Ensamhet

Tråkigt att höra, förfärlig känsla. vad tror du hade varit annorlunda om du hade förstått allvaret tidigare? Vad hade du gjort? vad gjorde att din fru kände sig ensam?

vi har bråkat men det är många år sedan. Det är många år sedan jag slutade prata om hur jag upplever saker eller vad jag har för behov. det blev tydligt på olika sätt för länge sedan att det var inte särskilt intressant. jag har kommit till en punkt när jag vill verkligen inte göra saker med min man, inga semestrar eller utflykter, vi mår bättre när vi gör sånt var för sig. Jag har roligare med mina barn när han inte är med, allt är lättsammare då. 

jag är egentligen rädd söt att ens försöka prata om saker som jag känner, rädd för hur det ska bemötas? Kanske hånas? Förlöjligas? Bagatelliseras? Jag känner mig verkligen obekväm i mitt eget hem.

jag har ingen aning hur min man mår heller egentligeb. om han ens har känslor. Vad han har för drömmar om framtiden osv. Han har gott om hobbys som han gärna får hållas med. 

jag jobbar och tar hand om barn. Vilket jag är tacksam för, har ett jobb jag trivs med och ffa friska barn som är mitt allt. Men jag då?

Stort av dig. Har man kommit så långt som ditt ex gjort så är det nog ingen idé att försöka med något. Sen har man barn är det ju bra om man kan samarbeta. Tufft med sårade känslor, men du verkar ju vara lugn. Tänk om alla uppbrott kunde vara så. Åh, dessa små barn mitt i allt. 

jag önskar jag hade fortsatt vara jag, och fortsatt uttrycka mina tankar och känslor och hade det varit jobbigt så ja, men då hade det väl det. 

jag har verkligen helt tappat bort mig själv. 
undrar om vi ska ge parterapi en chans. 

jag snålar så gott jag bara kan för att ha en dra åt h-vete budget, men det är inte så lätt med lån, höga räntor osv svårt att se att jag skulle få ett bolån i det område vi bor och man vill ju ha så lite förändring som möjligt för barnen

Skönt att ni kan prata. Viktigt vart det än tar vägen. 

här känns allt nattsvart. Har nästan panik. Ligger vaken hela nätterna, har sedan ganska lång tid nu sovit snitt 3-4 timmar på dygn, det tär på mig. Klarar inte av att tänka en tanke från början till slut.

Jag misslyckas med allt, misslyckad som mamma som fru som dotter som vän. Överväger bara göra slut på allt

skönt att höra att det finns fler, säkert fler än man tror som bara kör på liksom. Alternativet att bryta upp känns för tufft för alla inblandad. men är så orolig att det bästa åren med barnen försvinner i ett sorgligt töcken när vi borde skapa glada minnen. 

varje gång han säger att han ska i väg på ngt känner jag lättnad. Nu ska sommaren snart planeras och vi måste vara lediga tillsammans 

hur länge har ni levt med era respektive? 

Men du tänker att det skulle vara inbillning? Ja, men det går väl upp och ner med känslorna, så är det säkert i de allra flesta relation. Klart man inte kan vara nykär i 20 år. Men han verkar ändå vara en bra man? Han är snäll? Och ni är bra vänner? Men saknar romantik? Hmm, kan ju vara ok om båda är på samma nivå. Ni har ju ganska stora barn nu, hur har de upplevt er relation tror du? 

jag ligger vaken om nätterna och ältar och i natt blir väl inget undantag. Men det leder ju ingen vart. Känner mig så svag som att jag inte kan ta kommando över mitt eget liv och jag vet att det är bara jag som kan göra det.