Anonym (Deppig) skrev 2024-08-30 00:44:55 följande:
Ja, visst är jag deprimerad. Haft problem förr med detta, då höll jag på med fysisk självskada också som att skära mig i armarna osv, den depressionen grundade sig också i känslan av ensamhet och utanförskap och att jag kände mig som en belastning för alla. Har alltid haft svårt att ta för mig, tycker tex att det är jättejobbigt att ringa vänner, hälsa på osv för jag är alltid rädd att störa eller vara oönskad. Inbillar mig jämnt att andra alltid har bättre saker för sig än att träffa mig, tycker det är fruktansvärt jobbigt att bli nekad tex. Så det här är första gången som jag faktiskt har kämpat för något för att JAG ville det, verkligen försökt att inte dra mig undan utan istället förmedlat vad JAG ville. Talat om när jag blev ledsen, hur glad jag var i honom. Har alltid varit rädd för att visa känslor, alltid hållit det inom mig. Vet hur sårad man kan bli. Hur elaka människor kan vara som känner till ens svagheter. Min största skräck är att visa mig svag.
När jag var så där nere som jag var då, när jag höll på med tramset att skära mig osv så hjälpte det att begrava mig i fysiskt jobb. Jobbade fruktansvärt mycket och var aktiv så jag hade inte tid med annat. Det var min räddning då.
Jag jobbar i princip lika mycket nu, kan inte jobba mer än jag gör och har fortfarande ett fysiskt jobb så jag är också trött i kroppen. Efter jobbet har jag gått på mängder av dejter, försöker följa serier, hunden osv. Men jag är så trött. Sover ungefär 4 timmar/natt, går omkring 30000 steg om dagen. Ibland mer. Jag orkar inte göra mer, jag är helt slut. Huvudet är för trött. Jag har svårt att koncentrera mig, huvudet och tankarna vandrar iväg hela tiden. Jag hoppar mellan mängder av distraktioner, sveper runt på telefonen. Önskar jag kunde stänga av.
Skulle behöva logga ut, stänga av allt brus. Men jag är rädd för tystnaden.
Kära TS, Det du beskriver är något man kan likna med sorg. Har tyvärr inte kunnat läsa hela tråden men mycket av vad jag läst handlar om rädsla för ensamhet. Att bli ensam kvar är något som många av oss är rädd för. Att detta i sin tur triggar depression är ovanligt.
Bra att du går hos psykolog. Är det en psykolog du haft under lång tid? Upplever du att ni kommer framåt eller har ni fastnat någonstans på vägen?
Det är också bra att du kan uttrycka dina känslor genom att skriva. Du gör så mycket rätt men fastnar på vad du upplever du har svårt med. Du har svårt med att bryta med mannen. Kanske ska du bara acceptera detta. Säg till dig själv att du trots detta vill och kan bygga ett liv. Oavsett om han är där eller inte så är det ditt liv och din framtid det handlar om.
Du har så mycket kvar att utforska och uppleva oavsett om han är där eller ej.
Du kommer att klara av detta. Framtiden ligger där och väntar på att upplevas.
