Borderline - hur har ni killar bemött era partnerns/dejt om ni får reda på att de har haft borderline???
Jag vänder mig framförallt till er män som träffat/har någon som har borderline, när ni fått reda på det, hur har ni bemött er partner/den ni dejtat/är tillsammans med?
Jag fick i höstas 2021 en diagnos på borderline, saken är att jag inte har den kraftiga varianten, eller inte den extrema utan mer att humöret svänger och kan hantera de mer eftersom jag i många år misstänkt det varit något och jobbat mycket med känslor men dock inte den terapi som krävs för just borderline, jag har sen i höstas när jag fick diagnosen inte riktigt bearbetat de eller kanske fullt ut acceptera det, saken hör till att jag träffade en kille cirka en månad efter de, oktober 2021 och vi har varit tillsammans i 9 mån, jag har alltid velat berätta men i rädsla av att hur han skulle reagera har jag dragit på de, men då han undrar varför jag kan svänga i humöret så kände jag att jag får berätta, han kommer säkert förstå. Men jag hade fel. Så här var hans svar idag:
?Jag e så långt ifrån borderline man kan komma. Jag vill så långt ifrån borderline jag kan komma!!!! Jag ogillar de beteendet mest av allting som finns i hela världen! Jag avskyr det! Jag kan inte ha de i närheten av mig?
Har någon av er killar/män reagerat likadant? Är det så skamligt och är man så fel som människa?
Jag skulle utgå ifrån vem du var som person och hur du beter dig/har betett dig i vår relation. Och om du skulle bete dig som många med borderline gör, så skulle jag lägga benen på ryggen oavsett om du hade diagnos eller inte.
Men om du hade normalt mycket humörsvängningar, som jag kände att jag kunde leva med, att jag uppfattade att du jobbar med dig själv och är en självreflekterande person, ja då skulle diagnosen inte spela så stor roll.