Någon som nyligen genomgått ett missfall och vill följas åt?

TS: av allt jag läser så skall man sluta med koffein, gärna tillskott av D-vitamin, sova gott, absolut inte stressa och nikotin och alkohol är big no no. Inte läst ngt om E-vitamin dock. Jag själv kör ju en hel arsenal av grejjer men det är mest för min PCOS. Ät en god varierad kost (sluta vegetariana tydligen), undvik allt ful socker tror jag också med tanke på att det kan vara hormonstörande även för ?normalviktiga?. 

Längtar: Tråkigt att höra. Beklagar verkligen! det är en så jobbig period att vänta på första mensen. Jag slutade blöda inom 2 veckor och 4 veckor efter igångsättandet kom ÄL. Jag hade det på känn och fick det bekräftat med UL av en duktig gynekolog. Hoppas det går snabbt för
dig. 

Ledsen: Beklagar! det är en sån hemsk känsla. Man har så mycket knäppa tankar när man går genom det här och känner sig så jävla maktlös. Det finnns så mkt i denna världen man kan påverka och så otroligt lite man kan göra i det här fallet. Jah minns att jag kände liknande saker som du beskriver. Skall jag aldrig få bli mamma osv. Jag känner så fortfarande. Det är en sån stark rädsla. Känner mig också rädd för att behöva gå genom det igen. 

Jag har typ bestämt mig för att missfallet berodde på progesteronbrist. Det kanske inte var så men jag har bestämt mig för det ändå. Så jag gick till läkare och fick hjälp så nästa gång jag blir gravid tänker jag inte lämna det åt slumpen så jag fick progesteron utskrivet. Det hjälper mig mentalt även om jag inser att det kan finnas tusen andra risker. Men då har jag tagit bort en risk iaf som är vanlig i tidiga veckor. Det man inser efter ett tag är att det inte är någon idé att vara rädd, man får bara pröva igen. Men det hjälper inte dig nu såklart. Jag förstår dig och det är hemskt det du går genom. Jag kände mig lite hjälpt av en bok jag lyssnade på. Missfall - med rätt att sörja. Jag tror att den fick mig att känna mig förstådd och inte så ensam. Framförallt adresserar den många av rädslorna. Inte på ett sätt som att den försöker få dig att inte vara rädd utan mer som att det är okej att vara rädd. Folk runtomkring är inte så hjälpsamma alltid. De säger massa osmakliga saker såsom: men tur att det var tidigt, nu vet du ju att du kan bli gravid och det är såååå vanligt. Folk försöker liksom trösta i framtiden på något sätt men man är ju ledsen nu. Jag vill inte höra att du kommer bli mamma, nästa gång går det bra osv. Det hjälper fan föga! Den där boken sa andra saker i en tid när jag behövde känna mig förstådd. Hoppas den kan hjälpa dig lite också.

Själv sitter jag och väntar på en ÄL som inte verkar komma den här månaden. Känns som riktig skit! Om en enda sak hade fungerat i den här skiten hade det ju varit tacksamt. Suck! 

I söndags fick jag min första glad gubbe på ägglossningstest, vi har legat nästan varje dag efter att blödning slutat. Men igår blev jag dunder förkyld och har tvingats ta paracetamol för att ens kunnat äta då jag har så ont i halsen. Detta ger mig så mycket ånger för att det känns som att vi gjort vårt bästa för att maximera chanserna att bli gravida nu direkt på första ägglossning, men då jag blivit sjuk och behövt ta läkemedel känns det som att det inte finns någon chans alls att bli gravid denna cykel.
Finns det någon som kan ge mig hopp eller ett definitivt svar på att ge upp hoppet om att kunna plussa denna cykel?

Oh! Måste berätta! Gick ut å käkade med karln häromdagen. Inget fancy, bara en lite halvtrött tapasrestaurang i ett höstgrått stockholm. Självklart inget vin till maten? man skulle ju kunna vara gravid? men förmodligen inte! Livet på en pinne, not!

Som att inte detta vore uppmuntrande nog så har två glada bästisar hittat till bordet bredvid oss. Ni vet sånna där som pratar högt och skrattar åt allt för livet är ju underbart. De är nämligen nygravida BÅDA TVÅ. Och den ena bästisen kör sin reveal of precnancy för den andra bästisen. Jag och min sambo är inte bara ofrivilligt barnlösa där på restaurangen utan vi är också således ofrivilligt en del av hela deras sockersöta konversation i 1000 decibel om allt underbart som nu skall ske och hur deras små mirakel skall leka tillsammans och bli bästisar de med. De pratar om små föttter, små kläder, barnvagnar, barnrum och mammaledighet. 

