Vad är rimligt?
Om vi skulle sätta oss alla tre vuxna, utan barn, och diskutera, (för det första en praktisk omöjlighet, barnen är ju antingen med oss eller med mamman så det finns ingen tid) är jag rädd att det blir jag mot dem. Bonusmamma mot biologiska föräldrar.
Om jag bara pratar med henne känner jag att jag sviker min man. Och pratar jag med honom, det är inte "om", det gör jag ju, men han tar inte till sig det och det blir tyvärr ofta bråk efteråt. Han vill så väl och är jättesnäll men nånting behöver ändras. Är ju hellre ihop med en snäll rentav mesig man än en elak och taskig.
Är det någon annan här som har erfarenhet att initiera diskussioner kring barnen med bioföräldrarna och hur togs det emot? Blev det bra eller ångrar ni att ni tog upp det?
Du ska va saklig i det du tar upp. Fråga när han själv började tex torka sig i rumpan själv, och hur han tror att dottern klarar sig i skolan efter ett toabesök.
Va dessutom tydlig med att du inte kommer acceptera att du och han aldrig kan göra saker ihop utan att bli terrade hela natten sen. Du vill se att han börjar styra upp situationen, annars flyttar du.
Ett tips, börja leta boende redan nu.