Hur mycket sanning tål en begravning?

Jag tycker du ska söka hjälp och bearbeta din barndom/uppväxt. Att komma till en begravning och svärta ner en död person känns crêpe, vill du att andra ska veta så finns det andra sätt att berätta.

Creepy ska det stå.

Har upplevt detta, inte under själva ceremonin, men under samlingen "kaffe och smörgåstårta" efter. Att en efterlevande började ta upp en massa obehagligt mildare än misshandel, alkoholism osv. men ändå, att han hade vart hemligt kär i henne istället för frun, att de hade en emotionell djup kontakt som han och frun aldrig hade haft, att de kommunicerade detta utan ord till varandra, att de hade längtat hela livet efter att älska med varandra men aldrig gjort detta för han ville inte bedra sin fru, att hon förstod honom, och hade han valt henne istället för frun hade han haft ett lyckligt liv istället för ett olyckligt. osv osv. tanten var, om jag kommer ihåg min släkt rätt, fruns egen kusin.

Vet inte om det ens var sant, men det blev en helt horribelt dålig stämning. Änkan var helt förtvivlad, barnen (vuxna) var sura (en av dem såg ut som hon skulle SLÅ tanten och hölls tillbaks av sin man) folk ursäktade sig och gick hem och jag kände i hela kroppen att jag vill inte vara här jag heller.

Leif GW Persson, var inte så förtjust i sin mor. Han gick på begravningen mest för att: "Kontrollera så att kärringen verkligen var död."

Men även han var tyst och respektfull på själva begravningen av vad jag förstått.

Jag beklagar verkligen din barndom. Det verkar som att din far var sadistisk utöver det vanliga. Det är inte konstigt att du ältar detta. Din pappa är ju psykiskt sjuk förstås och kommer nog aldrig att förstå helt. Han har inte empatin och förmågan. Blir det lite lättare om du tänker att han helt enkelt inte är riktig i huvudet?

Du har hoppats att han på ålderns höst skulle drabbas av lite insikt och förändras. Du blev besviken. Du vill på nåt sätt hämnas. Ge igen. Fullt förståeligt. Jag tror att han redan lider, även om han aldrig skulle erkänna det. Han sa att han väntat på dig i tjugo år. Det tror jag att han har gjort också, även om han lyckades vända det till att allt är ditt fel. Han pratar illa om er och din mor på bygden. Ingen som mår bra och är tillfreds med livet går omkring och är så bitter. Han lider redan. Inte för att jag tycker det verkar som han behöver sympatier, jag säger så bara som ett konstaterande.

Folk som tvingas höra hans svador förstår nog mer om hur det egentligen ligger till än vad han tror själv. Men i allmänhet vill folk hålla sig utanför så man nickar artigt sen går man hem och pratar om hur synd det måste vara om hans familj som tvingas ha med gubben att göra. Jag tror folk mycket väl vet att din far inte är riktigt riktig och att ni runt honom tvingats utstå mycket svårt.

Ska du göra en dogmafilm på begravningen? Är det rätt eller fel? Jag tänker att du har rätt till dina känslor, du har försökt få till nån form av försoning med din far när han levde, men han vägrade. Dina upplevelser är så extrema så du har rätt att vara lite egoistisk. Om du vill hålla ett tal under begravningskaffet tex där du berättar om din barndom så go for it. Man kan ju faktiskt lyckas göra även en sådan sak på ett någorlunda lugnt sätt. Kommer det få dig att må bättre? Jag vet inte. Du bär på en tung sorg. Jag hoppas du kan få må bra på nåt sätt.

Behöver du göra upp med din far så är det nu du har chansen, när han är död är det för sent.

Ursäkta ts men det du beskriver låter helt sjukt!! På en begravning är det just tvärtom, att man sköter sig extra mycket och tar absolut inga som helst diskussioner - av respekt för den döda och de sörjande!

Låter som om du sett för mycket på film? Att någon ställer sig upp vid kistan och börjar säga något snällt men byter sedan, och säger "nej nu ska jag säga sanningen". 
Ingen bra idé. 
Vill du göra något ska du väl göra det innan gubben dött?

Prata med folk "på byn" som du tycker är viktigt att just de vet sanningen, är väl en bättre idé? Då kan infon sprida sig via dem. 

Jag hade en släkting som det varit liknande bekymmer runt och ingen tyckte direkt om honom. Det var den svalaste tillställning jag varit på, och bara det talade väl sitt tydliga språk. Ingen grät, begravningen gick ganska fort, det sjöngs pliktskyldigt någon psalm och sen på kaffet efteråt satt folk lättade och pratade om annat, det skrattades en hel del osv. 
Det var ett ganska tydligt statement trots allt, även om ingen enskild person ställde sg upp och sa något. 

Gå inte på begravningen. Skit i honom bara. Skit i vad han babblar om på byn. Är han en hemsk gubbe så finns det ändå ingen på byn som lyssnar och tror på honom och om det finns någon som gör det är det ändå inga personer du kommer lyckas omvända.

Du och dina syskon lyckades bra trots allt. Din mamma är död och lider inte av vad någon säger om henne. Och jag tror faktiskt att de flesta människor ni hade omkring er i uppväxten inte var korkade, folk ser och märker mer än man tror.

Din pappa är bara en elak gammal man som inte förtjänar att du går och grubblar om det här. Gå i terapi för att bearbeta, skit i begravningen, skit i de som eventuellt tror på hans version av sanningen. Du måste göra det för att må bättre. För vad du än gör eller säger kommer du inte kunna förändra det förflutna.

Jag beklagar verkligen att du har fått en sådan dålig far. Och förstår att det kan kännas frestande med tanken att berätta sanningen, men han lever ju fortfarande. Det är annorlunda sedan när han inte finns mer, förhoppningsvis så känner du inte det behovet då.

Du måste inte säga sanningen då, du vet sanningen ändå, du behöver ju heller inte ljuga och säga att han var fantastisk på alla sett.

Jag gjorde ett misstag, när min mamma dog så hade jag ett väldigt ärligt samtal med prästen som skulle hålla i ceremonin. Mamma hade stora missbruksproblem och gjorde därmed dåliga val många ggr bl a försummade oss och tog helt enkelt inte hand om oss. Prästen blev arg över detta. Men mamma var ändå jättesnäll som person. Men under ceremonin säger prästen att mamma gjorde sina barn illa. Det kändes förjävligt att hon sa så, jag sa absolut inte att hon skulle säga nåt sånt. Det förstörde ju. Även om det var bitvis sant. Det vände sig i magen och jag tänkte resa mig upp och rätta henne, men så tänkte jag att jag måste hört fel....hon kan ju inte ha sagt så....men det hade hon.

Så sanningen är inte alltid lämplig att säga!