Soff skrev 2022-02-02 10:29:21 följande:
Hade första samtalet med kuratorn igår tillsammans med min sambo. Vi fick bilden av att hon skulle kontakta oss bara för att få stöd i processen, ifall vi ville. Hon började samtalet med att det inte är något som kommer påverka vår behandling på något sätt, när vi får börja etc. Då kunde jag slappna av, för har en ständig rädsla för att något ska gå åt helvete, med tanke på hur krokig väg det varit hittils. I slutet av samtalet så sa hon att hon ska prata med läkaren och "teamet" så kommer dom återkomma med "beslut". Jag liksom, "beslut"? Och hon säger att hon inte tror vi behöver oroa oss på något sätt, men det är ju lätt!?! Har sen dess varit i upplösningstillstånd, kan inte tänka klart, har extremt svårt att fokusera på jobbet, har brutit ihop, har panik! Jag är totalt livrädd att något ska sätta käppar i hjulet.
Och allt började med att min sambo tog upp att han lider av ångest ibland. Det var därför vi fick frågan från första början, men vem f*n hade kunnat tro att det skulle bli som någon slags utredning på det!? Då hade han ju inte sagt något överhuvudtaget!? Jag orkar verkligen inte detta. Det räcker nu!!!!!!!!!!
Är så förbannad och ledsen att jag bara vill försvinna just nu. Jag ringde imorse till kliniken och hon ska ringa upp mig, och nu kan jag bara sitta här vid telefonen och vänta. Kan inte fokusera på nåt annat.. Jag vill bara veta vad som händer!?
Men herregud, vad galet dåligt hanterat! Att din sambo har haft ångest ibland kan väl omöjligt vara nåt ovanligt eller konstigt? Nä, jag är övertygad om att det kommer lösa sig! Nu är vi visserligen inte i specialistspåret men jag sa på första uppstarts mötet att jag mått dåligt i perioder. Läkaren skrev (felaktigt ) i min journal att jag varit sjukskriven. Men det var inget som triggade en varning nånstans. HUR sjukt att det är så olika?! Förstår verkligen att du är arg och ledsen och upprörd. Helt berättigade känslor allihopa <3
RH93 skrev 2022-02-02 21:09:40 följande:
Jag blev ganska ledsen och arg under kvällen, vet inte om det är hormonellt att jag överreagerar eller inte riktigt.. min sambo tar sprutorna på mig och vi har en bestämd tid varje kväll för att göra det. Idag va han på aw och kom hem typ 5 min efter den tiden, fast jag skrev och påminde honom om att åka i tid. Han tyckte att några minuter hit och dit spelar väl ingen roll, men jag kände bara att med allt jag gör i detta är väl det minsta man kan förvänta sig att han ska vara hemma i tid och kunna hjälpa mig med en spruta?
Känner igen det här! Min kille kom hem sent från en aw när vi skulle på utredningen dagen efter. Jag var så så arg; han behöver inte göra nåt förutom att finnas där, och så fattar han inte ens def? Inser i efterhand att jag kanske reagerade lite starkt för att jag var stressad och känslig, men blir ändå frustrerad över hur ens upplevelse kan se så olika ut. Hur lätt dom kommer undan. Men tror verkligen inte din kille menade när illa, han förstår bara inte eftersom han inte befinner sig i stormens öga. Hoppas han förstår bättre framöver <3
