Jo jag skiter i dina barn!

Har man sådana problem med om en partner har barn sedan innan är väl ändå det rimligaste att välja bort en sådan partner? Eller åtminstone välja att leva som särbo tills barnen är utflugna. Bor man ihop blir det ju automatiskt ett större ansvar, inte för att man ska behöva ta ett föräldraansvar utan ett vuxenansvar och bete sig med respekt och som en vuxen för de barn som då faktiskt ingår i familjen.

Jag förstår inte varför man väljer en partner med barn om man verkligen inte vill vara delaktig? Att hävda att man inte kan hjälpa vem man blir kär i är bara omoget, man väljer kanske inte vem man blir kär i men man väljer vem man startar ett förhållande med.

Jag är själv ensamstående med barn, har en partner utan barn, vi lever som särbo vilket fungerar bra. Jag har inga som helst krav på honom när det gäller mina barn, annat än att han bemöter dem vuxet och med respekt när han träffar dem. Skulle han däremot flytta in här skulle ju situationen bli väldigt annorlunda, mer press på honom, även om jag inte skulle förvänta mig att han tar något föräldraansvar så tycker jag att som en vuxen som bor med barn så har man ett ansvar att också bete sig som det. Barnen ska känna sig välkomna, hemma och sedda när de är hos mig, även av honom. Skulle han flytta ihop med oss gör han själv valet att acceptera det och acceptera att de kommer först, med det inte sagt att barnen får som de vill men deras behov är prio, passar det inte så är det bättre att låta bli. Han behöver inte älska dem, han behöver inte ta något ansvar för att de städar sina rum, gör sina läxor eller hämta dem på fritids när han slutar tidigare än mig mm, men han behöver bemöta dem vuxet och med respekt.

Min upplevelse är att många bonusföräldrar tar på sig för mycket i början, blir missnöjda efter ett tag när det blir jobbigt. Visst förstår jag att det kan vara lätt hänt, men då kanske man behöver kommunicera detta med partnern så denne förstår utan att anklaga. Man kunde ju sagt nej ifrån början då, gjorde man inte det kan man heller inte förvänta sig att föräldern kan läsa ens tankar, eller ska förstå att det inte är så man vill ha det. Dock känns det som att det mest är kvinnor som man hör om dessa problem ifrån. Jag skulle vilja höra fler bonuspappor dela med sig av sina problem? Är problemen av samma karaktär där, eller ser det annorlunda ut? 

Jo jag tror väl det är så också, tyvärr får man väl säga. Känns nästan som det är mer ok för biopappor att lämpa över ansvaret för sina barn än det är för Bonusmammor att inte ta det. Bonusmammor bör bli bättre på att säga ifrån från början, även om det är svårt. Men det är svårare att ändra något som blivit etablerat i en relation istället för att se till att det blir bra från början. Sen bör ju biopappor ta sitt ansvar själva såklart. 

Ändå är det något man hör om väldigt ofta både irl och på nätet om bonusmammor som får dra ett stort lass med bonusbarnen. Har hittills faktiskt inte hört en enda bonuspappa säga detsamma. Jag tror det handlar mycket om vilka förväntningar man har på sig som kvinna när det handlar om barn (oavsett om det är egna eller andras) kontra förväntningarna på män. Man förväntar sig inte på samma sätt att män ska vara lika omhändertagande och vilja ta hand om barnen (speciellt andras). Självklart gäller inte det alla, bara att det verkar vara ett större problem i relationen mellan en pappa och en bonusmamma. Tills viss del kan det såklart också visa på att män inte i lika stor utsträckning ventilerar sina problem, eller att de är bättre på att sätta gränser kring sin arbetsbörda. 

Eller så inser man att folk ser på saken olika och får lov att kalla det för vad man så vill. Något som är idiotiskt däremot är att starta ett förhållande med en person som har barn sen innan om man hatar andras barn och verkligen inte vill ha med dem att göra. Snacka om att förstöra livet för alla inklusive sig själv. Varför ens göra det valet då? 

