Någon som nyligen genomgått ett missfall och vill följas åt?

Hej, först vill jag bara beklaga din sorg. Det är så hemskt med missfall. Sorgen man känner är väldigt abstrakt. Många vet inte ens om att man gått och burit på livets lyckligaste hemlighet och det känns så jävla jobbigt att gå från 0 till 100 och sen tillbaka till 0 igen utan att riktigt kunna prata om det. Även de som vet och älskar en har svårt att förstå. Alla är väldigt fina och tröstar med kommentarer som ?men var glad att du kan bli gravid?, ?detta är så vanligt? och ?tur att det var tidigt ändå?. Ibland önskar jag dock att folk var lite bättre på att bemöta sorg med sorg istället för cheerleading. Det är inte av ovänlighet såklart. Det är nog bara så oerhört svårt för människor att inte försöka vilja peppa och hjälpa. För mig var det mycket svårare att prata med folk som körde klacken istället för att gå ner i min sorg och säga ?fan vad hemskt, jag förstår verkligen att du måste vara helt sabbad nu?. man känner sig död! Lurad och lite dum i huvudet. Typ ?haha gick du på det! du skall inte ha ngt barn?. Men framförallt kände jag mig tom. Som att livet jag väntat på rann ur mig. Bloddroppe för bloddroppe, klump för klump tills jag en dag inte blödde mer och då visste jag bara: nu är det dags att sörja den tomheten jag känner nu och sen får vi se när livet händer och när jag blir glad igen. Det har nu gått snart 5 veckor sedan min MA. Livet hade stannat i v7 och jag visste om det nästan hela tiden men bekräftade det först i v9 med VUL. De sista veckorna försökte jag nog bara få mig själv att inse att jag inte ?bara var paranoid? som alla trodde och att symtomen som lämnade var livet som lämnade. Blodet var bara kvittot. Jag vrålade alla fula ord jag kunde i bilen på vägen hem efter ultraljudet, åkte till skogen med ett paket cigg och lyssnade på doom och rökte som en borstbindare. Därefter har tårarna bara fått singla ner tyst och behärskat, jag har ordnat med allt som måste ordnas som en vuxen och ansvarsfull person gör när allt jag egentligen ville var att bete mig som ett barn. Kasta saker och skrika fula ord. Men BM tider måste avbokas och medicinska aborttider måste påbokas. Jag har dövat med alkohol. Låtsats vara glad. Gråtit lite till. Varvat google för att få svar på om det ändå inte var det där träningspassets fel när jag blev så varm. Min PCOS har haft stort fokus och jag har förbannat mig själv för mina extra kilon som säkerligen var orsaken till mitt barns död.  Missfall suger stenhårt och tillvaron kantas av hopp och förtvivlan. Tankarna går i spinn och man tänker allt från att: Jag kanske inte blöder så länge iaf! Jag kommer blöda i 2 månader! Jag kanske iaf inte måste skrapas! Klart jag kommer att få skrapas! Jag kanske får ÄL direkt! Du kommer få ÄL om ett år. Men nu är jag här. Timmar blev dagar, dagar blev veckor och i 5 veckor har jag hankat mig fram genom den abstrakta sorgen. Den tar aldrig slut. Men blodet gör det. Minnena blir svagare och det som tidigare var mer förtvivlan än hopp börjar nu bli mer hopp än förtvivlan. Jag gick till en grym läkare häromdagen. En sån där som svarade på alla mina frågor om hur jag skall göra nu. Hur jag skall tänka kring min PCOS, kan mitt missfall vara orsakat av progesteronbrist, har Äl kommit igång ännu, vilka av mina googlingar är rätt och vilka är fel? Han sa: hoppa upp här i stolen så skall jag slänga ett öga på hur det går för dina ägg. Och där var den! En stor fin äggblåsa som snart skulle hoppa vidare ner genom mig för att kanske möta en glad liten simmare, som han sa. Han sa till mig att det finns hopp. Han sa till mig att jag fick komma dit och fråga hur mycket jag ville och att han skulle hjälpa mig. Och mycket riktigt så bekräftade ÄL stickan det han sagt. Bara nu idag på morgonen faktiskt. Så nu skall jag snart gå och väcka min morgontrötta älskling så han kan få ge mig kärlek framförallt men också så att han kan få inseminera mig med lite mer hopp. Det är med kärlek och hopp som man kommer vidare. Det är så det går 2 veckor till mitt framför ögonen fr.o.m idag när jag hoppas få plussa igen. Det är så det jävlar i mig skall gå att ramla vidare ytterligare 7 veckor när fostret så känsligt skall byta gulesäck mot moderkaka. När den skall låta bli att dö! Med hopp och kärlek skall det fasiken gå 5 veckor till så att den magiska gränsen bara är något jag skrattar åt tillsammans med alla andra som helt självklart blivit mödrar. Sedan skall jag skratta mig genom hela min graviditet och inte tänka oroliga tankar en enda jävla gång. Jag bryr mig inte om det till och med kommer lite blod. Det är inte från mitt barn. För det kommer inte ske en gång till! Det är bara det jag tänker bära med mig denna gången. Min anonyma vän, din sorg vet jag väldigt lite om. Jag tänker inte hejarklacksleda dig men för mig är detta en sannin: det är med kärlek och hopp som vi människor, vi med den abstrakta sorgen, tar oss vidare. Stort lycka till med det!

