Jag har aldrig något att prata om på kafferasterna

Anonym (tråkig) skrev 2024-01-12 10:26:26 följande:

Människorna på m in arbetsplats är så personliga och tajta med varandra. Mötena på måndagmorgon och fredageftermiddag börjar alltid med avhandling av vad alla gjort/ska göra i helgen. Fikarasterna ägnas åt vad Annas systers barn har gjort i skolan och Pelles farbrors nya hjärtåkomma och Hampus flickväns studiesituation och Monikas planer på att köpa sommarstuga när hon går i pension och hur Robbans kör behöver mer bassångare, osv. Ja, ni förstår. Och sen faller allas blickar på mig och jag får sitta där och skämmas för att jag inte har något att prata om.

Ibland får jag råd och tips i all välmening på vad jag kan fylla fritiden med, antingen helt öppet eller bara så där att någon nämner något liksom apropå. "Den här saken händer i helgen", liksom. Ibland får jag höra på omvägar att jag är osocial, avig och inte vill "bli med i gruppen". Chefen har frågat mig ett par gånger hur det går "med samarbetet".

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i den här situationen. Jag har ingenting att prata om men jag trivs ju med mitt lilla, enkla liv där inte så mycket händer. Ska jag sluta ta kafferaster eller något?

Det låter som ganska normala ämnen ändå, och sånt som de flesta ändå kan relatera till. Alla har ju gjort något på helgen, även om man bara varit hemma och kollat på serier och städat köket. Man behöver inte ha roliga och storslagna saker att berätta.

Sen att prata om barn och hundar och allt, det kan man också göra även om man inte har egna sådana. man kan relatera genom sånt man läst, eller andra människor man känner, eller bara inkännande och visa intresse för andras situation.

Jag tror att det är det som kallas social kompetens, att kunna hitta samhörighet med andra även om man inte har jättemånga beröringspunkter.

Jag har en kollega i min grupp som inte klarar av att prata om något som inte berör henne direkt. Hon känns som en helt ointressant person och sitter mest tyst om man inte vänder sig direkt till henne. Alla andra i gruppen kan vara med och prata om lite av varje.

Även om man inte själv åker skridsko så kan man liksom ändå fråga lite om det, säga att det där låter härligt, eller nej, fy så kallt och läskigt. Men man är med i samtalet i alla fall. Och även om man inte bryr sig direkt om Robbans kör eller Hampus flickvän, så kan man kanske relatera att det är roligt med flickvännen, eller ja, det verkar svårt att få män att vara med i körer, undrar vad det kan bero på. Mer allmänt intresse om lite av varje.

Och i vissa fall kan kollegornas stöd och allmänna kännedom om varandra vara helt livsavgörande. Om man kan öppna sig och berätta att jag har det jobbigt just nu, vi ska skiljas, mitt barn är sjuk eller annat, så kan man få och ge stöd, och förståelse för att det privata kan påverka jobbet i viss mån. Men den som inte deltar i det allmänna småpratet kommer ju inte att varken få eller ge sånt stöd, just för att man aldrig blir privat och personlig med dem.

Anonym (social)

Fri 12 Jan 11:01

#12

Anonym (tråkig) skrev 2024-01-12 10:59:51 följande:

Det handlar inte om att jag inte engagerar mig i deras liv/samtal, det gör jag, utan att jag förväntas ha något att berätta om mig själv som är i samma sociala sfär som deras ämnen. De förväntar sig att jag ska prata om en faster som letar efter ny kärlek eller kusinen som fick nytt jobb eller något.

Har du inga såna beröringspunkter då? Inte en enda faster eller nån gammal jobbarkompis eller likande att relatera med? Eller att du kan relatera med något du läst eller hört i liknande ämne?

Anonym (social)

Fri 12 Jan 11:47

#29

StudierKemi skrev 2024-01-12 11:05:00 följande:

Kul att även ni utan autism i vissa fall inte gillar "småprat". Det är det värsta jag vet, skjut mig någon. Jag har känt så sen jag var litet barn, så jag har ett reellt försprång om hur jag vill forma mitt liv, istället för att ha det sådär. Jag har haft tid att tänka. Jag kan inte leva sådär när jag tvingar mig till att socialisera mycket varje dag. För att livet ska vara värt att leva får du väl göra som många enstöriga autister gör? Vidareutbilda dig inom något osocialt yrke, varför inte bli t.ex. kemist och få hjärnstimulans på helt andra vägar?

Välj vad du vill, men studera LÄNGE och läs väldigt mycket, för annars finns risken att du blir understimulerad (deprimerad). Men bara man gör det här rätt så mår man super. Du kan börja hålla fast i drömmen att bli en uppfinnare och att du tänker bäst när du är ensam. Många skulle förstå dig!!! För vad är alternativet egentligen när man känner som du gör? :( Aja, alla gör som de vill....

www.history.com/news/9-things-you-may-not-know-about-isaac-newton

(Jag har bara läst 1:an och 2:an i denna, det var intressant).

Hur vet du vem som har autism eller inte?

