Vi som försökt en längre tid - första barnet

Ruvardag 4.

Det är intressant hur många tycker att ruvardagarna är värst. Jag håller inte alls med. Tyckte det var mycket värre att vänta på besked om något ägg blev befruktat. Jag har känt lite att jag är i en bubbla av hoppfullhet. Eftersom det bara var våra ICSI ägg som blev befruktade så känns detta som vår första riktiga chans och det var ett bra embryo.

Tror dock att jag är så lugn i dessa dagarna för att jag är rädd för testdagen. Nu kan jag leva i god tro. Tror så mycket på detta men det har aldrig varit något annat än negativt, svårt att tänka sig annat. Jag tror vi kommer ta ett testa tidigt på söndag.

Hej allihopa i sommarvärmen!

Igår kom beskedet på 10e försöket - ingen graviditet.

Mensen kom en dag före BIM. Kände redan på förmiddagen och gick ner i depp totalt.. känns verkligen lönlöst även om vi är inom ?normalspannet? än så länge. Vad kommer 2-3 månader till göra för skillnad

Idag kommer sambons barn och stannar till nästa söndag. Känner att jag inte orkar se dom just nu även om dom betyder jättemycket för mig. Kvittot på att HAN kan men med en annan kvinna. Första försöket bägge gångerna. Det är bara jag som är fel.. och det känns som jag inte förtjänar att få barn med han typ.

Alla orostankar man får, han är verkligen mannen i mitt liv och kan inte tänka mig ett liv utan honom. Men jag är livrädd för hur mycket det kommer tära på mig om jag och han inte får barn. Jag hade inget emot att han hade barn sedan innan.. men om det inte går för oss så vet jag inte om jag kommer klara att leva med honom psykiskt.. bli påmind varje dag. Går det att leva så?

Alla dessa tankar gör mig galen av sorg?

Hade varit lättare om jag delade barnlösheten MED han? men det gör jag ju inte hur man än vrider på det

Hej!

Nu har vi fått alla provsvar och haft uppföljningsmöte med läkaren. De hittar inget fel på oss, men kan inte skicka remiss för ivf än pga att det inte riktigt gått ett år. Så vi får vänta till efter sommaren, sen skickar de remiss och sen får vi vänta i 8-9 månader på att få börja med ivf. Satt och grät på mötet, hade hoppats på att få någon typ av stöttning och inte vänta i typ ett jävla år innan något mer händer. Vet att jag borde vara tacksam för att allt ser bra ut, men vi har gjort snart 12 aktiva försök utan att något har hänt.. :( 

Hej alla, Jag lämnar gruppen nu för jag har gett upp lite.

Skulle egentligen fått börja utredning i augusti för då har det gått ett år men dom ringde igår och sa att vi måste vänta till april nästa år för att man räknar 1 år efter senaste missfallet. Och jag vet att jag inte kommer få behålla nästa kommande graviditeter heller pga mina hormonbrister.. får tydligen ingen hjälp för att utreda missfall osv heller.

Hoppas att allt går bra för er andra!

Förstår att du blir frustrerad. Du har ju som sagt betalat för att slippa vänta och så måste du ändå stå i samma kö till allt som om du inte hade betalat. Vad är då ens poängen med deras klinik? Är den bara för folk som inte får hjälp via landstinget? Svårt att säga vad du borde göra, kanske någon annan har någon bra idé. :(

Läste även ditt inlägg, vad är det som händer?? Man förväntar ju sig att det ska gå snabbt privat, två månader låter ju helt orimligt!?? 4k är ju mycket pengar, så orättvist och dåligt! Hoppas du får bättre besked nästa vecka, kram! :( 

Det låter jättekonstigt ju!!
Vi går hos livio i kungsholmen. Fick komma på första besöket för en vecka sedan och gjorde VUL, har spolningen inbokad på onsdag och så spermaprovet i slutet av månaden. Det känns som om det går jättensnabbt fast det är via landstinget. Har du pratat med livio?

