Jo jag skiter i dina barn!

Mammas sambo har funnits i mitt liv sen jag var 2 år gammal. 40+ år senare så är han inget annat än "mammas sambo" och kommer aldrig vara heller. När jag var liten var han "lekfarbror" möjligen, sen kom puberteten och sen dess har vi typ aldrig varit sams. Han kunde inte acceptera att jag växte upp utan skulle lägga sig i massa oväsentligheter helt plötsligt, från att inte ha tagit något som helst ansvar för mig. Dessutom går han igång på att reta upp mig, både när jag var yngre och sen nu när jag vuxen. Skillnaden nu är ju att jag biter ifrån på ett annat vis. Mamma blir mest bara trött på honom just när hon märker att det bara är för att provocera mig. 

Men ansvar har han aldrig någonsin tagit för mig och inte heller har det förväntats av honom. 

Pappa då. Han levde ensam (i alla fall ingen han presenterade för mig) fram tills jag var 12. Då hade han bott utomlands i två år och träffat en kvinna där. Han tog med henne hem, presenterade henne för mig och resten av familjen vid jul. I juni gifte de sig och i oktober blev jag storasyster. Älskade lillebror, hade svårt för pappas fru då hon såg det som att hon hade ett ansvar för mig som jag inte alls gick med på. Skulden där ligger hos pappa som inte berättade hur hans dotter såg på vilka som fick ha någon som helst bestämmanderätt över henne (= mamma, pappa, mormor och morfar). Det skar sig med andra ord rejält mellan oss och tog många år innan det reddes ut. Nu är de skilda, pappa och hans numera fd fru, men henne kunde jag kalla styvmamma. 

Skillnaden mellan att komma in som man i en relation där kvinnan har barn sen tidigare och att komma in som kvinna i en relation där mannen har barn sen tidigare är ju det att du som kvinna per automatik "ska" ta ett ansvar för barnen, annars har du inget i den relationen att göra. Ingen har någonsin "sett ner" på mammas sambo för att han inte tagit något ansvar för mig genom åren. Han har aldrig hämtat på dagis, lagat mat till mig (om mamma jobbat sent), skjutsat mig till aktiviteter eller liknande. Det har inte heller förväntats av honom. 

Vad gäller pappas fru så var det väl hon som hade en bild av att ta en sorts mammaroll när jag var hos pappa men jag var (och är) väldigt bestämd över vilka som har något som helst ansvar för mig så där sket det ju sig av den anledningen. Jag ville liksom inte ha något av henne alls i den vägen. Hade hon bara nöjt sig med att vara en "extravuxen" i mitt liv hade vår relation varit så mycket enklare (och om min pappa inte hade varit en konflikträdd person). 

Det är väl snarare de som ser de tidigare barnen som något negativt som går bananas. 

Det handlar inte om att curla någon annans barn. Det handlar om att bete sig som en vuxen människa gentemot ett barn som inte har något att sätta emot. Att vägra laga mat till ett barn bara för att det inte är ens eget är iskallt. Om man sen dessutom tvingas ta ytterligare ansvar för ett barn man inte tycker om, varför lämnar man då inte barnets förälder istället för att göra så att barnet känner sig ovälkommet? Hur sjutton kan man se något attraktivt i en person som inte tar ansvar för sitt eget barn?

Fast att ta ett (ovälkommet) ansvar för partners barn lär ju inte ha kommit i samband med graviditeten utan långt tidigare. 

Men sen är det ju tyvärr som så att det ställs olika krav på män och kvinnor när det gäller ansvar för partners tidigare barn. Så länge pappor inte ses som fullt kapabla föräldrar utan ska curlas och ses som hjältar bara för att de tar minimalt ansvar för sin avkomma så kommer man inte komma ifrån detta. Lägg skulden där den hör hemma, på de lata papporna som inte tar sitt ansvar för sin avkomma. 

Jag är inte förtjust i andras barn. Därav så skulle jag aldrig sätta mig i situationen att bo tillsammans med någon som har hemmavarande barn. Det är liksom där det skaver för mig i ditt (och flera andras) resonemang att "man väljer partnern och inte de tidigare barnen". För mig hör de liksom ihop. På samma vis som jag och mina barn hör ihop. Tycker man inte om mina barn och helst vill att de inte ska vara med mig alls, då kan man försvinna ut ur mitt liv. Inget i det jag skriver betyder att en eventuell partner ska ta ett föräldraansvar för mina barn men man ska faan acceptera dem och gilla dem. 

Nu lever jag med barnens andra förälder men skulle något hända så vi inte gör det längre så kommer jag inte skaffa en ny "inneboende" av många olika orsaker. Men barnen är en av dessa orsaker. Man kan vara särbo och umgås alla ändå. Man måste inte bo ihop. 

Tack, det är liksom så jag är uppväxt. Mammas sambo har aldrig haft något som helst ansvar för mig. Han har accepterat mig, han skryter om mig till vänner och bekanta (men aldrig ett beröm så jag hör) och har allmänt gillat mig (även om han inte kunde acceptera att jag blev vuxen).