Anonym (fel) skrev 2024-01-27 19:44:23 följande:
TS, du påminner mig om någon jag känner, och din man om någon jag känner också, med undantaget att hon inte pratat med sina barn om den här psykiska misshandeln, om humörsvängningarna, utan istället låtsas man inget om dem.
I hennes fall vet jag att i hennes ursprungsfamilj så behandlades hon som mindre värd, och har i sin tur då blivit tillsammans med en man som också då behandlar henne som mindre värd.
När jag först "lärde känna" dem var jag chokad över att alla där låtsades precis som att allt var som det skulle. Jag kunde märka av de hastiga, våldsamma humörsvängningarna och tänkte att den mannen behöver ju hjälp.
Du har levt i detta så länge att jag inte tror du kan riktigt förstå alla de lager av psykisk misshandel du gjort "okej".
Vad jag heller faktiskt aldrig begripit är varför inte kvinnan, i mitt fall, haft samma starka beskyddarinstinkt jag har som förälder. Jag har sett scener där kvinnan istället ställer sig bakom eller går efter mannen, som precis burit sig väldigt illa åt mot de egna barnen eller någon annan i sällskapet. Jag kan inte förstå det. Har det varit en rädsla att värre ska ske om du, mamman då, ställer dig intill barnet, framför barnet, skyddar barnet? Visar dig stark som mamma, som kvinna? Är det en stress-reaktion som gjort att du låtit bli? Har du kunnat analysera i efterhand vad som hände?
Jag skulle tro att antingen så har din man från början sökt sig till spriten för att självmedicinera vad som i grunden är någon slags psykisk sjukdom, eller också så har han fått det på köpet när hans missbruk eskalerat .
Ett Ex till mig var alkoholist, och det förstås förstörde vårt förhållande, men han utgjorde ingen psykisk misshandel i att han behandlade mig illa. Han försökte sluta på egen hand flera gånger. Som mamma borde där vara någonting så starkt som skulle säga, även om man själv har dålig självkänsla, att du får trampa på mig hur mycket du vill men du ger fan i mitt barn, att det skulle locka fram lejonhonan i dig, modersinstinkten ska vara stark, första gången jag kände den pulsera för full kraft var mitt barn några månader gammalt, och jag glömmer aldrig den känslan. Jag hade lätt kunna döda någon annan om den utgjorde ett hot mot mitt barn, modersinstinkten är inte att leka med. Det är nästan som att någon annan tar över.
Jag gissar på att din make inte själv kommer söka hjälp för sitt missbruk. Mitt ex sökte hjälp bra tid efter jag lämnat honom. Han är inte ditt ansvar. Han borde veta vid det här laget vad hans problem är, eller söka svaren på det. Ta ansvar. Han förstör inte bara sitt liv, utan era liv. Han drar ner er i smutsen. Ni kan inte dra upp någon som inte själv hjälper till utan istället vill dra neråt, då dras ni också neråt.
Du ska självklart lämna en sådan här man när ni kommit till den här återvändsgränden.
Jag har också levt i en relation med en man där jag kunde se allt det materialistiska, och jag brydde mig inte ett skit om det, det var inget hem för mig. Ett hem är ett hem. Din man har tagit ert, nu ditt, hem ifrån er, dig. Det du kommer få i gengäld kommer göra dig så mycket rikare, inombords, än vad du är nu. Mitt Ex (inte han som drack) försökte med all slags fulspel, taktiker för att få mig skrämd, få mig att inte lämna, och sen för att få mig tillbaka, men hans makt sträckte sig inte så långt längre, vilket måste ha varit en chock för honom. Minns en gång han såg jävligt förvånad ut. Det är skrämsel-spel sådana här typer kör med. De är mycket manipulativa. Jag tänkte att om jag får mitt liv tillbaka, om jag får min frihet tillbaka så är jag rikare än allt guld. Jag frågade inte han eller någon annan, jag bad inte någon annan, jag behövde inte hans tillåtelse för att jag skulle få lämna, det var inget vi behövde vara överens om, men han försökte med det med.