Anonym (social)

Fri 12 Jan 11:55

#31

Anonym (tråkig) skrev 2024-01-12 11:18:27 följande:

Eftersom de försöker fiska efter sådant så är det något jag vet, även om de inte säger "prata om det här". Det är frågor som "har inte du en X, vad pysslar hen med", eller, om de vill komma med välmenande tips. "ska du inte y i helgen, du som inte hade några planer".

Jag svarar alltid ärligt. "Nej, jag har ingen X". "Jag ska inte göra något den här helgen". "Jag har inte gjort något den här helgen".

"Vad ska du göra i helgen då?" Vad ska jag säga? "Jag ska läsa Småtrollen och den stora översvämningen igen medan jag lagar samma tre grytor som jag lagat varje helg senaste 3 månaderna"?

Ja, det är väl precis det du kan svara.

Nej, jag kommer inte göra något särskilt under helgen. Jag brukar med laga mat, läsa en bok (behöver inte specificera vad) och vila upp mig efter arbetsveckan.

Och sen kan du ju delta i småprat om vad de andra gjort eller inte gjort.

Anonym (social)

Fri 12 Jan 12:00

#33

Core skrev 2024-01-12 11:49:36 följande:

Ingen är egentligen intresserad av vad Annas barn sysslar med, allt handlar om social skills. Men alla har vi olika egenskaper, och vad konstigt det skulle vara om alla var duktig på kallprat.

äg det, ha inte ångest för att samtal utan substans inte är för dig. Vill du kan du låta det i sig bli ett änna att diskutera!

Jodå, man kan visst vara intresserad av andras barn, mående, fritid, annat. Jag är väldigt intresserad av hur det gick för min kollegas hund som blev sjuk tidigare i veckan, för att jag vet att det berör min kollega och hon är viktig för mig. Samma sak med någons man eller köksrenovering eller garninköp. Visst, allt är inte av samma intresse för mig, men generellt är jag intresserad av vad andra gör, vad de tänker, tycker och hur de har det.

Men om man är helt ointresserad av ämnet och ändå klarar av att delta i småprat om det, då har man goda social skills. Om man äör helt ointresserad av människor och alla omkring en, då kan det vara väldigt problematiskt på en arbetsplats. Lite olika hur problematiskt beroende på arbetsplats, men på mitt arbete är det olämpligt, och min kollega som är lite som TS är inte riktigt välfungerande på min arbetsplats.

Anonym (social)

Fri 12 Jan 12:04

#34

StudierKemi skrev 2024-01-12 11:57:42 följande:

Det handlar mycket om att man har utvecklat något annat sätt att tänka och se på saker. Detta går hand i hand med att man har svårt att greja det sociala samspelet med andra, p.g.a. ointresse, och inget annat egentligen. Men man mår bra ändå bara man sysselsätter sig med något intressant och om man får hjärngympa. Men det i sin tur leder till "ojämn begåvning", att man blir väldigt bra på något enstaka, helt annat. Ungefär så. Autister kan vara viktiga i samhället, det beror ju lite på vad de inriktar sig på.

Fast du vet ju inte om TS har autism eller inte. Man kan ju misstänka det, men du vet ju inte.

Anonym (social)

Fri 12 Jan 13:08

#36

Agda90 skrev 2024-01-12 12:35:19 följande:

På min förra arbetsplats hade vi en sådan relation till varandra. Det var så skönt. Jag vet inte hur många tonårsutbrott vi hjälpte varandra med att hantera. Vi pratade vin, om våra resor, planerade någon AW, stöttade varandra när det var tufft och hjälptes åt att supportar de lokala föreningarna som ungarna skulle sälja allt möjligt för.
Vi var en stor men tajt grupp som jag saknar JÄTTEMYCKET nu när jag har bytt jobb.

Här är det stelt och kallt. Jag kan inte sätta mig i fikarummet för folk tittar förbi mig och vägrar prata med mig. När vi sitter ute i fronten två stycken så tittar hälften av alla kollegor som passerar förbi mig och hälsar på den jag arbetar med. Mig ignorerar de. Jag sitter numera på ett kontor och äter min lunch för jag orkar inte med attityden längre. Jag har försökt, hälsat glatt, pratat om väder och vind men möts av tysthet eller tomma blickar. Det tar tid att att komma in i en arbetsgrupp men efter 1,5 år så är jag less på att försöka.

Låter inte så trevligt som du har det nu.

Jag är på en arbetsplats som din tidigare, och det är verkligen ovärderligt med stöd och givande samtal med kollegorna. Vi jobbar också med människor och komplexa situationer, så man behöver prata av sig även om saker som hänt på jobbet, och då är det så skönt att man känner sig trygg med kollegorna och kan öppna sig.

Vi brukar vara bra på att släppa in nya kollegor i gruppen, men såklart är de olika hur pass intresserade en del är, och hur pass socialt begåvade de är. De som inte klarar det sociala i fikarummet är också sämre på att klara själva jobbet eftersom vårt jobb kräver mycket social smidighet och förmåga att intressera sig för människor.

Jag har aldrig något att prata om på kafferasterna

INNEHÅLL