Svartmålad

Jag saknar faktiskt ord.

Jag baxnar av dina råd. 

För det första så är det verklighetsfrånvänt. Mamman till barnet signalerar tydligt att hon inte vill, hon har till och med sina föräldrar som grindvakter och jag tror knappast att några inviter skulle tas emot särskilt positivt. Ett väldigt genomskinligt försök att manipulera som jag tror de flesta skulle se igenom..och inte skulle hjälpa en framtida samarbete

Sedan är det väldigt respektlöst mot TS att föreslå att han ska leva med någon som beter sig så här och går så långt för att hålla TS borta. 
Det kan ju inte bli något kärleksfullt förhållande byggt på respekt, trygghet och tillit och mest troligt ingen intimitet. Han skrev i sin TS att förhållandet aldrig varit bra och det tycker du är en bra grund att bygga ett förhållande på. Även i bra relationer är det svårt att dela hem och vardag men du tycker att TS ska med öppna ögon gå in i något som var katastrofalt från början...
Med tanke på vad denna kvinna hittat på redan finns ju risk för alla möjliga lögner kommer under tiden och det ska TS leva med i sitt hem...Leva på nåder och med hot om vad som kan hända om man inte dansar efter någons pipa är fruktansvärt
Han har dessutom träffat en ny som han då enligt dig bara ska kasta åt sidan

Sen är det inte utifrån barnets bästa. Att leva med föräldrar som inte tycker om varandra är inte en trygg uppväxtmiljö.

Du undrade vad för råd jag skulle ge.
Och det är enkelt, den juridiska vägen.
Skaffa ett juridiskt ombud, få faderskapet fastställt, få umgänge och kämpa för delad vårdnad. Sköta kontakten med mamman i lugn men tydlig maner. Inte falla för frestelsen att smutskasta henne utan tydligt stå för det konstruktiva alternativet, låt henne falla på eget grepp.

För även om det till en början bara innebär umgänge med barnet så innebär det att TS och barnet kan få börja skapa SIN relation. 
Kvalité framför kvantitet är faktiskt Aoch O när det gäller relationen med barn..
Barn kan knyta an till människor även om det bara är korta stunder i början....
Mina barn har träffat sin moster max en gång per år men hon är ändå en av de närmaste relationerna de har. För när hon är med dem så är hon så närvarande och fokuserad på dem...det känner barn...

Vart skrev jag det, att man måste det för att vara en bra förälder? Jag utgår ifrån vad TS frågar och han vill vara med sitt barn, bestämma namnet och ha inflytande. Hur tycker du funkar det för TS att fortsätta vara separerad med mamman och försöka gå den juridiska vägen? Han har inte ens sett sitt barn.