Med tanke på hur du uttrycker dig så ger du ju väldigt starkt intryck av att avsky ungen. Du skrev ju själv att man önskar att de inte finns? Varför välja livet med bonusfamilj, styv barn, vad du nu vill kalla det när det uppenbart är något som stör dig, inte första gången heller du uttrycker detta. Bara nackdelar med styv barn osv. Varför inte ifrån början välja bort dessa män med barn? Jag tycker det är jättemärkligt, om jag hade känt så hade jag hellre valt att leva själv, för allas skull. Man kan ju knappast förvänta sig att leva som barnfritt när partnern har barn, även om den som har barn såklart inte kan förvänta sig vad som helst av den andre. Men det är märkligt att inte vilja vara delaktig i någon annans barn och ändå välja att bo med någon som har barn. 

Jag har inte sagt att du har fel, jag skrev däremot att jag inte förstår det valet och undrar varför du gör valet när du så uppenbart har problem med det? Och hur jag uppfattar det du skriver. Jag har inte läst allt du någonsin skrivit, och jag har heller inte sett dig ge något svar på detta. Sen behöver du såklart inte svara om du inte vill, men att gå i försvarställning bara för att man undrar hur du tänker och ger dig chansen att rätta mig om min uppfattning av det du skriver är fel är knappast konstruktivt. Du väljer ju själv att skriva provocerande och onyanserat inte konstigt att bli ifrågasatt då, ta chansen då att förklara hur du tänker så man kan förstå istället. 

Jag säger heller inget om att man måste älska sin partners barn eller ta något föräldraansvar, men man bör åtminstone kunna ha en fungerande relation som gör att alla känner sig hemma och välkomna i sitt eget hem. Det sättet du uttrycker dig på ger intrycket av att du mer eller mindre ignorerar styv barnet vilket jag har svårt att se som ett lyckat koncept. Som sagt det är uppfattningen man får av det du skriver. Varför i så fall inte bara välja att leva som särbo så behöver man ju inte bli mer involverad i barnet än man vill? Föräldern kan sköta den biten som den vill utan att det behöver påverka partnern mer än den vill. Och barnen slipper leva med någon som bara tycker den är jobbig. Jag har full förståelse för att man kan tycka andras barn är skit jobbiga jag förstår dock inte varför man då ändå väljer att flytta in och bli än mer delaktig i detta barns liv? 

Fast med att välja bort innebär ju att man inte väljer att bli tillsammans med någon som redan har barn. Det folk ifrågasätter är inte att man inte väljer att agera betjänt åt någon annans barn utan varför man ens väljer att bli tillsammans med någon som har barn, när man uppenbarligen inte vill vara delaktig i den familj som partnern då har? Borde vara så mycket enklare för alla då att helt enkelt välja någon som inte har barn då?

Och vad menar du med söndercurlade? Vad man inte sällan hör från folk som har just problem med att deras partner har barn är att föräldern enligt dem lägger för mycket tid och energi på sina barn, som de kunde lagt på dem. De visar sällan förståelse för att barnen kommer först för dem, precis som det ska vara. Inte att barnen alltid ska få som de vill, utan att deras behov faktiskt kommer före en vuxens som kan klara sig själv. Sen absolut finns det de föräldrar som lägger för mycket ansvar på sin partner, och det är såklart inte okej heller, men där har man ju också själv ett ansvar att visa var gränsen går, det är ju något som är upp till varje par att själva avgöra hur man vill ha det. Ingen annan kan ju komma och bestämma det. Oavsett så förstår jag inte varför man ens flyttar ihop med någon om man har problem med deras barn, deras uppfostringsmetod eller inte vill vara delaktig i deras familj eller vad som? Då kan man väl lika väl leva som särbo och spara alla massa bekymmer?

Har frågat flera frågor både i denna tråd och tidigare liknande trådar, inte fått svar alls, bara slänger sig med ord som rabiat, moraltanter och jobbiga barn osv. Vilket är rätt omoget och ger intryck av att ni som skriver detta bara är ute efter att provocera och/eller hyser ett agg gentemot föräldrar som har en partner utan barn och inte vill ha en diskussion alls utan bara medhåll av likasinnade. Kan ni ge några nyanserade svar på någon av frågorna/påståenden kanske bemötandet tillbaka skulle bli lite trevligare och mer förstående. 

Fast lever man ihop är man ju något mer än ytligt bekanta. Varför väljer man att leva ihop med någon/några man ogillar, varför utsätta både sig själv och dem för det? Bör ju vara lämpligare då att leva som särbo?