Vi som försökt en längre tid - första barnet

Bim om några dagar och jag känner att mensen är på ingång som vanligt :'( ... tog ett test för en gångs skull innan bim, och det visade förstås negativt också. Tvärblankt som alla andra test man tagit. Spär ytterligare på känslan av att man har en oduglig kropp som inte ens kan göra det den är skapt för att göra... och nu kommer också min mardröm att besannas, som jag varit rädd för så länge. Min bror och hans sambo kommer definitivt få deras barn innan jag ens blir gravid.

Trodde jag aldrig att jag skulle hamna här. Aldrig. Stressen blir alltmer påtaglig och ångesten... det är en sån enorm sorg för mig att dom hinner få sitt barn innan jag ens blivit gravid, med många andra runtomkring mig. Och det plågsamma är att jag utvecklat en sådan ilska kring detta. Jag vill bara skrika ut att "NI SKA BARA VETA HUR LYCKLIGT LOTTADE NI ÄR, FÖR NI HAR INGEN ANING!!!" Och självklart är dom tacksamma....men dom förstår inte HUR..... behöver jag ens förklara för er härinne, ni förstår ju vilka känslor man går igenom.

Nästa IVF nu då. Vill bara sätta igång nu. Men en röst inom mig säger också, tänk om jag iallafall någon gång kunde bli gravid på naturlig väg. Bara för att bekräfta att min kropp KAN lyckas....min kropp KAN göra det den är skapt för att göra. Det skulle vara en sådan lycka. 

 

Hej tjejer! TW på detta meddelande! Vill absolut inte trigga någon och vi alla går igenom olika resor med olika svårigheter! I mitt fall så är ju problemet att få behålla och jag får tidiga missfall gång på gång?

Hur som, min ägglossning blev tidig och har nog bim den 11/9 istället för den 15e. Min tempkurva har ballat ur efter att jag tog vaccin dos 1 vid min senaste mens. I direkt anslutning till äl så höll sig tempen endast strax ovanför medellinjen så jag började fundera på om jag ens haft ägglossning. Började ta ältest vid äl+5 för att se om den kanske kommer sent(i och med vaccinet). Men ältest var starkt positiva varje gång så jag tog ett gravtest redan på äl+7 och plusset dök upp. Tempen höjdes sedan vid äl+8. Problemet är att det som vanligt inte ökar särskilt mycket även om alla test jag tagit varit positiva och såklart är jag då orolig för ännu ett tidigt missfall. Går runt med en ständig ångest och vet inte vad jag ska ta mig till. Orkar verkligen inte med ännu ett missfall. Så samtidigt som jag försöker hålla hoppet uppe så känner jag mig helt krossad. Hur kan man hantera denna ovisshet och ångest? Har någon nåt bra tips på hur man kan fördriva tiden och tänka på annat?

Ni är bäst!

Förlåt för kvaliten, taget med Snapchat?

Haha det är verkligen svårt att hänga med här om man inte är med varje dag! Men vad spännande att höra Längrartillvår att du fått ett protokoll. Vilka mediciner och doser är det du har fått? Blev lite nyfiken! När startar ni igång?

Jag har nu hämtar ut alla mediciner till IVF 2.0. Vi uppnådde högkostnadsskyddet i juni månad, så jag blev lite snopen när vi har tvungen att betala 2300 igen, men det är vad det är haha. Har samma sprutor som förra, dock lite högre dos på Gonal F, vilket jag tycker var bra då vi fick höja någon dag förra gången. Mensen är beräknad nästa onsdag, men känner jag min kropp rätt kommer den nog tills måndag och sen kör vi.

Vi har även fått bekräftat att sjukvården har skickat remiss för att vi ska stå i kö till IVF genom landsting, läkartid om tre månader. Haha tur man har råd att betala privat.

