Vill lämna "ekorrhjulet"

Som ung hade jag tankar liknande dina. Som vuxen har jag (med min man) hittat vår väg förbi hjulet, utan att för den skull behöva stå vid sidan av samhället. Vi bor centralt i en mindre stad. Då behövs ingen bil och i och med att vi hyr har vi inga lån.

Vi har inga jättekrav på materiell standard, så trots att vi båda jobbat deltid i över tio år är vi alltså skuldfria. Vi äter ekologiskt och vegetariskt, köper begagnat och miljömärkt. Här finns odlingslotter att hyra om man vill ha.

Jag ser inte längre något positivt med att ställa mig utanför samhället. Istället tycker jag att samhället är något fint att vara en del av. I mitt jobb bidrar jag med efterfrågade kunskaper. I gengäld får jag uppskattning, pengar och jag lär mig hela tiden nya saker om något jag är intresserad av. Eftersom jag har barn har jag laglig rätt till deltidsarbete.

Och som förälder hade jag aldrig velat låta mina barn växa upp utan att möta den mångfald av barn som finns på den kommunala skolan. Jag vill att de tidigt ska få erfarenheten att olika är bra. Det får man genom att från tidig ålder möta andra med helt annorlunda hemförhållanden än de egna. Ensidigt umgänge ger ensidiga tankesätt.

Och det gäller ju även oss vuxna. Vill du gömma dig bland likasinnade i ett community eller vill du möta olikheter och lära dig och utvecklas av det?

Kan tillägga att de jag känner som bor i storstäder har mycket svårare att komma undan ekorrhjulet. Allt kostar så mycket pengar där! Och det är inte sällan långt till jobbet. Det blir det för övrigt också ofta om man bosätter sig på landsbygden, och då måste man dessutom ha bil(ar), vilket är dyrt, och då måste man jobba mer för att ha råd med bilarna.

Och om självförsörjning tänker jag så här, att det kan vara en häftig känsla att reda sig själv, men att människans förmåga att använda språk och därigenom utbilda och specialisera sig också är något fantastiskt.

Jag kan baka pizza. Men att köpa en pizza gjord av någon som är jäkligt bra på att baka pizzor är faltiskt godare. Och det är fint. Hen bidrar med sin specialkunskap och genom att betala bidrar jag indirekt med det jag kan (för det var så jag fick min lön). Jag och pizzabagaren byter kunsksper med varandra.

Samhället bygger på att vi bidrar med det vi är bra på. Jag är händig och skulle kunna snickra egna möbler, sy kläder och baka ok pizzor. Men hur bra blir det egentligen jämfört med om ett fullblodsproffs gör det? Och jag kan faktiskt inte bota sjuka, konstruera bevattningsanläggningar mm. Att dra nytta av vår förmåga att tradera kunskaper, specialisera oss och bilda samhällen är fint och mycket mänskligt. Och man får god pizza och bra möbler. :)

Håller med. Och vill man konsumera miljövänligt och på så vis hålla samhället rullande så köper man tjänster istället för prylar. Hårklippning, restaurangbesök etc.

Ja, absolut en grön våg på gång! Jag förstår precis grejen med att vilja vara självförsörjande. Jag har ju också velat det en gång i tiden. Men eftersom jag lämnat de tankarna ville jag berätta för TS om andra sätt att slippa ekorrhjulet än att stå vid sidan av samhället.

Jag tycker numera att det är bättre att de saker jag köper är av hög kvalitet och håller länge än att jag ska sitta och knåpa ihop något själv. Det finns proffs på att göra skor. Jag köper det de gjort och får skor som jag nu haft i drygt tio år och som kommer att hålla mig torr och varm flera vintrar till. Jag hade aldrig kunnat göra en så bra sko själv utan hade slösat material genom att inte göra bästa möjliga av det.

Det jag har kvar från min grönavågenidealiserande ungdom vad gäller ideal är bland annat vikten av att leva miljövänligt. Och det gör man inte med små ineffektiva jordbruk och hemmagjorda prylar som inte håller.

Jag upplever att det finns två grupper av miljömuppar numera - vi som bor energi- och transporteffektivt i stan och kanske inte ser särskilt miljövänliga ut på ytan men som lågkonsumerar både materiella ting och energi. Och så finns de som vill känna som att de lever i samklang med naturen. De (nu generaliserar jag!) köper ett äldre hus på landet som drar massa energi att värma upp och blir beroende av bilkörning. Jag förstår precis känslan de är ute efter. Men jag tror att det liv jag lever i stan belastar naturen mindre. Och något ekorrhjul känner jag inte av. Men vad man definierar som ekorrhjul är så klart individuellt.

Så det är egentligen två olika önskningar - den ena en mer teoretisk ide om energieffektivt boende/leverne, den andra ett livsstilsideal för att man själv ska må bra (vilket så klart är viktigt!).

Jag vill mest lyfta alternativet för TS att istället för att lämna samhället se dess fördelar, både för individen och för världen som helhet. För det är ett betydligt enklare sätt att slippa ur ekorrhjulet än att flytta till ett community i typ Spanien. Man kan tex fortsätta bo där man har sin släkt och sina vänner. Jag vill lyfta tanken att man kan lämna ekorrhjulet utan att samtidigt lämna samhället och alla dess fördelar. Jag är inte ute efter att övertala TS utan att vrida och vända på resonemangen för att hen ska hitta sin egen lösning. Kanske ett kollektivboende i stan? Då kan man leva både miljövänligt och i grupp. :)

Det här är spännande tycker jag. Jag ser det som så här, att man behöver springa ett visst antal varv i sitt hjul för att få livet att gå runt ekonomiskt. Man kan promenera genom livet, typ som jag, eller springa som fan i 20 år och sen sitta på rumpan resterande tid.

FIRE-människorna växlar ju dessutom ofta upp sina hjul genom smarta investeringar som ökar värdet på deras intjänade pengar. Det får ju var och en tänka över om de anser vara etiskt ok eller inte. Vill man stå utanför samhället och odla sina egna kålrötter gissar jag, helt fördomsfullt, att det kanske inte känns helt reko.