Jo jag skiter i dina barn!

Där Är ju avkommor.
Det är ingen bonus, som är en fördel. Det är en nackdel, alltså Malus. 

Hört talas om Bonusmalus?
Fördel respektive nackdel.

Inte konstigare än så. 

Sådana ondskefulla som helst skulle se barnen försvinna för alltid.

Var dina bonusungar utvecklingsstörda (eller vad det heter nu fr tiden)?

Att inte kunna bre en macka själv i tonåren indikerar det.

Vid vilken ålder slutade du hjälpa dom att bre mackor då? När tyckte du att dom var för gamla för din hjälp?

Du verkar ha slängt mig och Ess i en skål och mixat samman oss till en smet.

Bo ihop skulle jag inte kalla det, de handlar om varannan helg. Att bo ihop hade varit totalt omöjligt. Då hade han fått packa och dra.
Det handlar om att umgås fre kväll till sön em, varannan vecka.
Mer än så kommer ingen malus inför min dörr.

Vad gulligt tänkt, det är ju bara det att det är min bostad vännen. 

Det är iofs sant, det kan jag ge dig. 
På-luffen-människa-varannan-helg-person kanske är mer lämpligt.

Ju mer jag funderar på allt som skrivits här desto mer tänker jag att jag nog ska be mannen att skaffa ett annat boende så jag slipper emigrera från MITT hem två helger varje månad.

Det var fanimig ett bra uppvaknande.

Jag har barn, vuxna och utflyttade. Ska definitivt inte ha fler.
Är änka så mina barns far behöver du inte dra in i detta.

Absolut, synd bara för alla inblandade att de kastade bort x antal år för att hon valde en begagnad man när hon dessutom avskyr barn.

Och varför i hela Hälsingland kallar man någon för förälder som bara är ihop med någon unges mamma eller pappa???
"Bonusförälder" är ett av de mest idiotiska benämningar som någon kommit på för styvföräldrar. STYV, det är det absolut längsta jag skulle godkänna.

Även om det för mig är en malus.

Bonus, fördel.
Malus, nackdel.

För ingen kan väl tycka att ungen är en fördel, att man inte hellre sett sin partner barnlös... eller med vuxna barn om man är tillräckligt gammal för det.

Jag är inte förtjust i andras barn. Därav så skulle jag aldrig sätta mig i situationen att bo tillsammans med någon som har hemmavarande barn. Det är liksom där det skaver för mig i ditt (och flera andras) resonemang att "man väljer partnern och inte de tidigare barnen". För mig hör de liksom ihop. På samma vis som jag och mina barn hör ihop. Tycker man inte om mina barn och helst vill att de inte ska vara med mig alls, då kan man försvinna ut ur mitt liv. Inget i det jag skriver betyder att en eventuell partner ska ta ett föräldraansvar för mina barn men man ska faan acceptera dem och gilla dem. 

Nu lever jag med barnens andra förälder men skulle något hända så vi inte gör det längre så kommer jag inte skaffa en ny "inneboende" av många olika orsaker. Men barnen är en av dessa orsaker. Man kan vara särbo och umgås alla ändå. Man måste inte bo ihop. 

Ilska och hat?
Vad yrar du om?

Ta och läs det jag skrivit istället för att göra bort dig om och om igen.