Ni med tre barn - se hit!

Puff

Jag tycker inte det blev så stor skillnad faktiskt. Trean liksom hängde med, man hade redan rutiner och aktiviteter klara, kläder och barngrindar och bärselar. Det är klart det är en omställning med ett nytt barn, men lillebror var väldigt nöjd med att uppgraderas till mellanbror och det var två syskon som kunde gulla med bebin och de kunde leka ihop när jag behövde sköta.

Vi klarade oss bra på 5-sitsig bil men när yngste var 3 och vi skulle på semester 60 mil bort köpte vi en 7-sits. Det var faktiskt väldigt skönt, alla kunde få sin egen space, det var mindre tjafs och nu i vardagen är det lätt för oss att ta med kompisar till barnen i bilen. Men vi hade klarat oss med 5-sits.

Jag tycker det är roligt nu när de börjar bli lite äldre, att se i vilka konstellationer de leker. För det är inte alls så att mellanbror måste vara med hela tiden, ibland vill äldst och yngst leka själva. Och självklart alla tre ibland. Men det blir lättare för barnen att få egentid, gå undan i lugn och ro, när syskonet har någon annan att leka med. 

Vad härligt att höra att du tycker att det fungerar bra! Hur långt har ni mellan barnen och hur gamla är de nu?

Hur placerade ni alla bilbarnstolar när ni hade femsitsig bil?

Vad härligt att höra att du tycker att det fungerar bra! Hur långt har ni mellan barnen och hur gamla är de nu?

Hur placerade ni alla bilbarnstolar när ni hade femsitsig bil?

Barnen är nu 10, 6 & 4,5 år. Alltså inte så tätt mellan nr 1 och 2 men väldigt tätt mellan 2 och 3. För oss var det bäst att ha ett barn i framsätet och två barn och en vuxen där bak. När vi åkte långt och jag hade ett sovande barn i bakåtvänd bilstol på varsin sida om mig och jag behövde ut och sträcka på benen var det lite knöligt... Men man fick något att skratta åt, och man blev vig! 

Vi väntar nr 4 nu. 
Våra andra tre är födda 2011, 2014 och 2017. 3,5 samt 2,5 år emellan. 

Det svåraste var väl att man fattades en hand när alla ville gå och var hyfsat små. Annars hängde 3an bara med. 

Vi har lyckats planera in så att dom har sina fritidsaktiviteter ung. Samtidigt så vi inte behöver köra runt varje dag i veckan. 

Vi hade 5 sitsig bil under de första åren, skaffade sedan en vw sharan och det skulle vi helt klart gjort tidigare, så skönt med mkt utrymme. Men man klarar sig med 5 sitsig. 

 Om du skaffar nummer fyra nu så gissar jag att du ändå har tyckt att det känts okej med tre 😊

smart med aktiviteterna. Hur tycker ni att åldersskillnaden har känts? Ändrades livet mycket när ni gick från två till tre? Jag tyckte att det blev ett stor skillnad när man gick från ett till två barn.

haha! 

vad upplevde du var största skillnaden i att gå från två till tre? Kändes det som en stor förändring? Jag tyckte att det kändes som att det ändå var en rätt stor förändring att gå från ett till två barn.

För mig var det absolut större förändring när tvåan kom än trean, eftersom barnen (och jag) var mer vana vid delad uppmärksamhet. Syskonen förstår kanske också att det blir ett barn man kan leka med när det blir större. Visst är det så att man skulle behöva en till hand ibland, men jag brukar låta de yngsta hålla i mig och äldsta hålla i ett syskon när det är mycket trafik tex och vi måste hålla ihop (beror såklart på hur barnet är, min äldsta har alltid varit mycket säkerhetsmedveten och gör alltid som jag säger i de lägena). 

Det är svårt att säga största skillnaden när trean kom, det var kanske att inte ha den tiden naturligt med 1,5-åringen. Det var många gånger jag fick springa och hjälpa honom på toaletten medan jag ammade - inte så smidigt. Men det har ju mest att göra med åldern på syskonet. 

Skillnaden var mellan 1 o 2 barn… mellan 2 o 3 var det ingen större skillnad..mer lite praktiskt…hur placerar nämna bilbarnstolarna på bästa sätt…
3:an hängde mest bara med .. och att se dessa barn växa och utvecklas tillsammans ..så roligt de haft…o så mycket de lekt och bråkat med varandra … när de var små brukade jag säga att lika bra som de var på att leka med varandra lika bra var de på att bråka med varandra  

Vår tre kom när ettan precis fyllt fyra, mellan var ett och ett halvt. Har faktiskt inget negativt alls att säga om det...

Vi hade äldsta i mitten bak och de mindre på varsin sida, vi vuxna ville åka fram. Det var inga problem att få plats med tre bakåtvänd stolar bak, när de väl var på plats :)
Vi bytte till en sjusitsig men trivdes bättre med en femsitsig så vi bytte snabbt tillbaka. Visst, den större hade fler säten men vi var i behov av annat utrymme så en femsitsig passade oss. 

Hade en dubbelvagn till de små en period men inget av mina barn har egentligen gillat att åka vagn så den hade vi mest bär vi var tvungna, av praktiska skäl.

