapi har gått mig förbi, trodde knappt något hade gjort det. Vad är det för något?
Skönt att höra att så många av er ändå kommit in i någon slags vårdsystem och får hjälp. Det är nästa steg för oss också just nu.
Nej då! Ja men precis, känner likadant. Här går alla igenom samma sak liksom. Det var därför jag ville starta den här tråden för oss som både kämpat länge, men som också just kämpat med första barnet länge. Jag önskar att det inte behövdes en sån här tråd såklart, men nu är vi här tillsammans och kan stötta varandra iallafall.
Förstår verkligen det. Man blir ju totalt utmattad. Man vill ju bara att någon ska ta hand om en och guide:a en i rätt riktning. Man behöver stöd. Det är jobbigt som det är att behöva gå igenom detta, så att dessutom vara den som står och styr längst fram är inte en lätt sak.
Precis, samma här. Har varit, som min sambo uttrycker det; "besatt", i att hitta en lösning, och har lagt massa pengar på allt möjligt.. Exakt, jag såg också att man kunde beställa progesteronkräm men jag vågar helt enkelt inte heller experimentera med detta. Tänk om jag BLIR gravid, och så vet jag inte hur jag ska göra sen!? tar jag för lite nu!? tar jag för mycket!? Det hade blivit en sådan stress. Känns verkligen som man vill ha lite guidning där för att det ska kännas säkert.
När man får zonterapi så trycker man på punkter på fötterna. Det fungerar lite som akupunktur fast utan nålar skulle man kunna säga, eftersom man använder sig akupressurpunkter. Det finns vissa som påstår att de blivit gravida med hjälp av detta, att det löser upp blockeringar och sätter hormonerna i balans. Men jag vet inte. Jag var desperat och tänkte att det var värt att testa, och jag försöker väl ha ett öppet sinne. Men jag vet inte om det egentligen gör nåt.