Sambos barn, utmaning

Om han verkligen har adhd behöver ni båda kanske gå en kurs eller lära er mer om adhd på något annat sätt. Det är ingen lätt diagnos och man kan inte heller skälla eller skrika bort den från någon. 

Tänk på att om ni skaffar barn tillsammans kommer ditt eget barn bli utsatt för den här typen av beteende på daglig basis och det påverkar det yngre barnet på många sätt. Jag skulle personligen inte skaffa barn under dessa omständigheter, eftersom jag unnar mitt barn en lugn och fridfull uppväxt med harmoni i hemmet. Livet är tillräckligt tufft ändå. 

Fyfan. Du låter som en psykopat

Du är ju helt sjuk i huvudet! Ni ska då fan inte skaffa några gemensamma barn, fyfan alltså. Stackars unge som behöver stå ut med en labil låtsasfarsa.

Jag håller med. När jag läste att han ville se barnet skämmas blev jag så tagen. Det gjorde riktigt ont.

Det är tufft att ge sig in i en relation där det redan finns barn.
Att ge sig in i en relation där det finns barn med problematik som adhd autism mm kräver ganska mycket.
Hon verkar ha bra strategier som fungerar i det hela och verkar behöva lite extra avlastning för att orka.
Kan ni tillsammans gå igenom vad som fungerar och vad som behöver ändras/skruvas på?
Involvera pojken i reglerna och gör en tydlig struktur.
Är det ok för mamman att du ryter ifrån? Går det att göra dig mer involverad innan den punkten nått? Byta fokus? Avleda?
Kravanpassa och var tydliga med hur man tilltalar varandra osv.

Nu vet jag inte hur gammal du är, eller hur din och tjejens relation ser ut i övrigt.

Men i din situation hade jag tagit mig en rejäl funderare på om jag skulle vara kvar överhuvudtaget. 

Du skriver att du längtar efter att bli pappa, och att blanda in ännu ett par i den här helt dysfunktionella situationen låter som bäddat för katastrof. Hon har ju enorma problem med det barn hon redan hur - hur ska det orkas med ett till? Dessutom verkar ni ju vara helt oense om föräldraskap.

Fråga dig själv vad du får ut av detta. Om det verkligen är värt det. Du låter uppgiven och ganska olycklig.

Du har möjlighet att starta om på ny kula, med en tjej som inte har barn sedan tidigare.

Detta stämmer väldit bra tror jag. Eftersom hon också varit tillsammans med en man som hon nog med la sig platt för. Därför hon nu behöver en partner som värderar henne och hennes familj, inte klagar. Och hon behöver få bättre självkänsla så att sonen kan få bättre självkänsla.

Är som att du njuter av att han ska skämmas. Och helst av allt hade du önskat att han inte fanns med i bilden. Gör slut med mamman så hon kan träffa en man som älskar hennes barn på riktigt och även henne själv, som inte ser henne som en ägodel

Bry dig inte om vad de säger. De lever förmodligen i en värld där barn blir empatiska, hänsynsfulla vuxna av att få härja fritt och få belöningar när de beter sig illa, och där man är en ondskefull psykopat för att man tillrättavisar barn som beter sig oacceptabelt.

Idag flyttar väldigt få barn hemifrån när de är runt 18-20 år så det är nog rätt optimistiskt räknat. Undantag är de som väljer att plugga på universitet eller högskola på annan ort. 

I ert fall handlar det ju dessutom om ett barn med diagnos som kanske har ännu svårare att hitta ett fast jobb som i sin tur på sikt kan leda till att ha råd med en bostad. Eller klarar att plugga på en högre nivå. Så räkna med att han kommer bo kvar betydligt länge.