Hej!
Jag har nyligen gått igenom ett MA igår och det ?värsta? är över, nu väntar jag bara på att det ska sluta blöda och träffa gyn på återbesök. Såklart har detta varit väldigt jobbigt men vill försöka tänka positivt och framåt.
Någon mer som nyligen varit med om samma och som vill dela med sig av tankar om missfallet men även ta nya tag och börja på ny kula med graviditet? :)
Jag födde nyligen! en helt underbar dotter! Tänker att om man får missfall måste det ju vara fel på kroppen på något sätt? Jag älskar min dotter amma och just jollrandet! Det gick väldigt bra faktiskt helt okomplicerad födsel
Beklagar ditt missfall. <3
Hade ett missfall för snart 2 månader sedan.
Har haft en mens i mellan nu och vi har nu försökt igen vid äl ( köpte äl stickor).
Får se vad som händer :)
Så jobbigt första dagarna och veckorna efter ett missfall. Så lätt att man anklagar sig själv, vilket man absolut inte ska göra.
Jag har haft totalt 3 missfall (ej i följd) och det gör lika ont varje gång.
Hur mår du nu?
Hej
Jag va på ul igår och det konstaterades att min lilla bara uppmättes till V4-5 och ska vara i v 9 nu.
Det är med 99% troligen ett MA
ska tillbaka nästa v och kolla igen.
Hade missfall i nov också men då blödde jag en vecka efter att vi plussade.
känns tufft nu. Men är redo och ladda om och försöka igen. Väntar bara på att det ska sätta igång själv eller få hjälp nästa v.
Följs gärna och stöttar varandra mot en ny frisk graviditet
Jag vill bara beklaga och säga att det är hemskt att gå igenom. Jag fick ett ma I augusti då i v.12. Hade slutat växa v9 och då hade vi ändå sett ett hjärta i v8. Så det kändes riktigt jobbigt. Men fick en mens emellan och blev sen gravid direkt. Är nu gravid i v.33 och väntar en bebis i juni. Så ville bara ge er lite hopp. Lycka till och hoppas ni alla får plus snart igen och att det går bra.
Jag är gravid igen efter missfall.
Ska på tidigt ul nästa vecka. Såååå nervös!
Kan inte tänka på annat. Vet inte hur många gånger jag kollat efter om jag börjat blöda.
Man blir smått knäpp.
Hur har det gått för er andra?
Hej, först vill jag bara beklaga din sorg. Det är så hemskt med missfall. Sorgen man känner är väldigt abstrakt. Många vet inte ens om att man gått och burit på livets lyckligaste hemlighet och det känns så jävla jobbigt att gå från 0 till 100 och sen tillbaka till 0 igen utan att riktigt kunna prata om det. Även de som vet och älskar en har svårt att förstå. Alla är väldigt fina och tröstar med kommentarer som ?men var glad att du kan bli gravid?, ?detta är så vanligt? och ?tur att det var tidigt ändå?. Ibland önskar jag dock att folk var lite bättre på att bemöta sorg med sorg istället för cheerleading. Det är inte av ovänlighet såklart. Det är nog bara så oerhört svårt för människor att inte försöka vilja peppa och hjälpa. För mig var det mycket svårare att prata med folk som körde klacken istället för att gå ner i min sorg och säga ?fan vad hemskt, jag förstår verkligen att du måste vara helt sabbad nu?. man känner sig död! Lurad och lite dum i huvudet. Typ ?haha gick du på det! du skall inte ha ngt barn?. Men framförallt kände jag mig tom. Som att livet jag väntat på rann ur mig. Bloddroppe för bloddroppe, klump för klump tills jag en dag inte blödde mer och då visste jag bara: nu är det dags att sörja den tomheten jag känner nu och sen får vi se när livet händer och när jag blir glad igen. Det har nu gått snart 5 veckor sedan min MA. Livet hade stannat i v7 och jag visste om det nästan hela tiden men bekräftade det först i v9 med VUL. De sista veckorna försökte jag nog bara få mig själv att inse att jag inte ?bara var paranoid? som alla trodde och att symtomen som lämnade var livet som lämnade. Blodet var bara kvittot. Jag vrålade alla fula ord jag kunde i bilen på vägen hem efter ultraljudet, åkte till skogen med ett paket cigg och lyssnade på doom och rökte som en borstbindare. Därefter har tårarna bara fått singla ner tyst och behärskat, jag har ordnat med allt som måste ordnas som en vuxen och ansvarsfull person gör när allt jag egentligen ville var att bete mig som ett barn. Kasta saker och skrika fula ord. Men BM tider måste avbokas och medicinska aborttider måste påbokas. Jag har dövat med alkohol. Låtsats vara glad. Gråtit lite till. Varvat google för att få svar på om det ändå inte var det där träningspassets fel när jag blev så varm. Min PCOS har haft stort fokus och jag har förbannat mig själv för mina extra kilon som säkerligen var orsaken till mitt barns död. Missfall suger stenhårt