• Ess

    Vad är rimligt?

    Anonym (bonusmamma) skrev 2021-09-10 13:03:02 följande:

    Om vi skulle sätta oss alla tre vuxna, utan barn, och diskutera, (för det första en praktisk omöjlighet, barnen är ju antingen med oss eller med mamman så det finns ingen tid) är jag rädd att det blir jag mot dem. Bonusmamma mot biologiska föräldrar.

    Om jag bara pratar med henne känner jag att jag sviker min man. Och pratar jag med honom, det är inte "om", det gör jag ju, men han tar inte till sig det och det blir tyvärr ofta bråk efteråt. Han vill så väl och är jättesnäll men nånting behöver ändras. Är ju hellre ihop med en snäll rentav mesig man än en elak och taskig.

    Är det någon annan här som har erfarenhet att initiera diskussioner kring barnen med bioföräldrarna och hur togs det emot? Blev det bra eller ångrar ni att ni tog upp det?


    Först slog han ifrån sig, men kom efter några dagar och sa att jag hade rätt. Efter det kunde vi prata mer direkt om saken.

    Du ska va saklig i det du tar upp. Fråga när han själv började tex torka sig i rumpan själv, och hur han tror att dottern klarar sig i skolan efter ett toabesök.

    Va dessutom tydlig med att du inte kommer acceptera att du och han aldrig kan göra saker ihop utan att bli terrade hela natten sen. Du vill se att han börjar styra upp situationen, annars flyttar du.

    Ett tips, börja leta boende redan nu.
  • Ess
    Anonym (bonusmamma) skrev 2021-09-11 12:34:54 följande:

    Tack! Det är bra med konkreta exempel på hur man kan ordna det.

    Vi har det då som du förstått annorlunda. Han och barnen (och mamman till barnen) spikar alla planer och sen meddelar han mig. Take it or leave it.

    Exempel:

    Han har barnfri dag. Men.

    "Imorrn ska vi åka till grannstaden för (stora tjejen) ville gå till nånting."

    "Men vi hade ju bestämt att du och jag skulle..."

    "Ja men det blev ändrade planer."

    ...

    "Imorrn ska vi åka till Kolmården/Skansen etc. Du får såklart följa med!"

    "okej, kul, men... vilken tid tänkte ni?"

    "Vi sticker vid 10."

    Har inget att sätta emot med hur/var/när. Följer med.

    Så går vi in i bilen och stora tjejen kräver att få sitta i framsätet bredvid pappa under bilfärden. Hon vill att de två ska lyssna på musik och hon får köra din playlist, får hon inte det blir hon ett monster av surhet. Han förkunnar att ja men hon älskar ju att åka bil på natten de två ensamma och att det är såååå mysigt när de lyssnar på hennes låtar.

    Så är det hela tiden och det går inte att diskutera utan att det blir megabråk. Jag försöker förstå varifrån det kommer och varför. Och såklart, kastade ut frågan här för stt bolla lite tankar och funderingar.

    Men jag älskar honom väldigt mycket och vi har det oftast väldigt bra ihop. Han är en fin person. Generellt brukar folk som ser oss ihop reagera över att vi tycks nykära efter flera år ihop. Det jag tar upp är det jag skulle vilja ändra.


    Jag hade inte accepterat detta överhuvudtaget.

    Varför tar du inte och kör bilen istället?

    Det hade jag gjort, och så hade han fått sitta med sina ungar i baksätet.
Svar på tråden Vad är rimligt?