Tack för ditt svar. Bra att ni försöker igen. I wouldn?t know men hejjarklackskören och alla förstå-sig-påare säger att det är det bästa och det enda en kan och ska göra nu. Jag antar att det blir en väg till vägen på något sätt. 

En vän till mig som förlorade sitt barn på BB i 9:e månaden och som de facto har en sjuk jävla koll på hur sorg kan smaka berättade att de fick tipset att gå ut och promenera. Som terapi typ och för att komma tillbaka till världen och så sa han: vad är det ENDA man ser ute på en promenad tro? Jo barnvagnar. Barnvagnar i flock, ensamma mammor och pappor som vandrar runt i stilla zen med sin glädje. Det är inte min plats att bli avundsjuk eller bitter. Jag tänker: Vad vet jag om deras liv? De kanske fick 10 missfall innan de fick gå där i sin barnvagnsflock eller i sin zen på promenadstråket. Men en liten, liten del i mig får ett litet hack i hjärtat ändå. Det går inte att resonera sig ifrån hur mycket jag än vill det. Jag vill så gärna hantera min sorg med grace på något sätt. Men det är svårt. Världen är bra jävla duktig på att påminna om det man inte vill tänka på iaf. Ultraljudsbilder på insta, gravidmagar i mängder överallt och för att inte tala om hur mycket gravidreklam som flashat i mitt fb flöde. Det är dock mitt eget fel. Det var en del i setupen av att bli grundlurad av livet typ. Bara för att man var dum nog att börja googla så tidigt. Barnvagnar, skötbord. Ah du vet säkert vilken parad av prylar man googlat under de där tidiga veckorna. För mig var det som att trots att jag visste att det var tidigt så vägrade jag visa universum att jag var rädd för att få missfall. Klart jag var rädd. Det är man väl alltid. Men jag ville liksom inte tala om det för universum på något sätt. Så jag googlade, jag pratade med folk, jag gjorde planer. Jävligt dumt! 

Jag inbillar mig att universum lärt mig en läxa till nästa graviditet. Whenever it may come, ta det med ro. Dag för dag!

Hoppas ni blir gravida snart anonyma vän!

Hur går det för er? Här lyser pluset med sin frånvaro och har gjort så hela sommaren. Haft två bekräftade ÄL sedan missfallet och trots PCOS och elände så verkar de ha kommit när de förväntats men inget har velat fastna. Gud vad jag längtar! Vill bara uppleva den där härliga morgonen igen när jag satt på toaletten och knappt kunde tro mina ögon för att testet var positiv? 

Håller tummarna!

