Ni med tre barn - se hit!

Jag tycker inte det blev så stor skillnad faktiskt. Trean liksom hängde med, man hade redan rutiner och aktiviteter klara, kläder och barngrindar och bärselar. Det är klart det är en omställning med ett nytt barn, men lillebror var väldigt nöjd med att uppgraderas till mellanbror och det var två syskon som kunde gulla med bebin och de kunde leka ihop när jag behövde sköta.

Vi klarade oss bra på 5-sitsig bil men när yngste var 3 och vi skulle på semester 60 mil bort köpte vi en 7-sits. Det var faktiskt väldigt skönt, alla kunde få sin egen space, det var mindre tjafs och nu i vardagen är det lätt för oss att ta med kompisar till barnen i bilen. Men vi hade klarat oss med 5-sits.

Jag tycker det är roligt nu när de börjar bli lite äldre, att se i vilka konstellationer de leker. För det är inte alls så att mellanbror måste vara med hela tiden, ibland vill äldst och yngst leka själva. Och självklart alla tre ibland. Men det blir lättare för barnen att få egentid, gå undan i lugn och ro, när syskonet har någon annan att leka med. 

Vi väntar nr 4 nu. 
Våra andra tre är födda 2011, 2014 och 2017. 3,5 samt 2,5 år emellan. 

Det svåraste var väl att man fattades en hand när alla ville gå och var hyfsat små. Annars hängde 3an bara med. 

Vi har lyckats planera in så att dom har sina fritidsaktiviteter ung. Samtidigt så vi inte behöver köra runt varje dag i veckan. 

Vi hade 5 sitsig bil under de första åren, skaffade sedan en vw sharan och det skulle vi helt klart gjort tidigare, så skönt med mkt utrymme. Men man klarar sig med 5 sitsig. 

Barnen är nu 10, 6 & 4,5 år. Alltså inte så tätt mellan nr 1 och 2 men väldigt tätt mellan 2 och 3. För oss var det bäst att ha ett barn i framsätet och två barn och en vuxen där bak. När vi åkte långt och jag hade ett sovande barn i bakåtvänd bilstol på varsin sida om mig och jag behövde ut och sträcka på benen var det lite knöligt... Men man fick något att skratta åt, och man blev vig! 

Vår tre kom när ettan precis fyllt fyra, mellan var ett och ett halvt. Har faktiskt inget negativt alls att säga om det...

Vi hade äldsta i mitten bak och de mindre på varsin sida, vi vuxna ville åka fram. Det var inga problem att få plats med tre bakåtvänd stolar bak, när de väl var på plats :)
Vi bytte till en sjusitsig men trivdes bättre med en femsitsig så vi bytte snabbt tillbaka. Visst, den större hade fler säten men vi var i behov av annat utrymme så en femsitsig passade oss. 

Hade en dubbelvagn till de små en period men inget av mina barn har egentligen gillat att åka vagn så den hade vi mest bär vi var tvungna, av praktiska skäl.

Jag tror du kommer ångra dig om du inte försöker få ett tredje barn, de praktiska skälen du anger som orsaker att inte göra det känns flyktiga. Och allt går att lösa. För oss gick det smärtfritt och utan minsta problem. Älskar också att de alltid har sin bästa vän nära, även om det så klart inte blir så för alla!

Tänk på att barnen blir äldre. Tre barn att läsa läxor med, skjutsa till träningar, kompisar och aktiviteter. Tre barn kanske känns lockande när man tänker på bebisåren, men tre tonåringar  och preteens är en diffrent story. Vi har tre och det är nästan alltid en som känner sig utanför och jag tror familjelivet hade varit enklare med två. Sen är samhället utformat för 2 vuxna 2 barn. Vilket gör allt lite krångligare när det kommer till att boka resor etc. Om man bor i ett litet samhälle på landet med cykelavstånd till allt där priserna på boende är billigare är det nog lättare. Det är dock inte det praktiska som är utmaningen utan att verkligen ha tid med alla barn, särskilt när vissa har större behov av stöd kring skola, etc. Fundera på vem du skaffar nummer tre för? Tänker du på hela familjen eller är det ert egna behov av mer bebisar som är det viktiga?

Mina tre, som jag skrev om förut, är tonåringar nu. Jag är dessutom ensam med dem... De tar bussen dit de kan men deras aktiviteter innebär ändå att jag behöver skjutsa eller hämta minst fyra dagar i veckan. Utöver det behöver de ju hjälp med skolarbete, jobbansökningar, övningskörning, problem på fyllan etc. Ett av barnen har dessutom svårigheter, både socialt och kunskapsmässigt, vilket innebär en tätare kontakt med skola och andra föräldrar. Men jag räcker till! De har ju dessutom varandra att ta hjälp av. Här hemma är det då ingen som känner sig utanför :) Att det är problem med resor har jag aldrig upplevt, varken under, eller efter, tiden deras far fanns med.