Jag strejkar sedan något år tillbaka

Tänk vad bra du kunde ha det med någon annan? 

Du får livsglädje och livskvalitet.

Det kan vara en bra idé. Jag förstår din synpunkt där. Det är ju jobbigt att komma igång och ha sex och sedan händer det inget på länge. Någonstans måste man ju hitta en kompromiss där i så fall. Jag brukar också ta det för ganska givet att man har en viss frekvens, som man kan lita på någorlunda. 

Om det nu är hon som är så nyckfull, så kanske det vore en idé att gå till nån parterapeut, kanske finns nån som är specialiserad på sex-problem? Man kan behöva en neutral part för att komma fram till något. 

Jag, kvinna, tycker det där låter fruktansvärt.. nu har jag större lust än dig och är inte rädd för att leva ensam men varför stanna i det där? Kan ni öppna upp relationen sexuellt och se det som att ni är kompisar med projekt Familj AB bara?

Jag förstår det om att inte vilja bli avvisad o då avstå helt ist men förstår inte hur någon kan vara tillfreds i den situationen som beskrivs..

Har hon alltid varit så eller är det först på senare år som hon tappat intresse för sex?

Okej, där är vi olika, jag resonerar väl så att det är viktigt för barn att uppleva föräldrar i en kärlekfull relation, och att om det är dåligt samspel kan det vara bättre för barnen m separation.Men jag vet ju ingenting om er situation.

Om du vill stanna i relationen till det priset, och det enda problemet för henne är att hon tror att du ska lämna henne får du väl bara försäkra henne om att så inte är fallet och klargöra dealen att du stannar m henne o att du släcker din sexuella lust för egen hand (för jag antar att du endå runkar) och hon får ansvara för sitt närhetsbehov o krama sig själv (kan rekommendera henne en sk kroppskudde). o förklara att det blir för jobbigt för dig helt enkelt.

Gud vad skönt för henne att bli lämnad ifred! Det måste känns som en lättnad att slippa bli tjatad på om sex, tyvärr så bryr dig nog mer om sex än henne så din strejk funkar bara på dig själv. Det är väldigt få kvinnor som efter barn och allt vill hålla på att ha sex, det är inget som vi behöver, antingen får du acceptera detta och hålla på med din löjliga strejk eller så kan du ju avsluta, men lovar att du kommer ångra dig djupt 

Det är ett helt legitimt skäl. 

Fattar inte vad de ska med förhållande till, de kan leva ensamma eller med ett djur istället.

Antar att de vill bo kvar i hus etc.

Det är ett helt legitimt skäl. 

Fattar inte vad de ska med förhållande till, de kan leva ensamma eller med ett djur istället.

Antar att de vill bo kvar i hus etc.

Mitt förslag är att du ägnar dig mer åt ditt eget liv. Självklart delta i familjelivet, göra din del i hushållet mm, men ge dig ut rent fysiskt utanför hemmet, antingen själv eller med vänner. Låt henne sakna dig lite!

Samma här. Fast från andra hållet  

aär trött på en man som aldrig tar initiativ. 

Jag varnade honom om detta och nu är det så. Jag låter bli och det händer ingenting. 

Så jävla tråkigt. 

Jag är den kvinnan som tappade det mesta av min sexlust sen vi fick barn. Jag lever med en snäll man som aldrig tjatat på mig utan väntar på att jag tar initiativ men jag går med ständigt dåligt samvete som utsätter honom för det här.

Problemet är att jag skulle bli äcklad av honom om jag ställde upp, om jag lät honom ta på mig när jag inte var sugen. Det skulle nästan kännas som ett övergrepp vilket skulle vara vidrigt för oss båda och absolut inte gynna vårt förhållande. Jag är beredd på att bli lämnad och skulle inte klandra honom men vi har ett väldigt bra förhållande i övrigt och är fysiska mot varandra varje dag förutom sex så jag antar att det är viktigare för honom.

Vad tycker du att din fru ska göra? Hon är inte sugen på att du ska ta på henne eller komma in i henne, hur ska hon ändra den känslan? Tänker du att det är viljestyrt? Det finns inga tabletter för oss att ta, vi har ingen hjälp att få. Och du kan väl ändå inte vilja att hon ska ställa upp och ligga och känna sig äcklad av dig?

Hon ser högst troligt din "strejk" som en befrielse.

Hej

Du gör rätt som slutar att svansa för henne med massage och närhet utan att få något tillbaka. Du kan inte bara ge och ge utan att hon förstår hur du känner och vad du saknar. Att hon är rädd att du ska lämna henne är bra. Kanske är det vad du ska göra, ni är helt ur fas med sexlivet och hon struntar i dina behov?

Däremot är jag tveksam till att du inte visar att du vill ha sex. Då får hon intrycket att du egentligen inte vill och hon kan avstå att jobba med sin egen lust. Kvinnor har lättare att vänja sig av med sex än vad män har.

Jag har gjort nästan exakt samma sak. Tröttnade på att ge min fru allt vad hon vill ha och behöver, bara för att hon kanske sedan kan tänka sig att ha sex med mig. Max en gång i halvåret, typ.

Så nu har jag helt slutat ta initiativ till sex, men jag ger henne å andra sidan ingen närhet heller. Så nu lever vi som kompisar och har gjort i snart två år. Hon har inte klagat ännu, så jag antar att hon är hur nöjd som helst. Jag saknar sex otroligt mycket, men kan inte tänka mig att ha det med min fru - jag vill ha det med någon som uppskattar det.

Jag är fullständigt övertygad om att alla människor har en gräns, eller flera där det faktiskt är svårt att fortsätta som förr, eller när man inte längre vill fortsätta försöka.

I min värld handlar det inte om att sex är det absolut viktigaste och att en relation rasar om man inte får/ger, utan om att ALLA har en gräns för vad man står ut med. 

För något år sen bestämde sig TS för att det fanns en gräns med hur mycket man kan försöka om man inte upplever gensvar. TS bestämde sig förändring och ingen är nöjd. Jag tänker att det är både en början och ett slut. Det är meningslöst att fortsätta plåga sig själv med något som inte fungerar, samtidigt som det faktiskt ofta är någon sorts början på slutet att ge upp ang. sin partner.

Jag tänker att TS gör klokt i att faktiskt fundera på separation. Inte för sexet i sig, utan för att han upplever sig själv som grinig och att han inte orkar anstränga sig. Jag tänker att det faktiskt inte är speciellt sunt att leva i ett förhållande där man dels känner sig ouppskattad och dels själv gett upp vad man egentligen tycker är viktigt.

Självklart kan det vara så att man inte vill separera mitt uppe i småbarnstiden, men man kan iallafall fundera på vad alternativet faktiskt är. Nånstans finns gränsen där man hellre sitter ensam än sitter ensam med någon.