Emmalucy, jag läste precis det du skrev om den privata kliniken du går på och alla väntetider TROTS att ni betalar för att inte gå via landstinget och deras köer - hur kan det bli så här?! Jag blir så upprörd och ledsen för din skull, för man tänkte ju att du skulle få snabbare hjälp såklart genom att gå privat. Hoppas att du får svar på måndag, för det låter ju otroligt dåligt hittills. Skickar en stor kram! <3 

Jaa, usch det är hemskt bara just den dagen. Värst var för två månader sen när jag hade praktik på MVC (pluggar till syrra) och jag fick mensen och samtidigt fick klämma på gravidmagar och lyssna på bebishjärtljud. Två dagar av total ångest.. Bara se massa kvinnor gå igenom det jag vill helst av allt... :'(

Men det kändes mycket bättre när barnen kom, jag älskar ju dom och det känns så hemskt att ibland känna ångest inför dom. Men det är ju bara dom dagarna runt mensen kommer och man inser att denna månad gick förlorad också..

Jag tog upp diskussionen med min sambo idag och att jag var jätterädd för hur jag skulle känna om vi inte kunde, rädd att jag skulle må så dåligt att inte kunna vara med han och förlora han. Han blev såklart lite ledsen men förstod och vi pratade igenom det och som vi sa var att vi inte tänker ge upp. Att vi går igenom detta tillsammans oavsett vad han har sedan innan. Han är verkligen världens underbaraste man så jag vet faktiskt inte hur jag skulle kunna lämna honom någonsin. Inte ens för detta. Men vi kommer kämpa och jag hoppas vår relation kan ta sig igenom nederlagen ändå även om dom består <3

Mitt BIM-datum är passerat, men jag hänger lite i limbo just nu. Igår kom det en liten liten röd prick på pappret när jag torka mig. Var säker på att nu drar det igång, men inget mer kom. Har ångest varje gång jag går på toa. Tog ett cb early på BIM-1 som jag inbilla mig var supersvagt, men vet också att det är många som får svaga streck med dom som inte är gravida. Idag tog jag ett cb digitalt som visade inte gravid. Det är ju typ 99% säkert om man testar efter BIM så har egentligen gett upp hoppet. Är så hemskt att bara gå och vänta dock. Eftersom jag inte tagit äl-test denna månad så vet jag ju inte min BIM helt säkert, men senaste 4 månaderna har den varit helt regelbunden.

Uppdaterar listan då mensen dök upp som planerat..

Jag går i tusen bitar! Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre och jag vet inte om jag orkar mer. Känns som att hela livet är på paus just nu då allt kretsar kring detta och jag kan inte ta mig ur det. Hur trycker man på play igen? Någon som känner igen sig och lyckats ?komma tillbaka till livet??

Jag fick mens igår kväll så uppdaterar listan. Det känns ändå ok (blir av med ALL pms så fort mensen kommer) och vi närmar ju oss slutet på utredningen. Min sambo lämnade spermaprov i onsdags och den 29:e juni får vi som sagt återkoppling på alla provsvar. Vet att vi nog får IVF på Sophiahemmet i höst om det blir aktuellt, så på nåt sätt känner jag mig lugn inför sommaren. Helt underbart att ha slutat tempa också. Tänker minsann dricka kaffe ibland, och vin också!!, under sommaren. Pallar inte pausa allt göttigt för det här längre. Med det sagt förstår jag stressen som ni andra kanske upplever nu! Och fattar frustrationen över att inte få den hjälp man behöver och vill ha, utan att man måste vänta i vad som känns som en evighet!

Förlåt, förstår att detta kan bli triggande för er som väntar på IVF eller att komma vidare i er process av olika anledningar.

Vi fick veta idag att ingen av de tre embryon vi fick befruktade klarade sig till frysen. Jag är förkrossad. Särskilt utifrån att det verkar som att mina ägg inte kan befruktas utan ICSI, att man placerar en spermie direkt i. Detta innebär dels att det blir mycket mer press på denna rundan, men att vi sannolikt kommer behöva göra om IVF i framtiden med allt vad de innebär för ekonomi, känslor och kropp.

Är tacksam för de embryot som finns i mig nu, men jag tappade hoppet nu. Det går ju fan aldrig bra så varför skulle det nu. Idag ska jag gråta och äta godis. Tänkte testa imorgon men jag är inte beredd på de känslorna som kommer komma om de är negativt.

2,5 vecka sedan missfallet började har jag idag positiva äl-test, så nu kör vi ligg maraton innan sambon åker bort på jobb till veckan :)

Tänker att BIM ju borde vara om ett par veckor så jag ändrar nedan.