Nu pratade jag inte om det sexet utan om sexet med den andre mannen.
och dessutom, fortfarande TS mår dåligt av hur han beter sig och inte av att ha sex med honom. Ni lägger vikten på just sexet av någon anledning
Man bestämmer inte över sina känslor. Kanske kan man kväva dem, men känner något gör man vare sig man vill eller ej.
Han har all rätt i världen att bli sårad för att jag legat med hans bästa vän och kunde jag göra det ogjort skulle jag. Men jag trodde sin sagt att "vi" var över.
Så min poäng är att även om han sårat mig fruktansvärt har han rätt att känna sig sårad över vad jag har gjort.
Jag hör och läser allt som ni säger och skriver. Och jag håller ju med er! Jag hade gett samma råd till vem som helst i samma situation som jag. Faktum är att jag hade sett personen som en riktig idiot som jagar efter någon som inte vill ha hen. Jag har själv alltid i alla andra situationer då jag blivit avvisad eller vad jag ska kalla det gett kalla handen, aldrig att jag skulle förnedrat mig själv.
Jag har alltid hållit mig så inom min komfortzon och aldrig öppet visat känslor, det här är första gången jag har gjort det. För att jag kände mig trygg, för att jag trodde det var säkert.
Och det är så svårt att släppa greppet för jag var så otroligt lycklig under den här korta perioden.
Jag släppte på alla spärrar och det blev helt fel.
Jag har, redan innan jag träffade honom, försökt att ta mig ur mitt skal, utforska, säga ja, uppleva. Jag intalade mig att vad har jag att förlora? Spelar man inte så vinner man inte. Och så satsade jag allt jag hade på fel häst och blev bankrutt.
Det blev inte bra det här. Jag är så ledsen att han hörde av sig. Jag skulle sagt åt honom att inte kontakta mig mer. Jag tyckte att jag varit tydlig. Sluta lek med mig, jag fixar det inte.
Jag håller på att stressa sönder efter hans meddelande.
Och trots att jag vet att jag inte kommer höra något mer så hoppas och hoppas och längtar jag efter att han kommer som han sa. Jag vill bara att han ska hålla om mig. Jag trodde att alla känslor var kvävda, jag hade slutat hoppas. Men nu gör jag det igen. Han väckte allt.
Jag orkar inte med hatet i den här tråden. Jag är nog ledsen som det är. Det äter fan upp mig.
Fast det vore ju att ljuga för dig och det är inte snällt någonstans. Vi har svårt att se att det kommer gå över om du inte själv sätter stopp. Vet inte om det är jämförbart men tror man har sett i relationer med psykisk misshandel och manipulation att det kan dröja åratal och ett visst antal smällar/svek innan offret till slut sätter stopp, om man nu kan jämföra med det. Men jag tycker det påminner, jag tror att du hoppas i det längsta på att personen ska bättra sig och att det ska bli bra, att han egentligen är bra.
Jag har svårt att avgöra hur allvarligt ditt dåliga mående är men kan det vara så att du behöver söka akut hjälp nu?
Förlåt hörni. Jag var trött och ledsen igår och så otroligt stressad över hela situationen.
Det är mycket bättre idag, jag har sovit gott och är inte lika trött.
Och tack för att ni håller mig sällskap i den här vansinnigt långa tråden.
