Vi som försökt en längre tid - första barnet
Hej allihopa!
Kul att se att det finns iaf en här som fått positivt besked! Grattis!! (Glömde tagga men alla förstår nog vem jag menar
Jag fick idag beskedet att min sambos spermaprov var normalt och det finns därför ingen förklaring till vår barnlöshet. Det var ett besked som jag tog hårdare än jag trott jag skulle. Dels för att jag hoppades väl på att hitta något fel iaf så man kunde behandla det, men också för att nu vet jag att det verkligen är mig det är fel på. Han har ju barn sedan innan och det var ju 7 år sedan sist så tänkte kanske någonstans att kanske hans spermakvalite blivit lite sämre med åren, men nu känner jag ju bara att det inte känns som att det är menat att just han och jag ska få barn :'( Hans syfte var väl med hans ex och de har ju redan fått två barn.
Så mycket negativa tankar och sorg idag, känslan av att vara en värdelös människa som inte kan fortplantera sig börjar liksom ta över hela mitt väsen. Känner mig så hopplös. Nu är det 5 dagar till BIM men det finns 0 hopp hos mig. Brukar ändå känna lite hopp innan BIM såhär men det känns bara som att det är förutbestämt... Och jag hade ju denna känslan innan jag och han ens började försöka (har aldrig försökt med någon annan tidigare men heller aldrig varit gravid) så nu känns det bara som den katastrofala mardrömmen blir mer och mer verklighet för varje månad.
Jag börjar till och med undra om det kanske inte är värt IVF. Varför ska jag tvinga min kropp till någonting den inte är skapt för? Det gick så lätt för han och hans ex så någon mening måste det ju vara med allt. Jag kanske bara borde acceptera faktumet att jag inte förtjänar att bli mamma Jag är så rädd för att genomgå IVF och att det inte ska gå ändå.. Eller att om det går så kommer jag fortsätta jämföra mig med hans ex och vara ledsen för att dom lyckades på naturlig väg medan vi fick tvinga in en graviditet i mig :'(