Ja hej och hå, vilken jävla resa vi haft de senaste månaderna... Första ET direkt vid första IVF tog sig ju inte, men sen fick vi göra FET direkt. Och fatta chocken när jag då på RD5 fick ett svagt plus med testa tidigt! Mitt livs första plus.
En större blödning innan testdag på RD19, men när testet sen var starkare än någonsin på testdagen så fick vi ju hopp igen och räknade med att allt var som det skulle. Men så var det ju inte.
Tidigt VUL v. 7+1 visade tyvärr på missed abortion/ofostrig graviditet. Medicinsk abort med cytotec och grejer direkt, vid uppföljning 2 v senare var det fortfarande rester kvar (vilket jag misstänkte, graviditetstesten fortfarande lite väl starka om än svagare). Ny cytotecbehandling. Vid uppföljning nämen se på fan, fortfarande rester kvar och tydligt positiva test! Nu hade jag/vi gått vidare rent mentalt och jag var mer jävligt less på att det tar sån tid och att vi nu inte hinner med nästa FET innan jul (har tack och lov 2 blastocyster kvar i frysen). Det var bara att boka in en kirurgisk abort som marsipanrosen på tårtan.
I dag blev det av och allt gick bra. Jag tyckte väl i ärlighetens namn att det var lowkey lite spännande att få prova på det här med narkos (aldrig blivit sövd innan). Blev snurrig i bollen av nedsövningen när jag låg i gynstolen och sen vaknadde jag upp på britsen 20 min senare när sköterskan frågade om jag ville ha fika. Har förflyttat mig från salen i rullstol ("ehh nej vännen, du var alldeles för lullig för att få gå" ) och fått på mig fina nättrosor med jättebinda och har inget som helst minne av det. Störtskön narkosläkare med. På det stora hela en väldigt bra upplevelse så, har inte speciellt ont och blöder inte allt för mycket (nog vad som är en vanlig mens för de flesta). Nu på kvällen känner jag mig som bakis och trött ungefär, absolut hanterbart. Återbesök den 12:e för uppföljning av det här (och på en klinik bara några kvarter från mitt jobb, jackpot!)
Bara så-förbannat-segt att allt drar ut på tiden. Frustrerad och irriterad, men tack och lov behöver vi nog bara vänta in nästa mens och sen göra nästa FET på äl efter det. Det lär isåfall bli kring min födelsedag i januari, prick ett år efter vi började utredningen. Det måste ju betyda något bra tänker jag! Och nu har vi gått igenom alla jäkla missöden man nu kan hålla på med i det här ungefär, nu är det avklarat och nu har vi gjort vår del i det tänker jag hehe. Nästa FET tror jag kommer gå vägen faktiskt, uppenbarligen gör ju min kropp allt vad den kan för att behålla en graviditet, den vill ju verkligen vara gravid.
Nä, nu lämnar vi skiten bakom oss och blickar framåt mot nästa år. Och vem vet, vi kanske blir en av de som plötsligt råkar bli gravida på första äl efter en skrapning såhär så att vi får ett julmirakel. Konstigare saker har ju hänt!