Men gud vad hemskt! Beklagar verkligen. Fan vad orättvist. Sån mardröm att ens behöva vara med om ett enda missfall. Än mer om flera. Hoppas verkligen nästa vill stanna. Håller tummarna för er. Jag har lyssnat en del på en bok på Nextory som jag kan rekommendera om du behöver lite handhållning emellanåt (Missfall - med rätt att sörja). Lite skönt med en bok som så att säga förstår. Ge inte upp!

Jag förstår verkligen vad du menar med att man inte direkt kommer njuta järnet av kommande graviditet. Kommer ju vara konstant oro och man kommer inte våga vara glad förrän man sitter där 9 månader senare med ett barn. Och då börjar ju den riktiga oron säger dem. Jag har sånt jäkla problem med sömn sen hela livet typ och sov så grymt dåligt när jag var gravid. Vissa nätter inte alls. Ibland blir jag rädd att det var därför jag fick missfall. Vet att det är tramsigt och säkert någon form av självplågeri att tänka så men du har kanske tänkt ngt liknande? Hursomhelst, den rädslan kommer säkert få mig att sova riktigt gott nästa gång? not so much! Hade varit bekvämt om man kunde stänga av sig själv ibland. On! Off! 

Jag har nyss haft mens så att nästa vända/BIM lär bli slutet på augusti. Just nu har jag influensa och jag har hört om personer som får skippad eller försenad ÄL efter influensa. Vet såklart inte om det stämmer eller kommer vara så för mig men det känns som en evighet när mensen kommit redan som det är så det vore ju bara sjukt taskigt ifall den blir sen eller hoppas över och man skall vänta till nästa gång men livet rinner ju på som du ju vet och vad skall man göra?

När har du BIM?

Har du någon underliggande risk för missfall? Hoppas det är ok att jag frågar. Kanske konstig fråga men jag själv kämpar ju en del med PCOS som skall vara en riskfaktor, samt diabetes på mammas sida vilket jag tror gett mig min egen insulinresistens och en livslång kamp med vikten. Det var därför jag gick till en läkare och fick progesteron utskrivet. Känns som min enda trygghet vid nästa graviditet även om det såklart inte är ngn garanti ändå. Känns bara som att det kan vara skönt att utesluta det. Har förstått att det inte är helt ovanligt nämligen. Särskilt om man har en massa progesteronhämmande faktorer. Typ viktigaste hormonet för att fostret skall kunna klara av att gå från gulkropp till moderkaka. Kanske, kanske, kanske kan det hjälpa nästa lilla krabat att stanna kvar i mig tänker jag Även fastän jag vet att det finns tusen andra saker som kan gå fel. 

Må väl!

Det är sjukt att man gör så mot sif själv men inte onaturlig. Det är ju trots allt i ens natur att vilja veta mer och i synnerhet om sådant som är en hjärtesak. 

jag började läsa om det och kopplade ihop trådarna att det kanske kan vara så att jag som med största sannolikhet har en kronisk progesteronbrist kan ha svårt att behålla barn. Eftersom att man alltid ger IVF kvinnor progesteron så förstod jag att det kan inte göra ngn större skada. Jag fick även detta bekräftat av den där fantastiska läkaren jag gick till. Progesteron gör ingen skada och han rekommenderar mig att så fort jag blir gravid börja använda det och sedan inte sluta före vecka 16 då ett plötsligt avbrott inte ska vara bra. Han var ju såklart tydlig med att säga att det kanske hjälper men kanske inte men han tyckte absolut att det inte skadar att ta det. Detta är mycket fascinerande tycker jag. Varför står inte detta någonstans? Jag ville bara få svar på mina frågor från en läkare eller sakkunnig men det var jättesvårt att hitta rätt. Nu var den här läkaren väldigt nischad så det blev ju superbra men ändå. Jag tycker du skall googla dig fram till en bra läkare och se om du inte kan få det utskrivet istället. Jag fick väldigt bra info och så får man ju riktig hjälp på vägen också. Jag vet inte vilken del av vårt avlånga land du bor men bor du i sthlm så gå till Hedda care. Bästa hjälpen! Klart du borde kunna köra receptfritt men pröva vården först. Vi betalar så sablans mycket skatt i det här landet och jag kan tycka att du har rätt till hjälp att åtminstone få svar på dina frågor. Man skall inte behöva självmedicinera. Sedan vågar jag nog säga att hade jag inte fått hjälp med recept men ändå vetat det jag vet hade jag nog också köpt receptfritt. Är det receptfritt så är det liksom. Du kan ju säga till läkaren att du vill försäkra dig om att du inte får missfall pga progesteronbrist och att det inte finns några negativa effekter för varken dig eller fostret så du är intresserad av att pröva och se vad de svarar. En bra läkare vet vad du pratar om och kommer åtminstone bemöta dina frågor, en dålig kommer ge dig ett icke svar och då bokar du tid hos en annan. 