och tillvaron kantas av hopp och förtvivlan. Tankarna går i spinn och man tänker allt från att: Jag kanske inte blöder så länge iaf! Jag kommer blöda i 2 månader! Jag kanske iaf inte måste skrapas! Klart jag kommer att få skrapas! Jag kanske får ÄL direkt! Du kommer få ÄL om ett år. Men nu är jag här. Timmar blev dagar, dagar blev veckor och i 5 veckor har jag hankat mig fram genom den abstrakta sorgen. Den tar aldrig slut. Men blodet gör det. Minnena blir svagare och det som tidigare var mer förtvivlan än hopp börjar nu bli mer hopp än förtvivlan. Jag gick till en grym läkare häromdagen. En sån där som svarade på alla mina frågor om hur jag skall göra nu. Hur jag skall tänka kring min PCOS, kan mitt missfall vara orsakat av progesteronbrist, har Äl kommit igång ännu, vilka av mina googlingar är rätt och vilka är fel? Han sa: hoppa upp här i stolen så skall jag slänga ett öga på hur det går för dina ägg. Och där var den! En stor fin äggblåsa som snart skulle hoppa vidare ner genom mig för att kanske möta en glad liten simmare, som han sa. Han sa till mig att det finns hopp. Han sa till mig att jag fick komma dit och fråga hur mycket jag ville och att han skulle hjälpa mig. Och mycket riktigt så bekräftade ÄL stickan det han sagt. Bara nu idag på morgonen faktiskt. Så nu skall jag snart gå och väcka min morgontrötta älskling så han kan få ge mig kärlek framförallt men också så att han kan få inseminera mig med lite mer hopp. Det är med kärlek och hopp som man kommer vidare. Det är så det går 2 veckor till mitt framför ögonen fr.o.m idag när jag hoppas få plussa igen. Det är så det jävlar i mig skall gå att ramla vidare ytterligare 7 veckor när fostret så känsligt skall byta gulesäck mot moderkaka. När den skall låta bli att dö! Med hopp och kärlek skall det fasiken gå 5 veckor till så att den magiska gränsen bara är något jag skrattar åt tillsammans med alla andra som helt självklart blivit mödrar. Sedan skall jag skratta mig genom hela min graviditet och inte tänka oroliga tankar en enda jävla gång. Jag bryr mig inte om det till och med kommer lite blod. Det är inte från mitt barn. För det kommer inte ske en gång till! Det är bara det jag tänker bära med mig denna gången. Min anonyma vän, din sorg vet jag väldigt lite om. Jag tänker inte hejarklacksleda dig men för mig är detta en sannin: det är med kärlek och hopp som vi människor, vi med den abstrakta sorgen, tar oss vidare. Stort lycka till med det!
Hur går det för er? Här lyser pluset med sin frånvaro och har gjort så hela sommaren. Haft två bekräftade ÄL sedan missfallet och trots PCOS och elände så verkar de ha kommit när de förväntats men inget har velat fastna. Gud vad jag längtar! Vill bara uppleva den där härliga morgonen igen när jag satt på toaletten och knappt kunde tro mina ögon för att testet var positiv?
Håller tummarna!
Det går sådär för oss, fick ytterligare ett missfall i vecka 5 i juni :( Såklart blivit ännu mer orolig men har ändå försökt leva på som vanligt och inte tänkt jättemycket på det de senaste. Är ändå glad att jag haft ÄL varje månad och den har kommit på exakta datum så det är ju bra iof. Nu hoppas vi på ett plus denna månaden och att den sedan vill vara kvar. Så tråkigt bara att man inte kommer kunna njuta på samma sätt om man får ett plus. Vill ju ändå tänka positivt och vara glad.
Skönt att ÄL kommit igång för er oxå, håller tummarna! När är BIM?
Men gud vad hemskt! Beklagar verkligen. Fan vad orättvist. Sån mardröm att ens behöva vara med om ett enda missfall. Än mer om flera. Hoppas verkligen nästa vill stanna. Håller tummarna för er. Jag har lyssnat en del på en bok på Nextory som jag kan rekommendera om du behöver lite handhållning emellanåt (Missfall - med rätt att sörja). Lite skönt med en bok som så att säga förstår. Ge inte upp!
Jag förstår verkligen vad du menar med att man inte direkt kommer njuta järnet av kommande graviditet. Kommer ju vara konstant oro och man kommer inte våga vara glad förrän man sitter där 9 månader senare med ett barn. Och då börjar ju den riktiga oron säger dem. Jag har sånt jäkla problem med sömn sen hela livet typ och sov så grymt dåligt när jag var gravid. Vissa nätter inte alls. Ibland blir jag rädd att det var därför jag fick missfall. Vet att det är tramsigt och säkert någon form av självplågeri att tänka så men du har kanske tänkt ngt liknande? Hursomhelst, den rädslan kommer säkert få mig att sova riktigt gott nästa gång? not so much! Hade varit bekvämt om man kunde stänga av sig själv ibland. On! Off!