Hej alla fina tjejer.

tyvärr tog min första ivf-omgång slut idag då mensen anlänt trots lutinus och jag har även testat minus. min testdag är egentligen på fredag men mejlade min klinik idag och sa som det var och fick godkänt att sluta med tabletterna och kommer idag att räknas som CD 1.

Ska börja med letrozol CD 3 igen på fredag då och nytt ultraljud nästa fredag (CD10) inför FET NR 2 nu då.

Tack fina ni för all stöttning denna omgång. Nu tar jag nya tag och försöker hitta hoppet igen <3

Skickar en värmande kram till er alla som dag ut och dag in kämpar på precis som en själv. Fler närmar sig ivf, man är uppe på 2 siffrigt i antal försök och man känner bara att livet är fruktansvärt orättvist. Vi är inte är ensamma i den här kampen. Här står vi, massor med underbara människor som kämpar mot vårat mål att bli förälder. Genom ilska, oro och tårar så finns vi här för varandra. Vi ska bli föräldrar och vi har våra små där uppe, det vill jag verkligen tro på <3

Länge sedan jag skrev något och även länge sedan jag läst i tråden. Har liksom inte orkat. Och ny är jag på det mörkaste stället på länge. Igår var vi på sjukhuset och träffade läkaren igen. Vår remiss från kliniken har skickats tillbaka. Vi får ingen IVF. Pga att jag blev sjukskriven i våras. Stor del av mitt mående var ju just pga barnlöshet, ovissheten och så. Ja ni vet vad jag menar.. hela sommaren har jag väntat på att höra något, men inte fått veta ett dugg. Har sett att jag fått recept på sprutor och så så jag trodde det var på gång. Och så kommer dråpslaget. Dom vill ha ny remiss när jag mår bättre! Jag hörde knappt ett ord av vad läkaren sa efter han meddelat att det inte blir nåt nu. Lyckades uppfatta att han tänker skicka ny, men jag tror knte det går vägen. Han upplyste även om att när jag fyller 40 så avbryts allt. Det är inte allt för länge bort! Nu väntar jag på bim som borde vara den 10e. Har däremot inget stort hopp att det blev något. Hela denna situation börjar tära otroligt på både mig o min sambo. Jag förstår inte heller hur jag ska kunna må bättre av att INTE få hjälp, när det är barnlösheten som gör att jag mår dåligt.

Idag pratade jag med dom på reproduktionsmedicin angående vår ivf, då dom skulle ha möte förra veckan om vi ska få tillgång till vårdval, eller om vi blir tvungna att göra ivf:en hos dom pga min (ofarliga) njursjukdom. Vi hoppades ju på att få välja och slippa åka till Huddinge. Men återigen så säger dom att dom gjort bedömningen att vi måste komma till dom. Så nu är det väl helt utom vår kontroll. Det i sig känns jobbigt. Men det värsta är, när jag frågade om när vi kan börja, så sa hon att vi förmodligen inte hinner komma igång i år.

 

Detta gjorde mig helt förkrossad. Innan sommaren var jag ju inställd på sep-okt. Sen var jag inställd på okt-dec. Och nu så säger hon detta, med 0 värme i rösten. Jag har gråtit hela förmiddagen och kämpar tillbaka tårarna på jobbet idag. Känns fruktansvärt att ?vara i klorna? i ett system vi inte kan påverka. Önskar så att jag hade kapital för att gå och göra detta privat istället, så vi kunde komma igång, och slippa hela den där skiten! Är så trött, ledsen och frustrerad. 

 

Jag har bokat tid hos Her care nu och för att se om jag iallafall kan få hjälp med hormonbalans, ifall jag har det, vilket jag misstänker. Så hoppas jag bara på att det kan göra något för oss. Men allt känns så himla mörkt just nu. Vet inte hur jag ska ta mig igenom denna dagen på jobbet. Är helt slut. Men var borta en hel vecka för ett tag sedan pga förkylning och känner att jag inte orkar ta konsekvensen av att vara borta mer just nu.