Vad är rimligt?

Om vi skulle sätta oss alla tre vuxna, utan barn, och diskutera, (för det första en praktisk omöjlighet, barnen är ju antingen med oss eller med mamman så det finns ingen tid) är jag rädd att det blir jag mot dem. Bonusmamma mot biologiska föräldrar.

Om jag bara pratar med henne känner jag att jag sviker min man. Och pratar jag med honom, det är inte "om", det gör jag ju, men han tar inte till sig det och det blir tyvärr ofta bråk efteråt. Han vill så väl och är jättesnäll men nånting behöver ändras. Är ju hellre ihop med en snäll rentav mesig man än en elak och taskig.

Är det någon annan här som har erfarenhet att initiera diskussioner kring barnen med bioföräldrarna och hur togs det emot? Blev det bra eller ångrar ni att ni tog upp det?

Exempel:

Han har barnfri dag. Men.

"Imorrn ska vi åka till grannstaden för (stora tjejen) ville gå till nånting."

"Men vi hade ju bestämt att du och jag skulle..."

"Ja men det blev ändrade planer."

...

"Imorrn ska vi åka till Kolmården/Skansen etc. Du får såklart följa med!"

"okej, kul, men... vilken tid tänkte ni?"

"Vi sticker vid 10."

Har inget att sätta emot med hur/var/när. Följer med.

Så går vi in i bilen och stora tjejen kräver att få sitta i framsätet bredvid pappa under bilfärden. Hon vill att de två ska lyssna på musik och hon får köra din playlist, får hon inte det blir hon ett monster av surhet. Han förkunnar att ja men hon älskar ju att åka bil på natten de två ensamma och att det är såååå mysigt när de lyssnar på hennes låtar.

Så är det hela tiden och det går inte att diskutera utan att det blir megabråk. Jag försöker förstå varifrån det kommer och varför. Och såklart, kastade ut frågan här för stt bolla lite tankar och funderingar.