Jag är glad över att du trots att du vet med dig att du inte skyddat era barn så som du skulle ha gjort och velat göra, att du har den här ändå relativt nära kontakten med dem. Jag tror också att den kommer bli starkare, och ni närmare varandra, efter du lämnat. Jag har ett ordspråk som lyder att karlar kan komma och gå, men barnen bestå. Det är dina barn som är din familj, dina nummer 1. Dina barn förstår nog redan att du blivit försvagad, hjärntvättad, låter det som. Låt inte han stå mellan dig och barnen något mer. Visa dig lojalitet mot dem och mot dig själv. Det är inte för sent. Du har mer kraft i dig än du vet om, det är bara det att han tagit så mycket energi från dig att det blivit det normala, de vet vad de gör sådana här människor, det tar energi från en att gå på tå för någon annan. Var inte rädd för att söka hjälp utåt, dvs du kan kontakta din vårdcentral om där är en kurator du kan få tid till, som kan vägleda dig, vara ett stöd för dig igenom det här, och även kunna hjälpa dig med de ekonomiska bitarna om där är något där som du behöver råd angående. I och med att han är så ostadig som han är så hade jag också kontaktat Kvinnojouren för att höra deras. Du behöver söka dig utåt, där finns bra hjälp, och inte längre vara isolerad med detta. Jag är rädd för att hans psykiska misshandel tillsammans med hans drickande och ditt besked om att lämna honom kan få honom att bli våldsam mot dig, eller hitta på något annat. Du måste vara steget före, och du behöver gardera dig.
När han varit nedlåtande mot barnen på diverse sätt har jag alla gånger, utan undantag, reagerat kraftfullt och också pratat med barnen om det. Jag har ställt mig framför och bredvid barnen. Har förmedlat till dem att det inte år OK att låta någon trycka ner dem, att det är han som beter sig illa när han tar sig den friheten. Detta för att de ska lära sig att inte ta skit från andra och bli osäkra individer. Vi har alltid haft och har en öppen dialog om det. Jag har reagerat också när det varit riktat mot mig, men inte lika kraftfullt. Det har kommit smygande, små steg i taget, blivit värre och värre med åren. Man flyttar fram positionerna och normaliserar det, jag vet. Men beskyddarinstinkten när det gäller barnen är väldigt stark, där har det aldrig blivit "normalt". Ingen beter sig så mot mina barn utan att det blir en kraftfull reaktion. Det jag dock tänker på är att jag ju ändå stannat kvar, trots att jag blivit illa behandlad och det sänder ju en motsägelsefull signal. De ska inte ta skit, men själv har jag ju gjort just det i många år. Att jag blivit arg eller ledsen har ju inte fått honom att lägga av. Hur påverkar det deras syn på mig? Jag kan känna mig svag och skäms över att jag inte stått upp för mig själv på samma sätt som för dem. Och även om jag stått upp för barnen, så har jag ju ändå inte agerat för att ta bort honom ur deras liv. Det hade inneburit stora ingrepp i deras tillvaro med flytt från hus och vänner och en massa annat. Jag vägde väl fördelar och nackdelar mot varandra och hoppades att det skulle bli bättre. Barnen har varit mitt huvudansvar och frånsett problemen med deras far har deras uppväxt varit trygg, kärleksfull och glad. Det är en pigg skara med starka band till varandra och till mig. Dock är pappa-biten något som skaver hos dem alla.
Som du skriver, så dräneras jag fullkomligt på energi och har ibland tvivlat på mig själv och känner nästan självförakt för att jag inte satt ner foten hårdare för länge sedan. Jag är väldigt förlåtande och snäll som person och det är inte alltid en bra sak. Han har sagt saker som är för fruktansvärda att återge här, för att sedan låtsas som om ingenting har hänt o är vänlig. När jag då är kort i tonen så undrar han varför jag är så sur jämt o så blir han sur och så svänger det. Jag tror inte han själv förstår, han har förmodligen någon diagnos i botten. Drickandet började nog som en form av självmedicinering, nu är det ett reellt problem.
Han har sagt att om jag skulle lämna honom så är hans liv slut och han skulle ta med mig eller göra mig illa. Han är inte våldsamt lagd och jag kan inte ta det på allvar, mest något han slänger ur sig. Om jag skulle ta steget ut och verkligen lämna behöver jag, som du skriver, förbereda mig. Han planen och det praktiska genomtänkt så att processen blir snabb när det väl sker.
Tack för din input och engagemang! Kloka ord som jag tar till mig. Jag har just ingen att bolla det här med och det är värdefullt att få någon annans syn på sakerna och andra infallsvinklar.