Det där med 3 missfall på raken inom ett år innan man får hjälp kan göra mig lite förbannad. Det känns lite likgiltigt inför folks känslor om du frågar mig. Inte ens säkert att man hinner bli gravid så många gånger inom ett år liksom. Och vem fan vill vara med om 3 missfall liksom. Vården ibland, suck!

Får man lov att fråga hur gammal/ung du är?

Ah men det är ju ändå en såpass stor stad att jag tror att du har möjlighet att välja och vraka precis lika bra som i sthlm. Tänkte om det var mer ut på glesbygden så kan det ju vara värre. Googla om ngn skrivit väl om ngn gynekolog i göteborg som arbetar med ofrivillig barnlöshet. Han som jag gick till var inom landstinget iaf. Kolla om det finns någon tråd på här på FL. 

Ja det sägs ju att kroppen är van på ngt sätt när den nyss varit gravid så det är ju skönt att det verkar gå fort. 

Jag är 35 så även om det ju inte skall vara så knepigt i dagens samhälle så är det ju över gränsen för de fertilaste åren tyvärr. Jag tror det skall gå. Jag blev också gravid snabbt när vi väl började försöka. Andra försöket satt det. Så totalt har vi ju bara försökt 4 gånger än så länge varav ett lyckat. Jag tänkte att nu skall jag försöka fokusera på att träna lite extra och äta riktigt vettigt och fräscht så kroppen är så redo den kan bli. Jag tränar redan 3 gånger i veckan och har gjort nästan oavbrutet de senaste 4 åren men min kropp kräver så jäkla mycket mer för viktnedgång. Typ strikt sockerfri diet och 5 dagars träning. Annars kommer kilona direkt eller så står jag på noll. Lite orättvist kan jag tycka men vad gör man inte. Käkar du ngra fertilitetsfrämjande vitaminer?

Ja, det är ju verkligen många som väntar till min ålder och ännu äldre så det skall nog gå men man blir ju lite knäpp bara av vetskapen att trenden går neråt efter 35. 

jag började käka d-vitamin, zink, magnesium, folsyra och munkpeppar för ett tag sedan. Oklart om det ger ngt men vi får se. Nu verkar jag iaf ha ÄL lossning igen. Tillåmed lite tidigare än vanligt. Oklart varför men håll tummarna. 

Gud vad spännande med gravtest! Hoppas så på att du får plus på stickan. 

Jag har precis haft ÄL, tror jag. Tyckte den kändes lite skum den här gången men det spelar ingen roll tänker jag. Om jag tar ett ultratidigt test borde jag kunna veta den 30:e eller så. 

Det är verkligen SÅ irriterande att alla syntom man har är typ samma både om man är gravid som om man ska få mens. Molvärk är ju definitivt ett symtom på implantation men som du säger, kan vara mensvärk. Det enda symtomet är väl typ illamående och jag hade väldigt lite av den varan och dessutom långt senare i graviditeten så man får nog helt enkelt bara snällt vänta. 

