Pojkvän vill att jag behåller men känns oseriös

Hur är din sits om du skulle bli ensamstående/singel? Det kanske är det viktigaste att fundera över nu, eftersom ni varit ihop så kort tid. Ni vet inte om det är "ni" i framtiden. Skulle du vilja ha barnet om du blir ensam med det? 

Har han alltså två barn med två olika ex? Vet du något om varför/när det tog slut? Kan det vara så att även de mammorna blev gravida lite snabbt in i relationen och sen funkade inte relationerna? Hur gamla är barnen och hur ofta/sällan träffar han dem? 

Hade inte personligen velat haft barn med han om han inte ens har bra kontakt med barnen han har. Visst dom kanske är svår att ha med men det är ju ändå hans barn och det måste väl vara värt att ha kontakt med sina ex för. Sen också personlig tanke, men är båda krångliga? Eller är det han problemet ligger hos.

Min sits är helt ok. Jag har en bra månadslön, bor dock ganska litet och lider av psykisk ohälsa som jag nyligen har påbörjat terapi för.

Båda barnen är under 12 år. Det

Ena barnet bor i en annan stad och det andra barnet bor cirka 15 min från honom. Barnet som bor i en annan stad träffar han kanske 2 ggr/ år. Barnet som bor 15 min bort träffar han (som mest) varannan vecka några timmar bara. Kvinnan som han har barn med som bor i en annan stad menar han på att han ej var i en relation med men att hon valde att behålla, den andra kvinnan var han tillsammans med i cirka 1 år innan hon blev gravid.

Jag skulle också helt och hållet resonera utifrån en situation där jag blir själv med barnet. Ni har varit tillsammans väldigt kort tid och han har redan två barn från tidigare relationer.
Det kan förstås gå jättebra men det är samtidigt inte de bästa förutsättningarna. Han har lite att bevisa skulle jag säga.
Du måste också ta i beräkningen att om ni flyttar ihop så behöver de skapas tid och möjlighet (förutsätter jag) för honom att ha sina barn där ibland. Hur känns det för dig? Ska han ha barnen hos sig några veckor på sommar och jullov tex. så behöver ni synka era ledigheter med de andra "mammorna":
Jag vill inte måla fan på väggen men jag har en anhörig som valde att skaffa barn med en kille som verkar ungefär som din. Han hade barn sen innan och hans lösning på dålig kommunikation med mamman (för hon var krävande och hade svårt att samarbeta) var att backa. Så det förekom knappt något umgänge. Och vem är min anhöriga idag? Jo de är separerade och han tycker förstås att hon är otroligt svår att samarbeta med. Enligt honom är det så. Han kan inte se att det är han som hamnat i ett mönster av att historien upprepar sig...

Skaffar man barn så har man knytit ett band som löper till barnets 18-års dag minst! Även den sämsta av föräldrar kan få för sig att sätta krokben och tex inte vilja att man flyttar eller plötsligt så ska han vara med och välja skola (fast han inte brytt sig alls innan). Så tänk till ordentligt är mitt råd.

Efter så kort tid tillsammans har jag svårt att se något annat än abort.

Hej

Jag håller med dig. Jag känner att oavsett så kämpar man för att ha en bra relation till sina barn, man gör vad som krävs bara man får tillgång till sina barn?

Jag tror att jag måste avsluta den här relationen samt göra abort då jag ej vill vara ensamstående?.

Tips på vad jag kan säga utan att låta elak?

Vill du verkligen vara den tredje kvinnan som har ett komplicerat föräldraansvar med den här mannen? Och dessutom dras med psykisk ohälsa uppepå det...?

Nej gör abort.

Uppenbarligen är din pojkvän dålig på att ta ansvar. Att det skulle vara så att båda hans ex är svåra att samarbeta med är ju inte särskilt troligt. Problemet ligger nog hos honom men han vägrar att erkänna det. Din magkänsla är rätt, att han inte vill prata praktiska lösningar tyder på att han inte tänker ta något större ansvar för detta barnet heller. Han är van vid att alla andra fixar saker åt honom. Du överdriver inte.

"Jag har uppskattat den här tiden vi haft tillsammans men jag känner att vi inte passar ihop så jag har bestämt mig för att avsluta. Jag önskar dig all lycka till i framtiden och hoppas du blir lycklig."

Han kanske vill ha någon slags lista på vad det är för saker som gör att ni inte passar ihop - gå inte in i den diskussionen! Det enda han försöker göra i så fall är att överbevisa dig, det kommer inte leda till något bra. "Vi är helt enkelt för olika och det räcker så."

Ja men precis så känner jag med!

Gör det om du anser att det är det bästa för dig, dock är det inget fel med att behålla barnet om du vill men nu vill du ju inte vara ensamstående.

En hur du säger så kommer han bli sårad så det bästa är att vara ärlig utan att spä på. Att du inte tror ni har en framtid och du inte är bekväm med att skaffa barn med någon du träffat så pass kort tid. Nått sånt?

Hm, så han lyckas inte ens träffa barnet som bor så nära, mer än några timmar då och då? 

Nej du behöver ta dig en rejäl funderare på detta innan graviditeten gått för långt. 

Jag tycker att du ska säga som det är men utan att lägga för mycket på honom. Utgå ifrån hur DU känner.
Att allt har gått lite för snabbt och att få barn tillsammans är ett väldigt stort beslut. Du känner inte 100% att du är redo för barn nu utan då är det bättre att du fattar det här beslutet om abort och sen får framtiden visa om det blir aktuellt längre fram. 

Du behöver inte ha några skäl för en abort mer än att du inte vill..

Men du kan ju säga att det är för tidigt för att skaffa barn när ni knappt känner varandra och knappt ens har ett förhållande och därför väljer du abort. Hur det blir i framtiden med er och eventuella barn får ni se helt enkelt.

Vet inte om ni skyddade er eller inte men om inte så kan ni ju se till att skydda er ordentligt nästa gång så slipper ni hamna i denna situation igen.

Vad du ska göra nu är upp till dig. Personligen hade jag gjort abort.

Det är VÄLDIGT lätt att säga både det ena och andra när man inte behöver ta några konsekvenser av det man säger.

Jag skulle personligen inte inbilla mig att jag är i närheten av att känna någon efter några månader och tänker att du behöver inse att det kan visa sig vara lite hur som helst.

Antingen så är han en person som du skulle uppskatta som pappa till ditt barn, men rätt troligt så kommer du förr eller senare faktiskt bli ensamstående.

Här skulle jag fundera på att kontakta mammorna, och be om ett personligt samtal. Det kan finnas saker som du inte känner till, som ligger bakom att han inte träffar sina barn oftare. Han kanske inte FÅR träffa dem (för soc, domstolar)? När han ändå träffar dem - är det med kontaktperson närvarande?

Sådant bör du ta reda på. För om han kan bli farlig för barn (misshandel, sexuella övergrepp, missbruk, oansvarighet och oförmåga att sörja för barnets säkerhet..), så hamnar ju ditt barn också i en oerhört farlig situation, och du kanske inte kan skydda det i det första läget. Om han står som pappa i papperen, och kräver sin umgängesrätt. (Just detta kan man förhala lite genom att vägra DNA-test och vägra skriva på för gemensam vårdnad, men det går inte i längden.)

Han kanske ska jobba på relationen med de barn han redan har...