Jag har nyss haft mens så att nästa vända/BIM lär bli slutet på augusti. Just nu har jag influensa och jag har hört om personer som får skippad eller försenad ÄL efter influensa. Vet såklart inte om det stämmer eller kommer vara så för mig men det känns som en evighet när mensen kommit redan som det är så det vore ju bara sjukt taskigt ifall den blir sen eller hoppas över och man skall vänta till nästa gång men livet rinner ju på som du ju vet och vad skall man göra?
När har du BIM?
Har du någon underliggande risk för missfall? Hoppas det är ok att jag frågar. Kanske konstig fråga men jag själv kämpar ju en del med PCOS som skall vara en riskfaktor, samt diabetes på mammas sida vilket jag tror gett mig min egen insulinresistens och en livslång kamp med vikten. Det var därför jag gick till en läkare och fick progesteron utskrivet. Känns som min enda trygghet vid nästa graviditet även om det såklart inte är ngn garanti ändå. Känns bara som att det kan vara skönt att utesluta det. Har förstått att det inte är helt ovanligt nämligen. Särskilt om man har en massa progesteronhämmande faktorer. Typ viktigaste hormonet för att fostret skall kunna klara av att gå från gulkropp till moderkaka. Kanske, kanske, kanske kan det hjälpa nästa lilla krabat att stanna kvar i mig tänker jag Även fastän jag vet att det finns tusen andra saker som kan gå fel.
Må väl!
Tack för omtanken, jag försöker se positivt och hoppas så att det ska gå väl. Om man får tre missfall på raken så får man göra en utredning. Så tänker att vi testar en gång till och blir de missfall igen så får vi göra en utredning. Vad jag vet så har vi inga underliggande sjukdomar eller sjukdomar som påverkar det i släkten. Men det är ju omöjligt att veta.
Precis, oron kommer alltid finnas där men kan nog försöka lindra den genom att sysselsätta sig typ. Förstår att du är rädd att det var sömnen som gjorde att du fick missfall, jag har också funderat i massa banor och varför det blivit så för mig. Har jag gjort något fel? Men det är vanligt att tänka så har jag läst mig till.
Jag har faktiskt läst mig till om progesteron, att det finns läkemedel som man kan ta för att undvika missfall. Men är det receptfritt och är det dumt att ta om man inte snackat med läkare innan?
Håller tummarna att det blir din tur nästa gång! Försök att sysselsätta dig till nästa BIM så kanske tiden går lite fortare iaf. Men jag håller med dig ibland blir man stressad över tiden. Alla andra blir gravida utom en själv. Väntar bara på att alla andras gravidmagar ska dyka upp :( Jag har nästa BIM den 25/8 :)
Det är sjukt att man gör så mot sif själv men inte onaturlig. Det är ju trots allt i ens natur att vilja veta mer och i synnerhet om sådant som är en hjärtesak.
jag började läsa om det och kopplade ihop trådarna att det kanske kan vara så att jag som med största sannolikhet har en kronisk progesteronbrist kan ha svårt att behålla barn. Eftersom att man alltid ger IVF kvinnor progesteron så förstod jag att det kan inte göra ngn större skada. Jag fick även detta bekräftat av den där fantastiska läkaren jag gick till. Progesteron gör ingen skada och han rekommenderar mig att så fort jag blir gravid börja använda det och sedan inte sluta före vecka 16 då ett plötsligt avbrott inte ska vara bra. Han var ju såklart tydlig med att säga att det kanske hjälper men kanske inte men han tyckte absolut att det inte skadar att ta det. Detta är mycket fascinerande tycker jag. Varför står inte detta någonstans? Jag ville bara få svar på mina frågor från en läkare eller sakkunnig men det var jättesvårt att hitta rätt. Nu var den här läkaren väldigt nischad så det blev ju superbra men ändå. Jag tycker du skall googla dig fram till en bra läkare och se om du inte kan få det utskrivet istället. Jag fick väldigt bra info och så får man ju riktig hjälp på vägen också. Jag vet inte vilken del av vårt avlånga land du bor men bor du i sthlm så gå till Hedda care. Bästa hjälpen! Klart du borde kunna köra receptfritt men pröva vården först. Vi betalar så sablans mycket skatt i det här landet och jag kan tycka att du har rätt till hjälp att åtminstone få svar på dina frågor. Man skall inte behöva självmedicinera. Sedan vågar jag nog säga att hade jag inte fått hjälp med recept men ändå vetat det jag vet hade jag nog också köpt receptfritt. Är det receptfritt så är det liksom. Du kan ju säga till läkaren att du vill försäkra dig om att du inte får missfall pga progesteronbrist och att det inte finns några negativa effekter för varken dig eller fostret så du är intresserad av att pröva och se vad de svarar. En bra läkare vet vad du pratar om och kommer åtminstone bemöta dina frågor, en dålig kommer ge dig ett icke svar och då bokar du tid hos en annan.
Det där med 3 missfall på raken inom ett år innan man får hjälp kan göra mig lite förbannad. Det känns lite likgiltigt inför folks känslor om du frågar mig. Inte ens säkert att man hinner bli gravid så många gånger inom ett år liksom. Och vem fan vill vara med om 3 missfall liksom. Vården ibland, suck!
Får man lov att fråga hur gammal/ung du är?