Ibland känner jag att det är så knepigt med graviditeter och fertilitet att det är helt magiskt att det finns några människor överhuvudtaget. Jag skall iaf säga det att får jag någonsin barn så kommer jag aldrig lära dem det man själv fick höra som tonåring. Det räcker att någon skakar på kalsongerna och tittar på en kvinna så blir hon med barn. Det stämmer fan inte. Så många par som försöker i månader och år utan att bli gravida. Känns som att skolan skulle behöva kliva in med lite riktig fertilitetsförståelse till våra ungdomar. 

lycka till med testet nu!

Åh vad trist men gissar att det kan vara för tidigt. Hoppas på att du bara var för ivrig. Det står ju överallt om folk som testat för tidigt och tillåmed om folk som gått över BIM och det har ändå varit för tidigt. 

Min Natural cycles ger mig massa uppmuntrande beröm om vilka fantastiska icke-variationer jag har och att jag testar sååå himla många dagar haha. Den skulle bara veta hur viktigt min hjärna tycker det är just nu att precis ALLT blir rätt. Tempar du? Eller har ni kört P-piller innan ni började försöka?

Nu är det mindre än en vecka kvar tills jag får lov att testa men min känsla säger mig att det inte bitit. Å andra sidan kände jag mig inte ett smack gravid senaste gången heller. Jag har två vänner som hävdar bestämt att de kände ett hugg när ägget fäste. Jag vette fan! Samtidigt finns det ju vissa som inte ens känner sin ÄL och det gör ju jag. De kanske tror att jag berättar skrönor om att jag kan känna mitt ägg släppa vissa månader. 

Jag hopps vi båda kan fira med ett plus här på FL om inte om en vecka så nästa månad! Vi förtjänar lite nedförsbacke nu snart tycker jag. Inget roligt att både vara del av missfallsstatistiken OCH offrivilligt barnlösstatistiken. Jag längtar så jävla mycket tills det här kaoset är över och jag får titulera mig själv mamma istället. Den kan få skrika ihjäl mina öron och bete sig hur jävla illa som helst när den föds och jag kan kräkas dagarna i ända hela graviditeten om jag bara får komma dit någon gång! Håller tummar å tår för oss nu! Lycka till!

Jag tycker NC är bra. Planerar att fortsätta mäta temp oavsett vad livet bjuder på. Jag är en av dem som inte mådde ngt bra med p-piller. Tappar lusten, oändliga svampinfektioner, självsprickor och sen känns det lite B att helt bromsa en kropps ÄL som redan har svårt att ägglossa. Även när jag är klar med barnkarusellen, om det någonsin blir ngn, så känns det som att jag kommer vilja känna min kropps vinklar och vrår. Men framförallt är den ju bra för mig nu eftersom att jag har allt annat än stenkoll när ÄL är på G. Tillsammans med LH test, koll på fertilt sekret och allmänna känningar så känns det som att jag fått kontroll. Man kan tydligen även hålla lite koll på tempen under en graviditet om jag fattat det rätt. Man blir ngn grad varmare efter implantation. Men än har jag aldrig sett det själv då jag slutade mäta förra gången när jag blev gravid.

Mår du bra på p-piller? Tänker du gå tillbaka till det när du fått första barnet? Vi planerar bara för ett barn då min sambo redan har två. Sen vet man ju aldrig men han hade liksom stängt tanken på fler barn innan han träffade mig och jag ville egentligen ha två så vi kompromissade när vi blev tillsammans och skaffar ett. Sen sa han ngn gång att han älskar ju barn och eftersom att han idag känner så starkt för att skaffa ett med mig så kanske han känner så igen i framtiden och vill skaffa ett till men vi får se. Inga löften från honom och det tycker jag känns hälsosamt.

Åh den där jävla mensen! Hatad till förbannelse just nu. Men som du säger, bra att den var en dag tidig. Då går det snabbare. Jag tycker du verkar vara en person som väljer att se saker positivt. Det är bra! Fortsätt så! Det har en annan lite svårt för. Livet blir väldigt mörkt för mig när mensen kommer hela tiden. Jag har en känsla av att jag snart joinar dig som mensmonster men än så länge finns det en gnutta hopp här. Tiden sniglar sig förbi. 

En dag är det vår tur! Håll ut!