Jag vill inte att mitt barn är i svärmors barnbarnsrum

Uppdatering:

Jag har gått till stödperson pga allt som hänt och fått lite vägledning vilket har varit bra för mig. I det stora hela så har min graviditet enligt mig varit helt förstörd pga allt som hänt runtomkring och min sjukdomshistoria , vilket gör att jag inte kunnat känna den där njutningen och glädjen som många andra gravida gör. Det har tagit så hårt på mig psykiskt. Svärmor har alltid mött mig med hur ledsen jag gör henne och hur svårt de blir för min partner när jag "gör såhär med henne och att de får min sambo att må dåligt" det är precis som att hon inte kan se de från min vinkel alls , heller inte känna någon sympati när jag berättar hur illa det gör mig.

Det har i det stora hela lugnat ned sig något, men de känns jobbigt att hon nu tar alla diskussioner med min partner samtidigt som hon säger att jag går bakom ryggen på min partner om jag inte pratar med honom först innan jag pratar med henne om tankar och beslut ? (Alltså inte då att jag fattar beslut utan att prata med min partner först, utan att jag helt enkelt refleflekterar över tankar med henne) allt jag gör och säger vänder hon till något annat där hon pekar ut sin son som utsatt av mig.

Min sambo och jag har blivit ett bättre team, han anser inte att hon varit snäll i denna situation men han är också extremt självsäker i frågan om att hon kommer lugna ned sig och förstå när väl barnet kommit. Jag försöker lita på han, men jag är också rädd för att de kommer bli tusen gånger värre då. Hon har redan börjat prata om hur hon ska vara barnvakt på hennes villkor för annars så känner inte hon att hon får den realtion till barnet hon vill ha, hon vill bara själv med barnet under perioder och inte fungera som avlastning. (Vi har inte pratat om att vi vill ha avlastning vilket också är lite skumt då att ta upp det som att vi bett om det redan nu) jag tycker att situationen med alla dessa krav är lite orolig, det är ingen som bett om ursäkt till mig eller skapat en förståelse. Men min sambo säger att han förstår och han är förstående i mina känslor men han väljer att agera om hon enligt han blir värre när barnet väl kommit.

Uppdatering: jag har till en viss del pratat med svärmor om gränser och vad som känns bäst för mig. Där jag även förklarat att om jag inte känner mig väl behandlad under min graviditet och osynlig, och fokus bara läggs på hur man vill vara med mitt barn som jag inte ens själv fått träffa och bestämma kring hur det ska gå till, för att andra ska må bra och känna att deras önskan går i uppfyllelse så kommer jag känna mig överkörd och ledsen. Vi bor i samma stad och jag är orolig över att hon kommer stå oanmäld utanför dörren sen när vi kommer hem med barnet. Min sambo är lite för lugn i frågan jag vet inte hur jag ska kunna diskutera ämnet bättre än som vi gjort. Vi ska gå o prata med en oberoende om situationen. Jag har även berättat för sambon om hur ledsen de gjort mig att hon lägger skuld på mig genom att ringa och gråta över att det inte kommer vara på de viset hon önskat. Men han blir så ledsen när hon är ledsen och så är känslokarusellen igång det är mycket kring att de är hans familj och de får jag veta ifrån hans familj att de är så, men de får också mig att känna mig som någon som bara ska föda , jag känner mig inte inkluderad i deras tankar utan mer som någon som bara ska föda och uppfylla en önskan och längtan.