Själv funderar undertecknad på att gå in i köket och låna tre grillspett och köra in ett i vardera öra och det tredje i hjärtat. Sedan börjar de prata om missfall. Men de är inte ett dugg oroliga, sånt händer ju såklart men ändå typ aldrig. De pratade om det som att det vore värsta skrönan. Sjöjungfruar, enhörningar, troll, en politikers löfte, tomtar på loftet och missfall. Helt otroligt att någon har varit med om ett s.k missfall  

Jag var rätt taggad på att räcka upp handen, be om ordet i mitt deltagande i denna ofrivilliga sockersöta dialog och skrika. Vet ni! It?s real! It?s very fucking real!

Sedan inser jag? jag blir inte gladare av att de också är ledsna. Jag får bara dela min sorg med min sambo som ser lätt stressad ut vid det här laget. Han säger flera gånger att han älskar mig och att jag är SÅ fin. 

Till slut beställer jag ett glas vin iaf. När vi går därifrån låtsas vi att vi inte har hört dem. Vi säger ingenting om det. Vi går bara hem och väntar på vår tur. Jag skall iaf aldrig skrika på en restauran? det blir lärdomen. 

Men vad skumt! Jag fick tydligen ägglossning på nionde dagen den här gången efter första blödningsdagen på tidiga missfallet.
Började få som kraftigt hugg åt sidorna och hade tydliga ägglossningsflytningar. Kunde dra långa trådar mellan fingrarna.
Började testa och hade som starkast test på åttonde och nionde dagen efter det dalade det och nu synd det inget längre.

Har aldrig varit med om så snabb ägglossning nångång?! 

Hjälp! Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
25 september fick jag min första ägglossning efter ma:t. Vi hade sex innan, under och efter ägglossning, jag tog gravtest men negativa, och 8 oktober kom det som jag tror var mens (inge mycket men lite bruna flytningar i några dagar). Idag bestämde jag mig för att börja test med ägglossningstest. fick direkt en glad gubbe. Och av någon konstig anledning gjorde jag även ett graviditetstest som visade positivt!! Vad händer!!!!? Kan jag vara gravid? Senast det visade positivt på gravtest var 21 september och det vara mycket svagare än det testet jag tagit nu. Vågar jag tro jag är gravid?

Men pratade med 1177 de tycket jag skulle ringa till gyn imorgon. Hon trodde eventuellt att jag fått ett mycket tidigt missfall denna cykel och det är därför jag fått "blödningen" och att det är rest hcg som finns kvar.
Så hoppet och lyckan har försvunnit och ersatts av förtvivlan! 

Hon på gyn kunde inte svara på vad blödningen var, men då jag fått negativt på gravtestet jag tog dagen innan blödningen så tycket hon det var osannolikt att det varit ett missfall. Hur som helst kunde hon inte ge mig några konkreta svar på om jag är gravid eller inte och ultraljud får jag först göra om en månad. Så det är bra att vänta och se, antingen kommer symtom eller så slutar det vara positivt på gravtest. Känner mig inte överhuvudtaget glad eller hoppfull

Pratade med gyn/mödravården idag igen, för att försöka höra om jag kunde få komma och ta prover och se om hcg nivån ser ut att öka eller sjuka. Fick tråkigt nog ett väldigt dålig bemötande! Kännde mig missförstånd, dum förklarad, nedvärderade och som att jag tog upp hennes tid. Väldigt tråkigt känsla! Känner inte riktigt att jag vill vända mig till dem något mer, inför eventuella framtida problem eller graviditeter. Började gråta efteråt och kände helt ärligt att jag kanske ska skita i att bli med barn då jag uppenbarligen inte förstår hur saker och ting fungerar eller vad som är nödvändigt att undersöka eller vara orolig för.

Hej på er, jag sitter och väntar på första mensen efter ma, hoppas den kommer snart så vi kan försöka igen!

Ni som valde att vänta en mens eller fick er första mens endå, kom eran som vanligt eller var den sen? Tacksam för svar!

Heja er andra! :)

Jag är på ÄL+7 idag. Lite molande värk i magen och lite ömma bröst.
Måtte det sätta sig denna gång! Börjar tröttna på detta känner jag... Blir vi inte gravida denna gång funderar jag på att söka hjälp (i alla fall typ missfallsutredning så att man inte får det igen). Mitt positiva tänkande tryter emellanåt. 

Någon annan av er som sökt hjälp?