Jag tror du kommer ångra dig om du inte försöker få ett tredje barn, de praktiska skälen du anger som orsaker att inte göra det känns flyktiga. Och allt går att lösa. För oss gick det smärtfritt och utan minsta problem. Älskar också att de alltid har sin bästa vän nära, även om det så klart inte blir så för alla!

 

du har helt rätt, jag skulle säkert ångra mig om jag inte försöker få ett tredje barn, och även om jag blir lite rädd ibland när jag tänker på vissa praktiska situationer med tre barn så är ändå viljan att ha ett tredje barn mycket starkare och överskuggar ju egentligen allt det andra.

Tänk på att barnen blir äldre. Tre barn att läsa läxor med, skjutsa till träningar, kompisar och aktiviteter. Tre barn kanske känns lockande när man tänker på bebisåren, men tre tonåringar  och preteens är en diffrent story. Vi har tre och det är nästan alltid en som känner sig utanför och jag tror familjelivet hade varit enklare med två. Sen är samhället utformat för 2 vuxna 2 barn. Vilket gör allt lite krångligare när det kommer till att boka resor etc. Om man bor i ett litet samhälle på landet med cykelavstånd till allt där priserna på boende är billigare är det nog lättare. Det är dock inte det praktiska som är utmaningen utan att verkligen ha tid med alla barn, särskilt när vissa har större behov av stöd kring skola, etc. Fundera på vem du skaffar nummer tre för? Tänker du på hela familjen eller är det ert egna behov av mer bebisar som är det viktiga?

Det lät ju inte så kul, men vill såklart höra allas åsikter. Fler med tre barn därute? Vad säger ni?

Mina tre, som jag skrev om förut, är tonåringar nu. Jag är dessutom ensam med dem... De tar bussen dit de kan men deras aktiviteter innebär ändå att jag behöver skjutsa eller hämta minst fyra dagar i veckan. Utöver det behöver de ju hjälp med skolarbete, jobbansökningar, övningskörning, problem på fyllan etc. Ett av barnen har dessutom svårigheter, både socialt och kunskapsmässigt, vilket innebär en tätare kontakt med skola och andra föräldrar. Men jag räcker till! De har ju dessutom varandra att ta hjälp av. Här hemma är det då ingen som känner sig utanför :) Att det är problem med resor har jag aldrig upplevt, varken under, eller efter, tiden deras far fanns med.

Tre pojkar, 4,3 och 1 år fyllda plus några månader.

Övergång 1 -> 2: tufft. Nästa lika stor chock som första barnet. 2 -> 3: "den lilla hänger med" som jag hört flera med 3+ säga. Och eftersom alla är rätt små fortfarande kräver ju de äldre uppmärksamhet och hjälp i stor utsträckning. 

Men överlag fungerar det bra. Det jobbiga var kanske mest att de äldre ändå klarar av toabesök, äter själva, leker självständigt, hade slutat äta sand m.m och så fick man börja om på nytt. Vi varken försökte skaffa nr 3 eller undvika det, det bara hände. Vi har behållt 5-sitsig bil och alla får plats bak med stolarna.

De äldre hade redan mkt utbyte av varandra och då de är så nära i ålder är de i stort sett på samma nivå nu. Men båda gillar sin lillebror och är överlag snälla och hjälpsamma och rätt förstående, för att vara 3 och 4 år.

Hade någon av de äldre haft funktionsnedsättning eller liknande hade allt helt klart varit en annan femma. Då hade iaf jag starkt funderat på om man vill/orkar med en till. Man ska ju orka erbjuda en bra vardag också för de man redan har och de är ju inte "otillräckliga" så att man "måste" ha en till på nåt sätt.

 

det låter ju mer lovande. Skönt att du inte har känt dig begränsad vid resor, för det är något både jag och min man tycker om att göra (även om det varit på paus nu när barnen är så små). 

Jag själv arbetar som högstadielärare så jag har ju stor erfarenhet och förkärlek för tonåringar även om de inte har varit mina egna. Även min man arbetar med ungdomar. Jag tror att vi båda kommer att vara väldigt engagerade i våra barn, oavsett hur mycket stöd de kommer behöva, men självklart kan det vara väldigt krävande och ta mycket energi. Vi vill ju må bra också, inte bara klara vardagen.

för att svara lite på missophies inlägg - det är såklart ett stort beslut att fatta. För min del  handlar det verkligen inte bara om att få en bebis till, jag tycker att första bebistiden är rätt krävande även om den stundtals är väldigt mysig såklart. För min del handlar det om att utöka familjen med en person till, att lära känna en till människa liksom. Jag tycker att mina barn är helt underbara, roliga och unika, och det är svårt att inte vilja ha mer av allt det. Men hur ska man kunna ta ett beslut om vad som blir bäst när man inte riktigt kan föreställa sig hur det kommer vara om fem, tio, tjugo år?

Svar på #7

Vår lilla 4a är en hoppsan men vi kände att hon var välkommen, tror inte det blir så stor skillnad från 3 till 4. 

Det var större skillnad mellan 1 till 2 barn än till 3. 
Åldersskillnaden känner vi har varit perfekt. Barnen har sin egen "ålder" men är ändå så pass nära att dom kan ha glädje av varandra.