• Maggie1

    39 år och blir aldrig gravid

    Är så fruktansvärt ledsen och förtvivlad över att månad efter månad misslyckas bli gravid. Klockan tickar och jag har sån panik. Ska jag aldrig få barn? Vem ska ärva efter mig, kommer någon och hälsar på mig när jag blir gammal? Är så fruktansvärt trött på att vara den enda i min krets som inte har barn.. varför kan det inte funka för mig. Känns som att alla får åka med tåget och där står jag på perrongen, månad efter månad. Har börjat att bli bitter och står inte ut med sociala medier med all graviditetslycka/bäbislycka. Undviker vänner som är gravida eller har småbarn. Vilket såklart får mig att må ännu sämre och som en misunnsam hemsk människa. Har totalt försökt blir gravid i över 2 år med en tidigare partner och snart 1 och ett halvt år med min nuvarande som har en son sen tidigare.  Har gjort utredning som inte visar några fel hos mig. Till råga på allt så vet inte min sambo om han vill göra IVF ;(. Har ingen att prata med som förstår, ska snart få samtalskontakt med psykolog via Mindler. 
    Usch känns så himla hopplöst :( Är det någon där ute som känner igen sig som kanske vill ventilera lite? Hade varit fint att känna att man inte är ensam...även om jag inte önskar att någon ska behöva gå igenom detta. 
    Kram till alla som kämpar <3

  • Svar på tråden 39 år och blir aldrig gravid
  • Maggie1
    Anonym (Lyckades efter två år) skrev 2023-09-19 13:00:55 följande:

    Beklagar! 

    Okej att din partner inte vill genomgå ivf, men fattar han verkligen vad han eventuellt nekar dig? 

    Ivf löser tyvärr inte allt, men det kan hjälpa och en del lyckas! 

    Vi försökte i två år utan att ngt hände. Under den tiden valde jag att skaffa ett privat instagramkonto, för att skriva av mig, vara ledsen och hitta andra i liknande situation. 

    Av ngt mirakel blev vi gravida hemma, utan hjälp. Båda runt 30 år.
    Bebis kommer när som nu. 
    Tog avstånd från alla som blev gravida under den tiden. Fö jag pallade inte. Du behöver verkligen inte vara glad för andra.


    Tack för ditt svar och grattis till kommande bebis ❤️  Min sambo mår också dåligt över beslutet om ivf eller inte. Han funderar just nu och jag vågar inte fråga.

    Det är så mycket känslor i detta med ofrivillig barnlöshet så hoppas med detta inlägget kunna få kontakt med andra i samma situation.. 

    Lycka till med lilla bebisen ☺️
  • Maggie1
    Anonym (Hopplös) skrev 2023-10-24 13:42:21 följande:
    Jag förstår precis hur det känns! Jag är 37, vi har försökt i snart två år och står i kö till IVF. Ingenting händer. De få i min närhet i samma ålder som inte fått barn tidigare har nu fått det, och jag blir mer och mer deprimerad och missunnsam. Utredning visar att det inte är fel på varken mig eller mannen, men inget händer. Varje månad känns det mer och mer hopplöst. Jag försöker undvika människor och situationer som har med små barn att göra, vilket gör mig ensam. Bra att du ska prata med någon, det borde jag också göra! Anledningen att jag hann bli så gammal innan vi började är att min man ville vänta med att skaffa barn, och sedan ville han inte göra en utredning direkt när vi märkte att det inte var superlätt att bli gravid. Varför vill din partner inte genomgå IVF?
    Det är så otroligt frustrerande att ingenting händer. Av de undersökningar jag har gjort så är det inga fel på mig heller. Min sambo har inte kollat sig men han har iaf ett barn sedan tidigare. Jag fick mens igen för femtioelfte gången för några dagar sedan, bröt ihop fullständigt. Jag drar mig undan mer och mer, vill inte utsätta mig för situationer där det blir för mycket prat om barn eller att behöva prata om min situation, är rädd att tappa ansiktet totalt. Jag tror ingen som inte varit med om detta kan förstå. Och att få höra att tiden tickar...den kommenteraren är onödig då man är väldigt införstådd i det och det skapar bara mer ångest att få höra. 
    Min sambo "funderar" över IVF men verkar inte vilja. Han har gått med på att försöka med ett barn mest för min skull som inga har, han är egentligen väldigt nöjd som det är. Och det gör det hela värre...känner mig väldigt ensam i situationen. 

    Jag försöker att fokusera på att leva livet och göra saker som jag mår bra av men barnlösheten ligger som en blöt filt över mig. Särskilt storhelger har blivit väldigt jobbiga, sociala medier hjälper ju inte direkt till heller med massa gulliga och lyckliga familjebilder överallt... förlåt om jag låter bitter men tror tyvärr att jag blivit det och tycker faktiskt att det är helt legitimt i en sån här situation.

    Det är märkligt ändå, varje månad så får jag upp hoppet och letar symptom och övertygar mig själv att "denna gången är det nog min tur". Att hoppet är det sista som överger människan stämmer rätt bra ändå..  

    Skönt ändå att ni står i kö till IVF, då kommer det nog ordna sig för dig :) 
     
Svar på tråden 39 år och blir aldrig gravid